En gigantisk röst i det lilla formatet

Aspekt gjorde söndagen den 7/11 ett andra nedslag på Planetafestivalen, den här kvällen på Världskulturmuseet där den nykläckta soul- och bluessångerskan Jasmine Kara skulle stå för en av festivalens sista spelningar.

Publiken fick slå sig ner på en lång och bred trappa som leder ner till scenen, eller golvet, och själva konstruktionen på skådeplatsen påminde lite om en gammal amfiteaters. Världskulturmuseets största scen- och publikplats tycker jag inte är den mest bildsköna av ställen, men den lyckas ändå förmedla känslan av intimitet mellan artist och publik, i synnerhet den här kvällen.

Hon kommer ut tillsammans med resten av bandet, eldigt klädd i röd överdel, omgiven av sina svartklädda män. Det råder inga tvivel om att fokus ska vara på henne, Jasmine Kara, och när hon väl börjar sjunga och konserten börjar så förstår man varför. Från första stund så förmedlar hon inte något annat än glädje, ett riktigt litet energiknippe som fullkomligt sprudlar av liv och en genuin vilja att underhålla. Det är det som skivan, Blues ain’t nothing bout a good woman gone bad, handlar om; att förmedla glädje. Hon släppte den i somras tillsammans med sin självbiografi. Hälsa henne att hon ska dö, en bok som på många sätt ligger ganska långt ifrån den feststämning hon nu sprider bland oss cirka hundra personer i publiken. Men det är som sagt en annan historia, och nu vill Jasmine inte göra något annat än att röja loss med oss alla. Och vi hänger med så gott vi kan, även om trappan vi sitter på inte är särskilt dansvänlig, och merparten av publiken ändå mest verkar vilja sitta ner och bara ha det trevligt en stund.

Energi och tvekan
Men det gör ingenting, för det hindrar inte Jasmine Kara ifrån att ge allt hon har, och hennes röst gör sig perfekt till den här typen av musik. Just hennes röst är som ett kapitel i sig, något som står för sig själv. Vid ett tillfälle kommer jag på mig själv med att växelvis stirra på henne och högtalaren och undra vilken av dem som egentligen gör det här. Jasmine Kara är inte direkt storväxt, och man undrar lite hur den här väldiga, kraftfulla rösten ens kan få plats i den där lilla kroppen. Men hon har attityd och utstrålning så det räcker och blir över, fastän hon i princip inte har något mellansnack alls mellan låtarna. Det är också här som en viss osäkerhet lyser igenom, för hur mycket hon än skiner när hon väl sjunger, så har hon inget särskilt som trollbinder när hon inte gör det.

Hon avslöjar senare att hon inte har någon speciellt stor scenvana, i Sverige har hon bara spelat ett fåtal gånger sedan skivsläppet. En av gångerna var dock på Skansen, vilket är få 22-åringar förunnat att göra. Och mellansnack är inte hennes grej skrattar hon, men vem kan tvivla på att den här tjejen kommer att utvecklas? Man får det aldrig tråkigt på konserten, Jasmine dansar loss och rör sig mycket och tillsammans med sitt fem man starka band håller hon ändå intresset uppe. Det är väl bara det där med publikkontakten som inte riktigt har hunnit infinna sig än i Jasmine Karas artisteri, något som dock kommer att krävas av henne i takt med att framgången växer. Jasmine Kara är en nybakad artist, men redan med mer skinn på näsan och mer talangfull än många, och när hon väl gör det hon kan – sjunga – så lyckas hon fullt ut. Då känns allting så självklart, då gör det inget att hon inte vill prata mellan låtarna. Hon behöver liksom bara göra sin grej, och det räcker åtminstone för mig den här kvällen.

Text: Andreas Hallén ©

Bild Creative Commons-licens:Joel Månsson

Det här inlägget postades i Kultur, Musik, Recensioner & reflektioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera