I’m still here – kluven studie i dekadens
I’m still here – kluven studie i dekadens

I’m still here – kluven studie i dekadens

Vad betyder kändisskap för en människas liv? Vad får det för konsekvenser att till slut vara någon för alla, som en ständig interiör i det offentliga rummet? Och vad betyder det att inte få vara med längre? Med filmen I’m still here försöker skådespelaren och regissören Casey Affleck tillsammans med filmkollegan Joaquin Phoenix ge svar på de frågorna.

Den här filmen är dock inte som vilken som helst. Det som på ytan ser ut att vara en dokumentär om den amerikanske skådespelaren Joaquin Phoenix är i själva verket en så kallad mockumentär, från engelskans mockumentary; en fiktiv dokumentärskildring. Många var rösterna som höjdes när Joaquin Phoenix i oktober 2008 meddelade att han tänkte sluta med skådespeleriet. Skulle han, som slagit igenom stort i filmer som Gladiator och Walk the line, plötsligt bara ge upp sina lysande framgångar? När det dessutom kom fram att han ville sluta till förmån för en ny karriär, som rapartist (!), undrade folk om han hade blivit komplett galen. Men Phoenix var bestämd över sitt plötsliga karriärbyte.

När vi först får stifta bekantskap med hans nya jag beter han sig som om han drabbats av någon form av ålderskris. I sann rebellanda förklarar han att han har tröttnat på att hela tiden behöva spela någon annan, och att han har fått nog av att ta order från bossiga regissörer. Nu vill han för en gång skull få vara sig själv, ”det här är jag” säger han i en tidig scen.
Det är ingen särskilt angenäm bild av sig själv som Joaquin Phoenix leker med. Regissören Casey Affleck följer troget hur Phoenix tillsammans med sina två assistenter festar, knarkar och köper prostituerade, och inget verkar handla särskilt mycket om musiken. Varför han valde just hiphop och rap som sitt nya verkningsområde och vad han har för relation till genren framgår inte. Men plötsligt sitter han bara där i sin hemmastudio. Skäggig och iförd solglasögon nynnar han på texter och spelar upp beats. Han förklarar en aning förvirrat för rapparen och skådiskollegan Mos Def att han väljer musik framför film för att musik är mer episkt. Mos Def ser frågande ut, liksom de flesta runt omkring Joaquin Phoenix vid den här tiden.

Misslyckat vägval
Det tar lång tid för Joaquin Phoenix att övertala rapparen och producenten Sean ”P Diddy” Combs om att han är seriös. Till sist får han äntligen komma och spela upp några låtar för Diddy i hans legendariska studio. Phoenix själv har redan ställt in sig på att han ska få spela in en platta och blir tydligt besviken när han inte får den responsen han vill ha. Det börjar mer och mer gå upp för honom att hans vägval kanske inte var så lyckat trots allt. Han börjar knarka ännu mer och blir bara mer och mer svinig mot sin omgivning. Och det är långt från över än.
Besöket hos David Letterman i februari 2009 blev en rejäl snackis och Joaquin Phoenix definitiva bottennapp i den nya karriären. Likt karaktären ”The dude” från filmen The Big Lebowski slår han sig ner i Lettermans studio, påtagligt stenad och kan inte svara på frågor med mer än ja och nej. Efter intervjun bryter han ihop, full av ånger. Gråtandes beklagar han sig över att han aldrig kommer att kunna bli skådis igen, eftersom han nu har sagt det i The tonight show. Det finns betydligt mindre sammanhang att göra bort sig i än hos David Letterman, och av Phoenix reaktion att döma skulle han nu vara fullständigt rökt.
Kulmen nås efter ett misslyckat gig inte långt därefter. Man ser att det är någonting som har gått sönder i honom när han stänger dörren efter sig den kvällen. Dagen efter säger en väldigt trött och uppgiven Joaquin Phoenix att han nu ska bege sig till en lugn och tyst plats. Han återvänder till ett grönskande Panama, samma miljö som skildras i filmens öppningsscen där vi får se en äldre man och en liten pojke som badar. Pojken antar vi är Phoenix själv. Han står på en klipphylla och ser tvekande ut över vattnet. Till slut tar han sats och hoppar och får applåder av mannen som antagligen är hans far. När Joaquin Phoenix nu vadar genom samma vatten som vuxen får man en känsla av frihet. Att han är fri från en värld som egentligen bara drog ner honom och att han nu kan börja om. Här var han en gång sedd. Det är en skön känsla.

Affisch till filmen I´m still here.

PR-kupp?
Annars är det svårt att inte tycka synd om huvudpersonen Phoenix. Hur kunde han bli så vilsen och oförmögen till självinsikt? Han är onekligen en skicklig skådespelare som föder sådana känslor hos tittaren, emellanåt glömmer man bort att det faktiskt bara är på låtsas. Som åskådare tänker jag annars att det är tämligen uppenbart att det är något lurt med projektet och man undrar hur många som egentligen känner till bluffen. Det fanns under hela processen från flera håll en misstro mot Phoenix och filmen, tidigt pratades det om en PR-kupp. Men så här med facit i hand är det också lätt att vara efterklok, och hur hade vi egentligen reagerat om det aldrig blivit offentligt att filmen var en bluff?
Det slår mig att han kanske spelar det han mest av allt vill visa, en destruktiv sida av sig själv som han möjligtvis har varit i kontakt med innan, eller är rädd ska utvecklas. Själva greppet som sådant, att göra en fiktiv dokumentär om sin dekadens är intressant. Man kan fråga sig vad som egentligen är värst: att dokumentera sitt riktiga sönderfall eller sitt påhittade? Av vilka anledningar vill man göra det? Jag är inte helt på det klara med att filmmakarna själva vet vad de vill med sin film. Jag tycker i alla fall att den skildrar en världsberömd skådespelare, drabbad av extrem hybris, som efter år i rampljuset blivit mer eller mindre beroende av kändisskapet. Som istället för att inse och ta avstånd från det bara vill ha mer. Eller snarare, kanske trodde han att omvärlden krävde mer av honom, kanske trodde han att han inte dög som skådis längre, trots sina framgångar.

Att kändisvärlden kan vara en väldigt inhuman bransch är väl ingen nyhet. Där vill man ha sina kufar, men det är sällan det verkar vara på individernas egna villkor. Filmen är ett tydligt exempel på att om man inte kan hålla uppe fasaden får man inte vara med längre. När jag tänker på kända människor, stjärnor av olika slag, glömmer jag lätt av att de är just människor. Det kan tyckas att de har ett äventyrligare och roligare liv än många andra, men oavsett vad så har de ju mer eller mindre problem som de flesta av oss. Dock behandlas de ofta som om de inte skulle ha det. Vi tittar på dem, betraktar dem som djur på en djurpark, som attraktioner vi har för att underhålla oss med. Man kan fråga sig vad det i längden föder för syn på offentliga människor och deras egen syn på sig själva. Men även hur det påverkar oss som betraktare.

Mästerligt grepp
Hur som helst är det ett intressant grepp Joaquin Phoenix och Casey Affleck har använt sig av, det finns inte många andra filmer av detta slag och ännu färre där upphovsmännen ska ha lurat samtliga som på något sätt medverkat i processen. Detta samt Phoenix mästerliga spel är filmens behållning. Storyn däremot är spretig och kräver egentligen att man känner till mer ingående fakta om Joaquin Phoenix liv för att man ska kunna skapa sig en mer autentisk bild av hans tankegångar. Och historier från Phoenix liv lider det ingen brist på. Nu kastas vi mer eller mindre rakt in hans galenskap, likt en blixt från klar himmel, och får egentligen aldrig reda på varför han agerar som han gör. Det är synd då regissörens upplägg manar till en hel del frågeställningar, men samtidigt inte anstränger sig särskilt mycket för att besvara dem. Dessutom lär det efter den här filmen inte bli lättare att försöka sig på samma konststycke, då den troligtvis kommer att bemötas med en ännu större skepsis. Chansen kan ses som förbrukad, och då kan man tycka att I’m still here borde ha varit ett mer genomarbetat projekt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.