En ny inställning kring tillställning behövs

"Om man inte vet vart man ska, är det ingen idé att skynda, för man vet ju ändå inte vart man ska” – Nalle Puh

På Drakens biograf var det måndagen den 25/10 dags för konferens om ett både aktuellt och viktigt ämne; psykiatrins tillstånd i Sverige. En heldag om psykisk ohälsa med dess infallsvinklar tycker i alla fall jag verkar väldigt intressant, och ännu mer; det borde vara det, för alla.

Ett av inslagen på konferensen stod sångerskan Johanna Hargö för, tillsammans med fotografen Björn Ericson och gitarristen Hans Wallqvist. Johanna, som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa, höll i en personligt berättad bild- och musikföreställning om att bygga hållbara plattformar i livet.

Klockan nio fick man ta plats i den stora biografen, som dock lyste med många tomma stolar. Även scenen såg förhållandevis tom ut, men snart hälsade psykologen Ing-Marie Wieselgren oss välkomna till heldagskonferensen, som gick under namnet Tillställning om inställning 2010. Som första punkt på dagordningen samtalade två brukare, Anneli Jäderholm och Henrik Ragnevi, ”om attityder och mediaerfarenheter” utifrån sina respektive sjukdomsbilder. Anneli, 41, är verksam vid kunskapscentret Inre rum, ett ställe för folk med psykisk ohälsa. För tio år sedan insjuknade hon i en psykos. Henrik, 32, är ordförande för Attention i Göteborg, en förening för människor med neuropsykiatriska funktionshinder. Han fick själv diagnoserna ADHD och Aspergers syndrom vid 25 års ålder.

Respektlös journalistik
Attityderna gentemot psykiskt sjuka kan vara ganska skiftande, många är oförstående och vill helst bara blunda för det avvikande. Anneli är en sådan, en ”avvikare”. Hon beskriver hur hon plötsligt en dag vandrade barfota ut ur sitt hem och trodde att hon kunde frälsa världen, att hon var Messias. Under 10 år levde hon med psykosen ständigt närvarande i olika former, och när hon mådde som sämst trodde hon på fullt allvar att hon var en häst. Just denna händelse fick stor uppmärksamhet i media då Aftonbladet valde att sätta detta som rubrik när de skrev om Annelis historia. ”Anneli, 40, trodde att hon var en häst”. En inställning till hennes problembild som är allt annat än förstående, snarare felvinklad och respektlös.
Henrik berättade i sin tur om dagen då han äntligen, efter fem års väntan, fick sina diagnoser. Hans läkare gav honom dock ett råd; ”säg att du har ADHD, för det vet folk vad det är. Men nämn ingenting om Asperger”. Man kan ju fråga sig varför en människa, som under hela sitt liv har gått omkring och känt sig annorlunda men nu äntligen har fått svar på sina frågor, ska behöva tiga ännu en gång. Henrik lyssnade inte på läkarens råd. Samma dag som han fick beskedet berättade han för en vän att han fått diagnoserna Asperger syndrom och ADHD. Först blev vännen tyst, och sa efter en stund att han hade sett på TV om en kille med Asperger syndrom, som hade mördat sina vänner.
Även Henrik har mött nedvärderande attityder ifrån journalister. Detta tror han har att göra med att folk i allmänhet helt enkelt inte tror att människor med neuropsykiatriska funktionshinder kan ha förtroendeuppdrag, och genom den typen av okunnighet bibehålls stigmatiseringen.

Exemplen ifrån Annelis och Henriks liv kan på ett sätt tyckas vara ganska komiska, men de är samtidigt skrämmande. Har vi verkligen så negativa attityder i samhället? Bryr vi oss inte mer om varandra? Visst låter det underligt med någon som tror sig vara en häst, för det är ju något som ”friska” människor aldrig skulle kunna få för sig. Men för de drabbade är det allvar.

Bristande djup
Lars Hansson, professor vid CEPI, Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser i Lund och nästa talare på scen. Han hade till skillnad ifrån Anneli och Henrik mest siffror och statistik att förmedla om den folkundersökning han har gjort om attityder gentemot psykiskt sjuka. Men när det finns människor med en stark emotionell relation till ett visst ämne, så bör inte vetenskap figurera annat än som bisats till det ämnet, som ett komplement. Det ultimata tycker man hade varit ifall brukaren själv, som ju faktiskt är själva knytpunkten mellan de olika sjukdomsbilderna, och till den vetenskapliga statistiken, kunde vara den som presenterar materialet. Det blir en avsaknad av djup i diskussionen på grund av bristen på den närheten.

Har vi ens något behov av att förstå de här människorna, eller ska vi helt enkelt avhumanisera dem så att vi slipper att identifiera oss med dem? Det emotionella tycks ständigt stå i skuggan av det statistiska, och ju längre dagen på Draken led, desto påtagligare blev just detta. Scenen äntrades av fler människor, med fler siffror, som i sin tur skapade mer distans, och gjorde tillställningen ännu lite sömnigare. Och alla ville de förmedla samma sak; ”Det finns en social distans. De psykiskt sjuka upplevs som farliga. Folk vill skydda sina barn. Allmänhetens kunskaper och attityder är bristfälliga”. Som om vi inte redan visste det?

Det blev Anneli och Henrik som fick stå för dagens höjdpunkt, och de inledde ändå dagen. Det här är en diskussion som måste tas på ett betydligt större allvar och jag tycker att det mest blir ironiskt när de ansvariga väljer att kalla konferensen för en ”Tillställning om inställning”, när deras egna attityder inte riktigt verkar ta det hela på allvar. Nej, det krävs en annan Inställning kring tillställningen nästa gång.

Text copyriright: Andreas Hallén
Foto copyright: Lars Lejring

Det här inlägget postades i Artiklar, Psykisk hälsa, Samhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera