Festival i det gröna på Knarrholmen

Efter att ha slängt ner en brödlimpa, ett paket smör och en burk jordgubbsmarmelad i en sunkig kylväska och sedan satt av mot spårvagnen var jag redo för en exklusiv picknickdag i det gröna ute på Knarrholmen. Som tur var hade min snälla fotograf Lisa tagit på sig att steka pannkakor som kunde komplettera mitt något snåla matsäcksbidrag. Jag skyller på den obligatoriska tidsbristen som ofta infinner sig när jag ska försöka passa tider, särskilt när det handlar om tider utanför det ordinarie vardagsschemat. Just den här dagen såg det för en stund ut som att vi till och med skulle missa färjan. Men efter många om och men satt vi i alla fall på båten som skulle ta oss ut till Göteborgs skärgård.

Hunt

Vårt mål för dagen var alltså Knarrholmen, och den andra och sista dagen av musikfestivalen som huserat på ön sedan föregående kväll. Då båten avgick samtidigt som dagens första band Hunt ställde sig på scen blev vi dock lite försenade, och väl framme hann vi bara ta del av bandets två sista låtar. Men vilka låtar sen! I samma stund som vi närmade oss Lilla scenen möttes jag av toner som gick rakt in i själen. Ett härligt post-rockigt sound med mycket synt och elektroniska vibbar dånade ur högtalarna och jag var inte sen med att suga i mig alltihop. Två låtar är egentligen för lite för att man ska kunna bilda sig en uppfattning om ett band, men jag var ändå såpass peppad att jag senare anmälde mig som intresserad köpare av bandets EP. Detta ville jag absolut höra mer av!

Bingo på Knarrholmens festival

Efter denna korta men härliga upplevelse kändes det verkligen som att dagen bara hade börjat och förväntningarna höjdes inför nästa band. Den som dock hade varit lite mer observant än undertecknad, och tillika är bekant med Kontiki-klubben Boulier de Lotto, hade snabbt förstått att nästa festivalinslag inte skulle handla om musik. Nej, som namnet antyder skulle det istället vankas bingo! Fem skönt bortkomna grabbar, flera av dem påtagligt bakfulla och med en konstant cigg i mungipan, höll i eventet. I vanlig ordning blev det ingen vinst för mig eller min fotograf, även om det delades ut en hel drös med priser till andra lyckligt lottade. Eller nja. En Tokio Hotel-t-shirt i pojkstorlek, en tantperuk och en keps. Utan att verka otacksam klarade jag mig fint utan samtliga av priserna. Men hur som helst blev bingotimmen ändå ett trevligt inslag och grabbarna som arrangerade spektaklet kunde konsten att underhålla oss.

The Naima Train

Vid den här tidpunkten valde solen att försvinna bakom molnen. Till och med jag, som vanligtvis är varmblodig, var tvungen att ge vika och ta på mig långärmat. Trist nog fortlöpte eftermiddagen med molnighet, solen tyckte tydligen att den hade gjort sitt för dagen. Men varför i huvudsak prata om väder när man är på en festival? Förutom kyla gav oss eftermiddagen och kvällen självfallet ännu mer musik, till exempel av Marit Bergman och The Naima Train, som alltid är en upplevelse att se. Och när det blev pannkaksdags kunde vi avnjuta dem i gröngräset framför Stora scenen där tjejerna i Palpitation spelade. Tankarna gick tillbaka till barndomens skolutflykter då man satt på precis samma sätt och åt sin matsäck. Sämre kunde man ha det.

Som sista anhalt fick man båda kvällarna dansa sig svettig uppe vid dansbanan där det spelades plattor fram till ljusa morgonen. För mig och fotografen tjänade den lilla kåken främst till som värmekälla då den erbjöd tak över huvudet. Annars var lokalen fylld av rusiga och dansanta människor som höll värmen uppe för egen maskin. När det sedan var dags att åka hem var vi ganska trötta och mättade, men ändå glada. Det som dock är lite komiskt är att den enda musikaliska upplevelse jag tar med mig från Knarrholmen är den två låtar långa stunden med Hunt. Men även om artistutbudet inte berörde mig avsevärt var dagen trevlig och festivalen lyckad. Nämnvärt är också att lördagens line-up till största delen bestod av kvinnor, vilket jag tycker är ett fint initiativ av arrangörerna. Ett underbart fint initiativ är ju också själva festivalen som sådan! Det är bara att ge en stor eloge till Rasmus, Elin och de andra och jag hoppas verkligen att det blir en lika fin festivalhelg 2012. Bra gjort, Knarrholmen!

Text: Andreas Hallén
Foto: Lisa Sundberg

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera