Hypokondri – Den osynliga sjukdomen

När jag den 18 december 2002 klev in på biografen Colosseum i Oslo var siktet inställt på underhållning. Jag och en vän hade lyckats få tag på två biljetter till Sagan om de två tornen och vi hade höga förväntningar. Det var premiär, så det var ren tur att vi lyckades fixa platser, visserligen på skilda håll men det spelade ju ingen roll, vi skulle se en film, inte grunna på livets mysterier. Det skulle dock visa sig ungefär 20 minuter in i filmen att mina förväntningar var käpprätt åt skogen.

Till en början lade jag bara märke till hur hjärtat slog snabbare men efter ett tag började jag även känna av en märklig yrsel och svårigheter att andas. Ingenting blev bättre av att jag satt inklämd mellan två okända personer i en nedsläckt biosalong med en alltmer påtaglig flyktkänsla i kroppen. Mina tankar skiftade från att inte vilja ställa till en scen till att min sista stund var inne. Här skulle jag avsluta mitt liv, till ljudet av Gollums röst som ivrigt hävdade att fisk bör serveras rå.
Efter ett tag blev rädslan och skräcken över vad som skedde med min egen kropp så pass påtaglig att jag inte hade något annat val än att resa mig upp, maka mig förbi det tjugotal människor som satt bredvid mig och slutligen sätta mig på huk i gången. Det visade sig efteråt att jag hade drabbats av mitt livs första panikångestattack.

Efter denna fasansfulla upplevelse av ”nära döden” återvände inte känslan på några dagar. Det var inte förrän jag anlände till Sverige igen som det riktiga helvetet skulle börja, alla självdiagnostiseringar, överdrivna inblickar om hur snabbt hjärtat slog, rädslan för den plötsliga döden. Varje kväll var sömnlös tills dess att jag slocknade av utmattning. Så fort jag lade mig i sängen i mörkret blev jag medveten om mina hjärtslag. Jag lyssnade noggrant, väntade på att något skulle hända. När jag väl var på väg att somna började jag glömma bort att lyssna på mina hjärtslag vilket fick mig att, i tron om att hjärtat slutat slå, ryckas upp ur sängen och ”starta upp” hjärtat igen. Naturligtvis hade hjärtat slagit friskt hela tiden, det var bara min hjärna som hade filtrerat bort min medvetenhet om hjärtslagen.
Ungefär ett halvår efter denna traumatiska upplevelse på bion i Oslo började det bli allvarligare. En natt då jag satt hemma hos en god vän och drack en kopp te, tittandes på Tillbaka till framtiden, började hjärtat rusa upp igen. Instinktivt stelnade jag i panik och var tvungen att resa mig upp och gå runt i cirklar. Efter ett tag blev rädslan outhärdlig och jag beslutade mig för att ringa min mor så att hon kunde skjutsa mig till sjukhuset.
Väl där genomfördes en rad tester, såsom analys av mitt hjärta med EKG samt mätning av blodtryck. Allting visade sig vara fullkomligt normalt, till mitt stora förtret.

Under de resterande åtta åren följde en rad panikångestattacker till följd av min hypokondri. Varenda avvikelse i min kropp följdes noggrant genom sökningar på google, långa texter om allt från blodproppar till dödligheten vid febersjuka.
Men med tiden började också en känsla av arrogans gentemot hypokondrin infinna sig. När jag väl kände att den var på väg att ställa till det för mig avvisade jag den väldigt bryskt och det verkade fungera. Hypokondrin tycktes bli rädd för mig istället för det motsatta, som om vi hade bytt sida. Så fort någon form av panikångest gjorde sig påmind möttes den av förakt och likgiltighet, något som den uppenbarligen hade väldigt svårt för. Det kanske kan tyckas obarmhärtigt och elakt att någon som hade varit min så kallade ”vän” i åtta år helt plötsligt blev avvisad, utstött och lämnad åt sitt öde. Men jag hade gott om andra vänner, vänner som inte spökade om nätterna utan istället släpade ut mig i solskenet och bjöd på glass. Det hade aldrig hypokondrin gjort för mig, den hade helt obarmhärtigt framkallat rädsla och stress, något som en riktig vän inte gör. Så jag ansåg att den gott och väl förtjänade min behandling, den hade passerat gränsen för vad som är acceptabelt.

, vad är då min poäng med hela denna historia? Jo, att vissa hjärnspöken såsom hypokondri kan minimeras utan att man behöver känna sig som en dålig människa, tvärtom så känner man sig bättre och mer fokuserad på det som verkligen betyder någonting. Jag minns den dagen då jag verkligen hade fått insikten om att hypokondrin för alltid skulle hålla sig gömd bakom förnuftet. Det var en dag då endast tre ord yttrades från en svensk artist vid namn Kjell Höglund och låten som lugnt vaggade mig in i trygghet, som fick mig att åter slappna av, bar den kompromisslösa och mycket tröstande titeln; ”Man vänjer sig”. Ja, man är ju så illa tvungen.

Text: Daniel Hammarberg
Foto: Lisa Sundberg

Hypokondri
Vid hypokondri har man en oproportionerligt stor oro för att drabbas av sjukdom eller något allvarligt fel i kroppen. Hypokondrikern brukar också frekvent självdiagnostisera och trots att läkarundersökningar motbevisar farhågorna håller man fast vid föreställningen om sitt allvarliga sjukdomstillstånd.

Den vanligaste behandlingen för hypokondri är samtalsterapi men om svår ångest förekommer kan även medicin vara nödvändigt.

Symtom vid hypokondri

  • Du känner en överdriven oro för att ha eller få en allvarlig sjukdom.
  • Du letar efter sjukdomstecken på din kropp, till exempel knölar, eller lyfter tunga saker för att se om muskelkraften har försämrats.
  • Du konsumerar mycket läkemedel.
  • Du är beroende av att anhöriga försäkrar dig om att du är frisk – men vågar inte lita på vad de säger.
  • Du söker ofta läkare för olika kroppsliga besvär.
  • Din oro finns kvar trots medicinsk utredning och lugnande besked från sjukvårdspersonal.
  • Du är missnöjd med läkarutredningen eller behandlingen och litar inte på att den har gått rätt till.

Källa: http://www.vardguiden.se

Det här inlägget postades i Artiklar, Psykisk hälsa och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera