Recensioner av filmer visade under filmfestivalen

Historien intressantare än filmen

I The King’s Speech får vi stifta bekantskap med något så ovanligt som en regent med stamningsproblem. Colin Firth spelar Kung George VI som gör en lång resa för att bearbeta sitt handikapp.

Filmen handlar om hur Prins Albert, hertig av York, blir kung George VI av Storbritannien i slutet av 30-talet. Han får ta över tronen efter att hans äldre bror Edward VIII abdikerar bara månader efter sitt tillträde. Prins Albert lider dock av en talstörning i form av allvarlig stamning och talar inte gärna offentligt. Han har behandlats av ett flertal läkare och specialister utan framgång och har börjat ge upp hoppet om att någonsin kunna göra ett respektabelt framträdande inför sitt folk. Men Alberts fru Elizabeth vägrar att tappa tron på sin man och i hemlighet söker hon upp den självlärde logopeden och amatörskådespelaren Lionel Louge.

Geoffrey Rush i rollen som talpedagogen Lionel Louge och Colin Firth som den stammande kungen Albert.

Louge arbetar med för tiden ganska okonventionella metoder där han vill se sina patienter som människor snarare än behandlingsobjekt. Detta synsätt skär sig i synnerhet med Alberts strikt monarkistiska syn på arv och traditioner och han tror sig inte bli långvarig hos Louge. Dock visar sig Louge kunna hjälpa Albert mer än väntat och en vänskap växer sakta fram mellan dem. Ju mer Albert vågar öppna sig desto mer klarnar bilden av en barndom fylld av smärta och rädslor. Fadern krävde respekt genom att utöva ett skräckvälde över barnen och Alberts syskon gav honom ofta gliringar för hans stamningsproblem. Med Louges hjälp börjar dock Albert bearbeta sina rädslor och kan så småningom utveckla sin talförmåga. Men när det drar ihop sig till världskrig och Albert måste hålla krigstal inför hela nationen ställs han plötsligt inför sitt livs utmaning.

Tom Hooper var för mig en okänd regissör innan jag hörde talas om The King’s Speech. Han är desto mer känd för den brittiska publiken då han har gjort flera långfilmer samt ett stort antal TV-produktioner hemma i England. Det definitiva genombrottet lär dock ha kommit med The King’s Speech. Filmen var storfavorit inför Oscarsgalan med hela tolv nomineringar och fyra statyetter blev det till sist, bland annat för bästa film och bästa manliga huvudroll. Och Colin Firth är absolut bra som den stammande kungen, även om jag personligen tycker att Geoffrey Rush i logopedrollen är ännu bättre. Helena Bonham Carter övertygar också som hustrun Elisabeth, liksom Guy Pierce som spelar prins Alberts bror Edward. Den enda som inte övertygar utan mest blir pinsam att titta på är Timothy Spall i rollen som Winston Churchill.

Brittiska kostymdramer är inget som jag går igång på särskilt mycket, något man nog bör göra för att få ut maximalt av den här typen av film. Historien som sådan tycker jag är mer intressant än filmen i sig. Det tycks dock som att själva fenomenet stamning har fått extra mycket ljus på sig i och med den här filmen. Jag tycker mig var och varannan dag läsa och höra om människor som stammar och om företag som anlitar röstpedagoger. Likt psykisk ohälsa betraktades stamning tidigare som en svaghet i karaktären, idag betecknas det som ett funktionshinder som berättigar till hjälp. Ur den aspekten är filmen viktig då den belyser ett handikapp, dessutom ett handikapp hos en offentlig person. Förhoppningsvis är det ännu ett steg i rätt riktning som visar att vi alla är lika olika.

Text: Andreas Hallén

En tragikomisk pärla om livsfrågor

Hur mycket kan vi styra våra liv i den riktning vi vill och hur mycket är vi beroende av slumpens inverkan? I Truth about men drabbas Mads av en livskris och blir fast besluten om att han måste omforma sin tillvaro. Något som dock visar sig svårare än vad han först trott.

Mads, 34 år, är en manusförfattare med livlig fantasi. En gång skrev Mads manuset till en stor succéfilm och trodde att han hade sitt på det torra. Hans följande filmer blev dock inga framgångar och drömmen om att förändra världen med sina alster uteblev. Nu skriver han mest manus till klichéfyllda TV-serier och är mer än lovligt trött på sitt jobb. Han börjar allt mer fantisera om sin gamla ungdomskärlek och när han hittar ett brev han som 17-åring skrev till sig själv minns han vad han under den tiden lovade sig själv att åstadkomma i livet. ”Lev livet som om det vore ett gitarrsolo!” står det i brevet och Mads inser att han har blivit det han minst av allt har velat bli. Lagom till sitt och flickvännens 10-årsjubileum gör han därför slut, säger upp sitt jobb och under devisen att det aldrig är för sent att börja om och bli lycklig börjar han skriva på manuset som ska bli hans nästa mästerverk.

Truth about men.

Mads träffar 19-åriga Julie som är spontan, rolig och självsäker. Hon flyttar snart in hos Mads och blir ett kreativt lyft för honom och hans skrivande. Julie, som själv är en mångsidig konstnär, sprudlar av idéer och projekt hon vill ta sig an och Mads kallar henne snart för sitt livs kärlek. Ålderskillnaden gör sig dock påmind lite för ofta och en dag bekänner Julie plötsligt att hon ska flytta till Berlin och att hon egentligen inte är redo för en relation. Mads värld faller återigen samman. Han börjar dejta på nytt men hittar bara katastrofobjekt. Han försöker hålla sig flytande med hjälp av tillfälliga relationer och vilt festande men det visar sig vara en ohållbar strategi. När till och med självhjälpsskivan hakar upp sig är kulmen av misslyckande nådd. ”Du ville känna något Mads, känn på detta!” hör han sin inre röst eka.
Mitt i all misär är det dock något som slår honom. När han börjar tänka över sin situation på samma sätt som när han skriver manus hittar han plötsligt nya infallsvinklar på tillvaron. Med begrepp som konflikt, upptrappning och vändpunkt inleder Mads ett detektivarbete med siktet inställt på att hitta det ögonblick som utlöste detta depressiva tillstånd. Men att leva efter ett manus är inte lika enkelt som att leva i verkligheten, en smärtsam men förnuftig insikt som så småningom drabbar honom.

Ämnet till trots är Nicolaj Arcels film en feelgood-movie. Jag tycker att den balanserar perfekt mellan svart humor och behaglig melankoli. Och slutet mynnar inte ut i någon överglättig solskenshistoria där alla kramas och fånler med bländvita leenden à la Pernilla Wahlgren. Snarare förmedlas bara kort och gott att; så här blev det. Det blev inte bättre, men det blev heller inte sämre. Lev med det. Det är ungefär det som jag tycker att filmen i stort vill säga oss; allting blir vad det blir och allt vi kan göra åt det är att göra så gott vi kan för att följa våra hjärtan. Vi ska möta livet med öppenhet och inte sträva efter att hitta bestämda svar, snarare försöka se det positiva i det vi möter.

Truth about men

Samtidigt finns här material för djupare grubblerier. Likt dokumentären Erotic man, festivalfilm gjord av en annan dansk filmare, tycker jag att Truth about men till viss del ifrågasätter den stereotypa kärleksrelationen och vad vi förväntar oss få ut av den. Är den stora kärleken ens möjlig eller skulle den lika gärna kunna vara en konstruktion? Riskerar man att på sikt bara urlaka varandra om man i en relation förväntar sig kunna leva ihop? En smula långsökt analys kan kanske tyckas, samtidigt som det ju är helt i sin ordning att man kan få ut flera budskap ur filmen. Det ser jag bara som ett ytterligare tecken på en kvalitet som visar att detta är en film som kan passa alla, såväl grubblaren som livsnjutaren.

Text: Andreas Hallén

Tonårsdrama som berör på djupet

Efter en tragisk händelse en dag efter skolan blir ingenting sig likt för de inblandade. Kaspar Munks oerhört starka drama Hold om mig kretsar kring fyra tonåringar som delar samma problematik med föräldrar som på olika sätt är frånvarande.

Historien kretsar kring Sara, Louise, Mikkel och Hassan som går i samma klass. Sara är pluggisen som får ta hand om både sig själv och sin lillebror då föräldrarna sällan är hemma. Mikkel är en kille med mycket attityd men som innerst inne är ganska osäker. Tillsammans med Hassan, som är från Mellanöstern, tillhör han klassens tuffingar. Louise har ingen pappa och hennes mamma är alkoholiserad. Innan Louise går till skolan brukar hon slänga en blick in i vardagsrummet där mamman ofta ligger och sover ruset av sig.
I skolan är Sara mest för sig själv. Hon är inte mobbad men inte heller en del av det sociala umgänget. Hon vill inte spela med i de andra tjejernas utläggningar om sexuella erfarenheter eller i kampen om killarnas uppmärksamhet. Hon är bäst i sin klass och den enda som tycks vara uppriktigt intresserad av lektionerna. Men hon känner sig ensam. Hon lever skyddad under sitt skal som ingen får komma innanför. Vad hon inte vet är att Mikkel har börjat beundra henne i smyg, något som Mikkel dock aldrig skulle våga erkänna vare sig för henne eller för sina kompisar. Louise är Saras motpol. Hon är tuff och kaxig och söker ständigt bekräftelse bland killarna som ofta ger henne uppmärksamhet.
Vid ett tillfälle blir dock Sara för omväxlings skull ett mer intressant objekt för killarna. Detta tål inte Louise som nästa dag sprider rykten om Mikkel och Sara och att det skulle vara Sara som är upphovsmannen till ryktena. När Mikkel får reda på det och konfronterar den nekande Sara inför resten av klassen spårar situationen ur. Det slutar med att flera killar håller fast henne samtidigt som de simulerar ett sexuellt övergrepp på henne. Händelsen hamnar även på film som börjar cirkulera bland de inblandade. Följande dygn blir sig inte likt för någon av dem. Den förstörda Sara behöver desperat någon att prata med, men ingen finns. När hennes mamma kommer hem sent på kvällen visar Sara henne omsorg i hopp om att få någon tillbaka. Men det kommer ingen. Mamman har helt enkelt inte tid att bry sig om henne.

Sara med sin lillebror.

Mikkel plågas av skuldkänslor för vad han har gjort. Vad som först sågs som en kul grej blir nu till allt svartare tankar. Louise, som var den som filmade övergreppet, försöker få någon form av reaktion ur sin mamma genom att visa henne klippet. Men i alkoholens dimma är allting snart glömt igen. När historien väl uppdagas talar papporna ut med sina söner på det enda sätt de kan, genom våld och förakt. Mikkel får höra att han är en sjuk människa, trots att det var han själv som valde att berätta det hela för sina föräldrar. När natten kommer väljer Sara att plocka ner alla foton på sig själv i huset och vi vaggas sakta mot det obarmhärtiga slutet.

Hur många har inte försökt skildra ungdomar på film förut? Kaspar Munk är en av dem som hittills har lyckats bäst och är ännu ett bevis på att danskarna vet vad de gör när det gäller film. Med en hyperkänslig regi gräver han i de allra djupaste av gömslen och får alla sina skådespelare att prestera sitt yttersta. Och som de lyser i sina roller; Julie Andersen (Sara) och Frederik Christian Johansen (Mikkel) är båda fantastiska och befäster verkligen tillsammans med de andra yngre skådespelarna hur oerhört svårt det är att vara tonåring idag, med allt vad det innebär med grupptryck och sökande efter kärlek och tillhörighet.
Filmen pekar på hur viktig situationen i hemmet är för skapandet av identiteten och jag frågar mig allt mer frustrerat: var fan är föräldrarna? Jag vill rent ut sagt skrika åt dem: vilka är ni egentligen? Vad är meningen med era jobb när ni ändå lyckas försumma era barn, era familjer? Det blir till exempel extra tydligt hur det för någon som Sara till slut blir ödesdigert att inte få ventilera sina känslor för någon. Andra kanske rycker på axlarna och säger att man inte ska vara så känslig, att man ska bita ihop och komma igen. Att säga att vi alla är olika är ett så uttjatat begrepp att det nästan har blivit en klyscha, men det är i så fall en klyscha som ständigt måste dammas av och påtalas. För vi tycks ju ändå aldrig lära oss att vi alla faktiskt har olika förutsättningar, något som är extra tydligt i ung ålder men som alltför många gånger glöms bort i en likriktad vuxenvärld.

Text: Andreas Hallén

José González – en ovanligt vanlig artist

I dokumentären The extraordinary ordinary life of José Gonzalez får vi en inblick i artisten och musikern José Gonzalez tillvaro. Filmen hade premiär redan på förra årets filmfestival, men vi som missade den då fick en ny chans under årets festivalvecka.

Vår första bekantskap med José González får vi en morgon när han just har vaknat. Vi hör men vi ser honom inte, hans röst illustreras av animationer som beskriver det han säger. José hälsar oss välkomna med ett par trötta morgonfraser och börjar sedan lite oväntat hålla en filosofisk utläggning om fotoner och solljus, något som har upptagit hans tankar den senaste tiden. Man förstår snabbt att José González är en människa som tänker väldigt mycket, ett anlag han även fick utlopp för som doktorand i biokemi vid Göteborgs universitet. Men ett och ett halvt år in i forskarkarriären förändrades allt.

The extraordinary ordinary life of José González ger inblick i artisten José González liv.

Låtarna som han hade spelat in i sin lilla lägenhet mest som en hobby visade sig vara angelägna för en hel värld. Debutskivan Veener (2003) slungade ut honom till ett liv fjärran från labbrockar och cellodlingar. Dock är vetenskapen fortfarande i allra högsta grad närvarande hos José González.
Han ger ett lugnt, sävligt och nästan lite blygt intryck, tillåter sig att vara tyst och tråkig framför kameran. I en sekvens får vi till och med följa med när han klipper tånaglarna. Den som förväntar sig ett porträtt av en livlig och lättsam artist som anstränger sig för att underhålla sin publik, såväl på konsert som på bio, kommer att bli besviken. Har man sådana föreställningar kan José González till och med verka en smula arrogant. Han gör ingen stor skillnad på sitt scenjag och sin privatperson utan tillhör snarare den typen av artister som är privata offentligt, utan choser. Och varför skulle man inte kunna få vara det? Särskilt som musiken i sig är så uttrycksfull och betagande. Det är väl ändå det som är det väsentliga?

Självkritisk och noggrann
Melankolisk, stämningsfull och nedtonad är nog de adjektiv som bäst beskriver José González musik. Han funderar på hur det egentligen påverkar honom att åka runt och spela melankoliska låtar hela tiden, samtidigt som han tror stenhårt på tankens kraft och att ett ynka leende kan ha avgörande inverkan för ens välbefinnande. Att José González är en väldigt självkritisk person är en annan sida som kommer fram. Han undrar varför han är så långsam i sin skapandeprocess och jämför sig med sin flickvän, vars band tycks spotta ur sig låtar var och varannan dag. Själv tycker han att det är svårt att skriva, det kan kännas så utlämnande säger han. En del av musiken till sin andra platta In our nature (2007) hade han klar redan inför arbetet med den första skivan. Men då han inte hade någon text skriven till musiken fick den helt enkelt vänta på sig. Behöver det förtydligas att José González är en perfektionist som aldrig stressar fram sitt material? När han skriver låtar präglas han av samma sorts noggrannhet som när han en gång stod i forskarrummet. Så för att understryka det igen; vetenskapen är aldrig långt borta.

José González

Vill fånga vardagskänslan
Regissörerna Mikel Cee Karlsson och Fredrik Egerstrand vill verkligen förmedla en vardaglig känsla i filmen, och de lyckas med bravur. För även om artisten José González numera är van vid att spela inför tusentals människor, vilket ju knappast tillhör allas vardag, så är det ändå privatpersonen José González som stannar kvar hos mig efter filmen.
I vissa scener används en stillaliggande kamera som helt enkelt får fånga upp vad som råkar ske i bild. Ibland används till och med något som verkar vara en webbkamera med suddig bild och dåligt ljud. Och jag antar att det är precis så han vill ha det. Man får bilden av en artist som trots sina enorma framgångar ändå vill ha allting så vanligt och jordnära som möjligt. Och gör man sådan magisk musik som José González behöver man inte göra så mycket mer. Då får man vara precis hur vanlig som helst.

Text: Andreas Hallén

En elegant festivalinvigning

I Kungen av Bastøy befinner vi oss i Norge och tidigt 1900-tal. På ön Bastøy ligger ett internat för unga brottslingar där man använder sig av allt annat än humana metoder för att lära dem bli goda samhällsmedborgare. När den rebelliske Erling kommer till ön ställs dock allting på sin spets.

Det är evig vinter i Marius Holst mörka drama som utspelar sig på ungdomsanstalten Bastøy belägen på en ö utanför Oslo. 1915 anländer en båtlast med unga förbrytare som ska få lära sig vett och etikett ute på ön, däribland den unge Erling. Livet på anstalten präglas av hårt arbete och omänskliga bestraffningar för pojkarna. Verksamheten styrs med järnhand av den lika hänsynslöse som gudfruktige föreståndaren (Stellan Skarsgård) och hans sadistiske högra hand husfader Bråthen. Med handen på bibeln skapar de sina egna regelverk och har samtliga pojkar i sitt våld. Erling låter sig dock inte kuvas och han skapar successivt en upprorsanda bland internerna som till slut vågar göra revolt mot sina plågoandar. Men de som har makten tänker inte ge den ifrån sig i första taget.

Stellan Skarsgård och Benjamin Helstad i Kungen av Bastøy.

Filmiska likheter
Känns detta igen? Jag kunde i alla fall inte låta bli att tänka på Mikael Håfströms Ondskan när jag såg den här filmen. Och det finns flera likheter; till exempel avhandlar båda filmerna teman som förtryck och underkastelse i internatmiljö för pojkar och de är båda baserade på sanna historier. Men där Ondskan var onyanserad och framställde Erik Ponti (han hade god hjälp av att skådespelaren Andreas Wilson i princip har noll olika ansiktsuttryck) som en träig och odödlig stålman, så låter regissör Holst oss komma huvudkaraktären Erling betydligt mer in på skinnet i Kungen av Bastøy. Han behöver inte vara mer än människa, han får visa sig svag. Och Stellan Skarsgård fungerar bra i rollen som pennalist, avsevärt bättre än sonen Gustav Skarsgårds motsvarighet i Ondskan. Det är ett komplext rollporträtt han gör som den känslokluvne föreståndaren och jag hade gärna sett mer av honom i filmen.

Mycket hänger på de yngre skådespelarna, utan deras trovärdighet hade filmen inte blivit vad den är. Med undantag av ett fåtal trovärdighetsproblem ska samtliga ha en stor eloge för sina insatser, kanske främst Benjamin Helstad i rollen som Erling. Kungen av Bastøy fick inviga filmfestivalen 2011, ett utmärkt val som fick sätta standarden för de 10 följande dagarna som alla fylldes med idel kvalitetsfilmer.

Text: Andreas Hallén

Starkt drama om svåra familjeförhållanden

Svinalängorna är boken som blev filmen om en flickas uppväxt med missbrukande föräldrar. I förlagan gjorde Susanna Alakoski en smärtsam uppgörelse med sina egna traumatiska upplevelser ifrån barndomen, en tillvaro ingen ska behöva genomlida.

På luciadagens morgon väcks föräldrarna i familjen med sång och frukost på sängen av deras två små döttrar. Ett telefonsamtal till mamma Leena punkterar friden. Leena meddelas att hennes mamma, som hon inte talat med sen hon var ung, ligger på sin dödsbädd på Ystads sjukhus. Leena tvingas plötsligt konfrontera decennier av förträngda barndomsminnen och konflikter, något hon inte ens anförtrott sina närmaste. I tillbakablickar får vi lära känna Leena som ung flicka och hennes uppväxt i Ystad i slutet av 60-talet.

Leena som vuxen lever ett lyckligt familjeliv, men har ett mörkt förflutet.

Vid första anblicken är det mesta frid och fröjd, familjelivet präglas av kärlek och omsorg. Så småningom påbörjar dock föräldrarna en ny alkoholperiod och tryggheten byts mot en ständig klump i magen för Leena och hennes lillebror. Grälen leder allt oftare till våld, skräckslagna tvingas syskonen lyssna till hur pappa slår mamma. Ingen tycks se eller höra, socialen gör ingenting. Hemmet förfaller sakta i skit, bakfylla och spritångor och det blir Leena ensam som får städa upp i misären. Därtill ta hand om brodern som hanterar situationen genom att sluta prata. Efter en misshandel där mamman är nära att dö vågar Leena till slut slå larm. Noomi Rapace är inspirerad i rollen som den vuxna Leena som vi får följa i realtid när hon och familjen reser till Ystad och sin dödssjuka mamma. Som Leenas man ser vi Noomis exmake Ola Rapace, även han övertygande. Detta varvat med barndomshistorien skapar en fin kontrast som inte gör något otillbörligt intrång på helheten, tvärtom. Det är i tillbakablickarna som vi får uppleva de absolut starkaste ögonblicken. Som den unga Leena ser vi Tehilla Blad. Hon var endast 14 år när filmen spelades in men som skådis är hon helt i klass med sina vuxna motspelare. Outi Mäenpää och Ville Virtanen är båda formidabla som de destruktiva föräldrarna, Mäenpää fick även en guldbagge för bästa kvinnliga biroll.

Det är bitvis nattsvart i Pernilla Augusts debutfilm. Hon räds aldrig mörkret och det ska hon inte heller göra för det här är ett ämne som ska tas på fullaste allvar. Om man ska ha några invändningar mot filmen så är det att händelseförloppet går lite väl fort på slutet. Jag ville veta mer, både om den vuxna och den unga Leena. Lite för många trådar lämnades lösa. Kanske var det ett medvetet val av regissören, kanske inte. Susanna Alakoski, vars roman filmen bygger på, är nu aktuell med sin andra roman Håpas du trifs bra i fengelset. Även den är självbiografisk. Kanske kan man i den boken, och i en eventuell filmatisering av den, få några av de svaren man saknar här.

Text: Andreas Hallén

Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera