Hälsningar från Tallinn!

Vår redaktör Lisa Meyer befinner sig under hela maj i årets kulturhuvudstad Tallinn (Estland) för att rapportera om vardagligheter, kulturevents och annat intressant från andra sidan Östersjön!

Onsdag 25/5 14.00

Dagarna går fort här nere. För fort. Jag fortsätter att förälska mig i den här staden bit för bit. Det finns hela tiden någonting helt nytt att upptäcka, i de gömda stadsdelarna och deras hemlighetsfulla människor.

Vårens inverkan på övervintrare är minst lika påtaglig här som hemma, även om få ester verkligen går in för att pressa. Ut kommer de hur som helst och fyller gatorna tillsammans med ett eskalerande antal turister.

Tallinns fantastiska kustläge kulminerar, trots sin pittoreska framsida, på riktigt en bit utanför centrum. Många cyklar, joggar eller skejtar längs de upprustade strandpromenaderna. Området påminner mer om något TV-inslag från Los Angeles än Göteborg och Sverige. Det här är för övrigt det enda stället där det finns markerade cykelbanor, vilket förklarar Tallinns rykte som cykelovänligt. Betydligt vanligare än cyklister är däremot rollerbladesåkare.

Att ställa sig på ett par fyrhjulade pjäxor känns kanske nittiotal i Sverige, men här är det inget annat än 2011.

En stor parkering i närheten av Tallinns största shoppinggalleria, Rocca al mare, har helt reclaimats av rollerbladesåkare i alla åldrar. Ett tiotal rullskridskoförsedda barn med knäskydd står i cirkel runt sin ledare och övar sig på att sätta sig på huk och ställa sig upp om vartannat. Ett gäng elitutövare åker varv på varv på den bana som ringar in parkeringen. Jag får låna ett par rollerblades och känner mig snart som en ganska säker åkare. Jag kan inte minnas att jag tidigare upplevt en så stark frihetskänsla av att rulla fram och låta vinden blåsa i håret. Kanske för att jag fick lära mig att åka på knagglig asfalt fram och tillbaka med en fet kudde spänd med ett skärp runt rumpan.

Under söndagen hade jag  turen att få bilskjuts till Pirita som är Tallinns största och mest välbesökta badstrand. Här har man till och med byggt ett badvakttorn som bemannas under högsäsong. Direkt i anslutning till den smala stranden ligger ett stort, nybyggt höghus med insatslägenheter för de som är verkligt rika.

En man med en märklig anordning fäst på sin cykel rullar förbi och lockar omgivningens uppmärksamhet. De flesta reagerar med häpna miner, skrattar eller kommenterar.

Jag får ett tolkat samtal med den uppfinningsrike mannen som berättar att den tefatsliknande uppenbarelsen är en båt (se bild!) och, alltsomoftast, hans hem. Båten drivs av en motor, som även kan kopplas till cykeln och ger en hastighet på uppemot 60km/h. ”Dörren” som är konstruerad som ett avtagbart lock har solceller fästa på insidan. Den fungerar även som ett extra segel och kan fästas på ett uppfällbart stålrör likt ett parasoll.

Mannen har tidigare motvilligt övertalats att vara med i estnisk TV för sina finessrika och udda uppfinningar men föredrar att leva på egen hand, utan samhällets inblandning-

”Det är många som bara vill ha saker av en”, konstaterar han. Uteliggare har velat låna hans båt för att smuggla in knark, men hans livsstil understödjer inte sådant och det är han noga med att poängtera.

Den senaste idéen är att göra en ubåtsmodell. Det låter kanske osannolikt, men efter att ha hört  honom berätta och förklara i detalj hur hans uppfinningar fungerar, tvekar jag inte på att han kommer att lyckas. Hela hans uppenbarelse på stranden känns som en frisk fläkt i det moderna samhället. Att möta människor som lever som de lär är alltid inspirerande, även om hans drivkraft inte riktigt blir begriplig för mig.

Med tanke på vad en normalinkomsttagare tjänar är det dyrt att leva i Tallinn. Medellönen här ligger på runt 600-700 euro före skatt. Hushåll som har det sämre ställt kan hämta mat hos så kallade matbanker i stan. Det är ett EU-finansierat initiativ som drivs av volontärer. Den kvällen jag deltar i arbetet packar vi ned bröd, pasta, flingor, mjöl och frukt i ett hundratal backar som vi staplar på varandra i ett gammalt lagerutrymme. Sedan får vi dela de överblivna varorna mellan oss innan vi går hem, som ”tack för hjälpen”. Mitt tynande matförråd tackar och tar emot även om jag har lyckats applicera mitt prismedvetna matshoppande hyfsat bra här. Den kommersiella världen talar sitt tydliga, internationella språk och billighetsmärken är inte svåra att identifiera.

I en del ”finare” matbutiker använder man sig av en gul inramning runt prisetiketten för att markera den billigaste produkten på varje hyllplan. Ett diskret  men säkerligen effektivt sätt  att locka  plånböcker av alla storlekar till sig.

Apropå estnisk mat så finns det såklart en rad inhemska specialiteter. Husmanskosten är väldigt lik den svenska och lika uppskattad här som hemma, men inte av mig som  hatar sill, kalvsylta och rotfruktspotpourrier. För att inte avsluta detta inlägg i klagoanda presenterar jag istället följande mattips á la fröken sockerberoende.

Restaurang Kompressor har Estlands goooodaste pannkakor. Perfekt konsistens och smak med såväl söta som salta fyllningar. Min favoritfylllning är äpple-och vanlijsås. Inga smakexplosioner, men välfyllda tallrikar, billigt och gott.

Betyg:

Kali är en svagdricka som utvinns från mörkt bröd - för övrigt ett av esternas käraste epitet. Man skämtar gärna och ofta om detta med turister som inte är vana vid svart surdegs-rågbröd. Kali smakar just mörkt bröd men med en ölig mustighet och tillsatt sötma. För mig som varken är ett stort fan av öl eller riktigt mörkt bröd är en klunk Kali just en klunk för mycket.

Betyg:

Kama är en slags mjölblandning bestående av mosade ärtor, vete, råg och korn. Mjölet blandas i mjölk eller yoghurt tillsammans med socker. Min favorit är att äta det med kefir, som är en tjockare variant av dricksmjölken. Trots mixen av basvaror blir blandningen med lite vilja exotisk med svenska smaklökar och att det dessutom känns sunt (så när som på några matskedar socker per portion) gör måltiden än mer tillfredsställande.

Betyg:

Piparkoogi är det lätt att föräta sig på. Precis som namnet antyder är det en variant av våra svenska pepparkakor, fast aktuella året runt, mindre och tjockare. De innehåller visserligen alla pepparkakskryddorna men i fel proportioner och är inte lika söta som de bör. Ett ganska misslyckat imiteringsförsök som trots detta har en beroendeframkallande effekt.

Betyg:

Kohuke är små söta yoghurt-glassliknande chokladkakor. De kostar mellan 2 och 5 kronor och har sitt egna hyllplan i mejerikylen, som för övrigt är väldigt stor och välsorterad. De känns som en typisk muta till barn som åker med och handlar; med emballage av nallar, monster och roliga figurer med pratbubblor kommunicerar man ”köp mig jag är söt” rakt in i hjärtat - inte bara på kidsen. Oftast har de ett chokladöverdrag och en syltrippell i mitten av den vaniljyoghurtkrämiga fyllningen. Jag faller pladask för all påklistrad gullighet och det känns inte som att man får i sig många kalorier eftersom ett paket inte är större än en halv snickersbar.

Betyg:

Kohupiim är en annan inhemsk mejeriprodukt, med en bekant smak av keso och yoghurt. Den finns med olika smaksättningar (bland annat med russin som man gärna stoppar i det mesta) och konsistenser - från hårdostliknande till flytande yoghurt. Originalet sägs innehålla mycket protein och lite fett och promotas ofta av muskelbyggare. Jag föredrar den vaniljsötade, som smakar som en blandning av creme fraiche och yoghurt som man toppat med en DECILITER vaniljsocker. Mums.

Betyg:

Vana Tallinn är en 40-procentig inhemsk spritdryck som även finns som likör. Likörvarianten har skarp alkoholsmak trots sina 16 procent men är ljuvligt gräddig och karamellig. Den som vill bli riktigt packad beställer förslagsvis en Screwdriver som är 50% Vana Tallinn och 50% champagne. Arbetspliktig som jag är nöjer jag mig med ett glas av denna tallinska dooley-kopia efter maten.

Betyg:

Vi hörs snart!!
Lisa



Måndag 16/5 kl 13.00

Det har gått ett tag sedan jag rapporterade om livet här nere. Tidsbrist i kombination med en oförmåga att forma intryck och tankar till något skrivbart har tillfälligt passiviserat mig.

Min bild av Estland, av människorna, börjar långsamt konkretiseras. Jag ska försöka sätta fingret på det jag kallar ”en del esters absoluta motsats till tillmötesgående”. Ett exempel. Förra veckan besökte jag och en grupp volontärer ett djurskyddscenter. Vi fick alla ta varsin klädnypa och fästa på den bur vars hund vi valde. När jag kommer tillbaka efter promenaden och ska leta upp den namnlösa hundens bur igen, går jag först fel och kommer in i en annan korridor av skällande hundar. En kvinna springer ikapp mig och börjar skrika på estniska. Hennes ansikte är illrött och hon har bara en framtand. Snabbt rycker hon kopplet ur min hand och börjar hota mig med höjd näve. Jag ber om ursäkt på alla internationella sätt jag kan komma på, men hon bara fortsätter att skrika på mig och slå i luften. Värre än så blir det inte, men det är illa nog för den som är ovan vid estniskt temperament i så koncentrerad form.

Jag har besökt ett djurskyddscenter tillsammans med några andra volontärer.

Faktum är att jag har hört andra berätta liknande saker. De som frågat efter vägen till ett monument och fått svar i stil med ”Jag tänker inte berätta vägen för jag tycker inte om det monumentet” et cetera. Det finns trevliga ester; de som svarar på frågor och inte skriker åt turister och som skiter fullständigt i allt och alla och bara vill kasta av sig sina aggressioner på någon.

En annan paradox är esternas intensiva sökande efter en nordisk identitet. Att ett under så lång tid identitetsberövat land söker bakåt i tiden är högst naturligt, även om vikingatiden känns som ett väl långsökt argument vid hävdandet av sina nordiska rötter. Men estländarna har bestämt sig. De ska uppåt och klipper gärna banden till sina nedre grannländer Lettland och Litauen för att påvisa sin självständighet.Och att tro på sin förmåga att komma in i en grupp där de båda ytterländerna Finland och Island ofta glöms bort, hade inte varit möjligt utan en rejäl dos jävlar anamma, en europeisk OK-stämpel i form av EU-medlemskap och en ryskinfluerad självsäkerhet. För Ryssland är utan tvekan det land som haft störst inflytande på det moderna Estland. Även om gamla stan lätt befäster drömmen att tiden stått stilla och att esterna fortfarande är vikingar.

Bebyggelsen i och framförallt en bit utanför Tallinn ger liksom människorna ett robust intryck. Fyrkantiga hus med trasiga fasader som stått starka genom hundratals år av västliga och östliga vindar. Det blir en vacker metafor i mina ögon för ett folk med samma öde.
Under veckan som gått har jag för första gången tagit mig ned till hamnen, som är oerhört vacker och bara ligger en kort promenad från gamla stan och centrum. I gamla hamnlokaler trängs färjeturister bland stånd av alkohol, tobak, löshår och märkesplagierade kläder och väskor. Det är billigt men inget snack om att man får vad man betalar för.

Längs en kilometerlång sträcka i hamnen presenteras olika kulturevenemang.

Fallfärdiga hus
Hamnområdet är ett hett ämne just nu. Det är vackert och huserar bland annat en badstrand. Men längs den så kallade ”kulturkilometern”, där arbetet tycks ha påbörjats men sedan glömts bort, står fallfärdiga betonghus utan fönster och ett gammalt fängelse som ett gäng opretentiösa kreativa själar gjort till sina hem. Kulturprojektet skulle leda till att ”flytta havet närmare människorna”. Längs den korta bit av promenaden jag går för att sedan vända, går a-lagare och letar pantburkar och det både känns och når mig ryktesväg att det är ett farligt ställe att vara på nattetid. Så i väntan på att någon ska ta sig an området och göra det mer turistvänligt ligger man lågt.
Faktum är att det skulle kunna vara ett av Tallinns stora alternativa dragplåster. De gamla fallfärdiga husen och havets starka vågor skapar en speciell atmosfär som skulle kunna få folk att vallfärda hit. Men det är inte den typen av marknadsföring man satsar på. Istället vill politiker riva all bebyggelse kring hamnen och upprätta lyxiga bostadsrätter. Ännu ett uttryck för den ”europisering” som sker på allt för många platser just nu; att låsa in landets historia på något anständigt museum och förse verkligheten med lagom stora, aptitliga portioner av den.
När det häftiga är det som jag och förhoppningsvis många efter mig får möjlighet att uppleva nu. En integrering av gammalt och nytt som inte alltid går ihop. Som skapar fula sömmar mellan stadsdelarna och en fragilitet som kanske är det närmaste vi kan komma förståelsen av Estlands sårbara men envisa förflutna. Är det detta som är att bygga broar? När man putsar fasaden till och med inför sig själv.

Utsikt över Tallinn från Hotel Radissons restaurang.

Hotell Radisson har stans utan tvekan vackraste restaurangutsikt med en panoramavy över stan från den öppna takterrassen. Menyn får mig att ompröva mitt uttalande om att äta ute i Tallinn. På vilken svensk restaurang med samma standard får man en huvudrätt  för under 200 spänn? Och cocktailpriserna har fortfarande marginal till och med till svenska happy-hour-priser.

Förra helgens ganska tråkiga Europadag som bara bjöd på ballonger till barnen och utspädd europapropaganda från utklädda skogsmullar, tycks bara vara en av många händelser som definierar dagens Tallinn. Jippon i all ära men det är svårt att solla bland programpunkterna, för överallt är något på gång och det mesta verkar vara i ankytning till landets värdskap som kulturhuvudstad. Den som har fördomsfulla bilder av Tallinn som en trasig öststat kan komma hit och bli omvänd på ett par dagar. Men frågan är hur mycket som blir kvar av den levande kulturen i staden när alla kulturjippon under 2011 är över och pengarna är slut.

Vi hörs snart!!
Lisa


Måndag 9/5 kl. 19:00

Gamla hus.

Det finns både för-och nackdelar med att vara ensam svensk tjej här nere. Det är lätt att knyta kontakter på barer och nattklubbar men desto farligare att gå ut själv. Hittills har jag utan större ansträngning lyckats undgå de nattetid farliga gränder jag varnats för hemifrån. Kanske för att jag bor i den finare delen av staden.
Samtidigt som Tallinn målas upp som Estlands stolthet av många som bor här, möts jag ofta av kommentarer som ”Vad gör du här? Estland har inget för dig” i en ömsom generad, ömsom bitter ton.

Det finns hur som helst en hel del spännande klubbar att upptäcka. En ligger gömd i en källare mitt i gamla stan och är ett känt häng för bohemer och rockmusiker som kan tänka sig att förnedras för en kväll. Musiken är nämligen kass i alla kategorier, men det är en häftig miljö som bjuder på en stor variation av människor. Så länge man är beredd på att tåla lite skit (för då och då  flagar taket sönder och det droppar vatten) finns alla möjligheter att ha en lyckad kväll här.
Överlag är åldern blandad på barerna i Tallinn. Feta, skäggiga gubbar ockuperar bardisken till synes utan att bry sig om något annat än sin egen öl. Som en viskning över huvudet på turisterna ryktas det att medelålders finskor har för vana att komma hit för att ragga på unga killar. Majoriteten utgörs dock av unga tjej- och killgäng.

Ett till gammalt hus.

Tallinn står som bekant som värdnation för en rad europeiska kulturevents under året. Varje dag finns ett par gratis programpunkter att ta del av, däribland brasilianska trumlektioner och öppet hus på stadens museum.
Jag släpper ur mig någon korkad fråga till en av organisatörerna om när det riktiga firandet sätter igång och får en käftsmälla av ”Vi firar varje dag!” och en alldelses för lång blick av ”vet hut!” tillbaka, men räddar mig ur situationen med ett ”Terviseks” (= skål), som fungerar i de flesta situationer för att skapa samhörighet. Förresten så måste man kolla personen man skålar med i ögonen, vilket jag trodde att jag hade för vana att göra innan jag kom hit. (Vi snackar sekunder, som i Sverige lätt skulle tolkas som en rätt vågad flirtning).

Upprustning av kulturhus
Men tillbaka till ämnet. För den som vill göra en insats som volontär finns otaliga möjligheter att hjälpa till. Längs hamnen, som ligger på promenadavstånd från centrum, har man initierat arbetet med att husera en kilometer av konst. Runt om i staden ska gamla kulturhus renoveras och områden ska planteras och göras fina. Och är det någonting som det inte råder brist på här i Tallinn så är det gamla byggnader. Vartannat hus i gamla stan är märkt med ”fornminne-symbolen”, bland annat mitt vandrarhem.

I veckan ska jag åka för att hjälpa till på ett djurskyddscenter och samla in mat från butiker till hemlösa människor. Det är andra sätt att engagera sig på som volontär. Insatser som känns extra angelägna att inte glömma bort bland storslagna visioner för turiststaden Tallinn.

Vi hörs snart!!
Lisa


Torsdag 5/5 kl. 18.30

Tallinn är en stad som uttalat närs av sin turism. Men den lyckas vara det på ett osliskigt, till och med charmigt sätt. Utanför den berömda baren och vykortsobjektet Olde Hansa står ett par i uppsydda medeltidskläder och lockar in folk och delar ut broschyrer till fiolmusik. Längs ett par gator i gamla stan står försäljare med magväskor bakom uppställda bord fullproppade med vantar, tröjor och tjocka strumpor i ullmaterial. Dessutom spelar estländarna gärna på bilden av sig själva som hantverkare. Med inbjudande skyltar och marschaller lockas turister in på innergårdar där flera små hantverks- och souvenirbutiker har sina tillhåll. I gamla stan är priserna relativt höga. Jag försöker pruta på ett par tumvantar men det går inte hem. Trots att försäljarna tar första steget och erbjuder ”special price” anses det inte särskilt hyfsat att försöka få ned priset ytterligare.

Från ösregn till vårsol
Vädret här är tämligen ombytligt och går från iskallt och ösregn till vårsol. Jag har vandrat gamla stans gator fram och tillbaka med kartan i ansiktet men också haft turen att bli guidad av lokala invånare och sett desto mer av stan.
En bit utanför det centralaste av Tallinn ligger flera marknader som skor sig på turister och ofta drivs av ryssar (som för övrigt utgör nästan 60% av Tallinns befolkning). Förutom halvbillig frukt och ryska souvenirer säljs det riktigt skabbiga second handprylar och, som pricken över i:et på den rådande sovjetstämningen, gravstenar.

Foto Lisa Meyer

På marknaden kan man också köpa gravstenar!!

Om man istället tar sig ner till spårvagnarna och bussterminalen som ligger på andra sidan gamla stan möts man snart av en modernare tolkning av centrum. Skyskrapor och höghus är hastigt upprättade för att fylla behovet hos välmående företag att husera och synas men också skynda att bekräfta att Tallinn är att räkna med som europeisk huvudstad. Här trängs svenska banker med varandra; Nordea, SEB och Swedbank, som är landets största, om de finaste kontorsplatserna.

I samma del av stan ligger EU-kontoret där man varje torsdag visar filmer gratis med engelska och tyska undertexter. Relativt nya europeiska filmer som annars inte går att se på bio här visas på duk till äppeljuice och köpta småkakor. De som håller i projektet är påtagligt stolta men verkar inte själva förstå eller bry sig om vilka de visar filmerna för. Idag var det för mig och sju kvinnor i medelåldern som troligtvis också är turister.
På lördag firas den internationella EU-dagen. Alla stadens ambassader öppnar dörrarna och redan nu kan man hämta ett fiktivt pass att samla stämplar i från de olika ambassaderna. Man har också utlyst en tävling där man vinner ett pris. På ett av de större torgen kommer man att kunna köpa olika specialiteter från de representerade länderna och en scen med underhållande musik utlovas. Både beskrivningen och upplägget av dagen låter något krystat i mina öron men det ska bli intressant att se vilka som deltar.

Jag får en känsla av att estländarna är väldigt stolta över sitt medlemskap i EU. Det tycks vara ett viktigt segerkort man gärna triumferar med, som lägger ett filter över den trassliga bakgrunden och blir en större anledning att blicka framåt.

Foto Lisa Meyer

Flera svenska banker har etablerat sig i Estland.

I början av året gick Estland med i EMU och befinner sig fortfarande i en övergångsfas där båda valutorna accepteras. Ju mer EU desto bättre tycks mottot vara. Trots riskerna det kan innebära för ett så litet land som Estland, med knappa 1,5 miljoner invånare, är tilliten till Europa större än den till den egna nationen. Sedan Sovjetunionen erkände Estland som självständig stat 1991, har man inte hunnit bygga upp sitt självförtroende i takt med ambitionen att anpassa sig till övriga Europa. Det är också därför svenska banker kunnat göra så stora affärer här. Få törs lita på att Estlands inhemska banker klarar smällen om ekonomiska kriser dyker upp.

Annars känns det ungefär som att gå på gatorna hemma i Göteborg. Människor är reserverade och pratar inte med främlingar i onödan, men de jag fått chansen att umgås med på tumanhand är desto trevligare.

Vi hörs snart!!
Lisa

Foto Lisa Meyer

Den gamla delen av Tallinn är faktiskt riktigt vykortsvacker!


Måndag 2/5 kl. 22.30

Så har jag äntligen landat på andra sidan Östersjön. Vädret är kyligt med svala kustvindar och som om det inte var straff nog för det sommarväder som skämt bort Göteborg på sistone tvingas jag erkänna sommarens icke-antågande här en gång till och vrida tillbaka klockan till vintertid.
Tallinns stadskärna är inringad av små röda spårvagnar och trådbussar som inte riktigt hör en modern europeisk storstad till men som ändå ger ett mer charmigt än skabbigt intryck. På vägen från bussen till kontoret passerar jag flera nybyggda köpcentrum med prisnivåer och fasader som inte låter avslöja någon underklass.

På plats välkomnas jag av Projekt Iters estländska värdorganisation, Continuous Action, som med medel ur Europeiska socialfonden och Ungdomsstyrelsen finansierat aspekt.nu:s resa. De organiserar volontärprojekt för unga vuxna över hela världen. Jag kommer att arbeta och upptäcka stan både på egen hand och genom deras kontaktnät för att få en möjlighet att integreras i och förmedla staden Tallinn ur mina ögon på så kort tid som en månad.
På vandrarhemmet som ligger mitt i gamla stan, guidas jag och min tolk Dorus runt av en  svankryggad liten kvinna som är receptionist och pratar ”ein bisschen English”. I det gemensamma köket skyndar hon sig att knäppa på vattenkokaren, som börjar lysa i hightechblått. Sedan söker hon stolt vår bekräftelse.
De flesta vandrarhemmen i området är kristna, en del kyrkliknande, och huserar bibelstudier och kyrkokörer flera gånger i veckan.
Mitt rum är ett mindre dubbelrum som håller typisk vandrarhemsstandard. Över det ena skrivbordet finns ett litet takfönster som vetter mot innergården och från taket breder två stora träbalkar ut sig på var sin sida av rummet. Det hade kunnat ge en mysig fjällstugskänsla om de inte hade varit så uppenbart i vägen för möblemanget.
Intrycken är många. Det är så mycket vackrare här i Tallinn än jag trodde. Att blicka ut över gamla stan är som att befinna sig mitt i ett vykort.

Studentmössor och kondomer
Bussbiljetten kostar 0,64 euro. Annars är det mesta i prisklass med Sverige, så när som på mitt fynd till frukostlimpa som bara gick på en femma. Yoghurt och mjölk säljs i refillpåsar för den som vill spara någon krona och fylla på gamla paket. Mataffären känns otippat lik den vi har hemma, fast med klädlarm på kundkorgarna (i fall man skulle få för sig att snatta en sådan...) och hör och häpna, på ketchuphyllan mellan två estländska alternativ stoltserar ICA:s eget märke av ekologiska krossade tomater.
På vandrarhemmet bredvid mitt bor två svenska volontärer som lär mig lite turistestniska. Vi bestämmer oss för att gå ut och äta tillsammans på en restaurang i närheten. På gamla stadens torg får vi bevittna  någon slags demonstration. Ungdomar, en del med studentmössor, har samlats för att lyssna till ett tal. De håller i ballonger och skyltar som vi inte kan läsa. Några delar ut kondomer.

Foto Lisa Meyer

Det mesta i matväg här i Tallinn håller samma priser som hemma hos oss.

När vi satt oss ner på restaurangen ser vi mer folk komma antågande i något som för en oförstående turist ser ut som chalmerscortegen i repris fast utan fyndiga plakat, följd av några asiatiska turister.
Maten är ljummen och smakar ungefär lika aptitligt som den är upplagd. Det är inget drickstvång och det märks, inte bara på att man betalar innan man blir serverad. Men inte ens en halväcklig middag för 8 euro kan rasera mitt första intryck av Tallinn som slående vackert.

Vi hörs snart!!
Lisa

Det här inlägget postades i På gång och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Hälsningar från Tallinn!

  1. Lasse skriver:

    Hej
    Kul att få följa er redaktör på nya äventyr :)
    Följde hennes blogg på filmfestivalen och det var kul
    Ser fram emot att följa hennes personliga skildring
    H/ Lasse

  2. malin skriver:

    Hej, vad hette de där två volontärerna som bodde på vandrarhemmet bredvid? :) är det möjligtvis en tjej och en kille, Matilda och Alexander? Svara jättegärna till min mail.

    • Lisa Meyer, redaktör skriver:

      Hej! Vad kul att ni båda hittat hit. Malin: Det stämmer, jag ska hälsa så gott från båda två. MVH/ Lisa

  3. Anna skriver:

    åh va bra skrivet! Så kul o få följa med till Tallin…både intressant och roligt att höra hur du uppfattar denna stad :) Lisa är en riktig vagabondbrud! :D

  4. Lelle skriver:

    Väldigt intressant läsning Liis! Du skriver med sådan inlevelse att det är lätt att skapa sig bilder av det du ser. Ni gör bra ifrån er på redaktionen, tack för en bra hemsida. Puss och kram i mängder!

Kommentera