Bra start för Where The Action Is

Den 28 juni hade det äntligen blivit dags för Slottsskogen att få slå upp portarna till stans första upplaga av musikfestivalen Where The Action Is! Detta evenemang, som från början var en turnerande endagsfestival, hade alltså nu gett Göteborg chansen att få pröva sina vingar som arrangör. Egentligen inget särskilt märkligt eller överraskande beslut. Med festivaler som Way Out West, Metaltown och Clandestino räknas vår kära stad numera till en av Europas bästa festivalstäder. Det skulle bli spännande att se om vi kunde leva upp till det epitetet även denna dag.

Klockan 12 öppnade festivalområdet i Azaleadalen. Jag och min ständige fotograf Lisa tillhörde den första skaran av festivalsugna som fick beträda denna för dagen heliga mark. Solen sken och det mesta kändes allmänt fantastiskt. Vid insläppet kom det dock fram att man, om man ville ta med sig sin petflaska in på området, var tvungen att tömma flaskan på innehåll och sedan lämna ifrån sig korken. Jag drar mig till minnes att det har varit så här på flera andra festivaler. Dock har jag aldrig riktigt förstått vad denna regel egentligen ska vara bra för. Som den grävande toppjournalisten jag är var jag tvungen att gå till botten med det hela. Efter artikeln kan ni ta del av mina tankar kring denna märkliga regel. Här och nu ska vi dock fokusera på musiken!

Genomgående pop och rock
Efter väl mycket poser utan känsla från Sahara Hotnights, följt av det hysteriskt övertända rockbandet Royal Republic, gjorde Serenades sin entré. Tio man starka och med en mix av män, kvinnor, fioler, gitarrer, trummor och syntar, tycktes det kunna bli en riktigt spännande konsert. Frontmännen i denna för mig obekanta konstellation visade sig vara inga mindre än Markus Krunegård och Adam Olenius, den senare är sångare i det svenska popbandet Shout Out Louds. Ett otippat samarbete, men deras saliga blandning av pop, folkmusik och synth, får i alla fall mig intresserad. Lugn och vemodig men ändå hoppingivande musik. Jag får en nästan religiös feeling av det hela. Dock spelar de lite väl tidigt på dagen med tanke på det ofta sävliga tempot. De hade säkerligen gjort sig ännu bättre fram mot kvällen som en kontrast mot mer röjig musik. Nu var nog folk lite mer fest- och danssugna.

Markus Krunegård och Adam Olenius i Serenades

Direkt efter Serenades spelade Los Angelesduon Jenny and Johnny på Lilla Scenen.

Jenny & Johnny

Småmysiga och dansanta låtar levereras i ett typiskt indiepopigt stuk. En av hitlåtarna, ”Scissor runner”, är verkligen medryckande. De var det dittills bästa bandet i den meningen att de fick mig att röra lite på fötterna.

När det sedan var dags för lunch intogs den i lugn och ro i gräset, men ändå med insyn över Paolo Nutinis spelning på Stora scenen. Jag lyssnar med ett halvt öra medan jag äter min vegetariska thai-gryta från ett av matstånden. För 55 kronor fick man en helt okej måltid. Rimligt var dock inte priset för en ynka hamburgare som man kunde köpa för inte mindre än 70 kronor. Snacka om ocker!

Daniel Adams-Ray och The Ark
Efter lunchen var det dags för Daniel Adams-Ray att sprida sin glädje. Den forne Snook-medlemmen och rapparen släppte hösten 2010 sin soloplatta Svart, vitt och allt däremellan, ett projekt i vilket han lite oväntat sadlat om till pop och sång. Personligen har jag inte lyssnat mycket på skivan men det jag har hört visar absolut prov på talang och musikalitet. Och han har redan byggt upp en stor fanbase. Det märks om inte annat när man står där i publikhavet. Folk tjoar och skriker och sjunger livligt med i den ofta allsångsvänliga musiken. Så långt allt gott, och jag undrar för ett ögonblick om inte denne herre skulle kunna vara Sveriges näste Håkan Hellström.

Daniel Adams Ray

Han har ju både texterna och charmen. Men, så var det ju det där med scenisk utstrålning. Daniel Adams-Ray är lite för introvert för att kunna mäta sig med Hellströms karisma och energi. Tyvärr tror jag också att han gör sig bättre på skiva än live. Rösten kommer inte riktigt fram även om musiken alltid är medryckande. Det är synd då texterna är väl värda att få ett större utrymme.

Under The Arks konsert tog vi det lugnt på en gräsplätt belägen bredvid scenen. Bandets musik är inget som tilltalar varken mig eller Lisa särskilt mycket så vi lyssnade med måttligt engagemang. Sedan följde Bright Eyes ett stenkast bort, ett band vars namn jag hört i många sammanhang men som musikaliskt gått mig förbi. Jag kände till att de spelar någon form av rock, men det visar sig vara av en art som inte berör mig nämnvärt.

Även Glasvegas är en relativt ny upplevelse för mig. De gör sin grej bra, och de har kvällens största fanbase hittills. För mig låter de emellertid som ett ganska ordinärt brittiskt rockband, åtminstone så som de har låtit under senare år: härstammat från Joy Division och U2, med inslag av post-punk, men med ett mer luftigt och arenarocksliknande sound. En genre som absolut kan vara bra, men just Glasvegas är ett band som inte faller mig särskilt mycket i smaken.

Ola Salo i The Ark (Visste ni förresten att Ola Salo är ett palindrom? Nu vet ni)

Fin avslutning
Så blev det till slut dags för bandet som alla hade väntat på, och tillika festivalens final och höjdpunkt: Coldplay! I publiken befann sig praktiskt taget varenda kotte av dagens 25.000 besökare, lika väntat som självklart. Och snart är hitparaden igång med ”Shiver”, ”Yellow”, ”The Scientist”, ”Politics” och ”Clocks”. Det ska sägas att jag personligen har en lite kluven relation till detta band. Coldplay gör aldrig en dålig låt. Däremot tycker jag att de kan bli lite väl poppigt mediokra. I samband med deras första skiva beskrevs de i engelsk press som ”not as heavy as Radiohead”, en beskrivning jag tycker stämmer i flera bemärkelser. Samtidigt kan de skapa ren magi med låtar som ”A Whisper”, ”Daylight”, ”Warning Sign”, ”Square One” och ”Talk”. Någon sådan låt spelar de tyvärr inte den här kvällen. Det närmaste de kommer en riktig favorit är med ”In my place” och ”Fix you”.

När jag tidigare har sett videoklipp från spelningar med Coldplay, kan jag tycka att Chris Martin som frontman för ett av världens största popband ändå kan verka påtagligt sval i kläderna. Kanske har han scenskräck? I vilket fall är den som bortblåst den här kvällen. Han skämtar och skrattar och sjunger i stort sett felfritt. Så även om de personliga favoritlåtarna uteblev, bjuder Coldplay på en fin show där hela festivalen har enats i glädje och sång på tisdagskvällen. Och det kändes så skönt att vara en del av detta enorma publikhav och se tiotusentals klappande händer i luften. En fin avslutning på en härlig dag.

Festival är frihet
Att dansa och sjunga tillsammans är för mig en av de stora upplevelserna med att vara på en festival. Det är så skönt att tillhöra en enhet på det sättet, där blickar och leenden möts i samförstånd och i en gemenskap som säger ”du får dansa, du får sjunga, det är okej”. En festival ska vara neutral mark, en fredszon där man har lagt ner sina vapen.
Det är förresten lite intressant att fundera över varför man fastnar för ett visst band, men inte ett annat, även om musiken är närbesläktad. Jag antar att det är som en förälskelse, väldigt mycket måste stämma. Det medvetna liksom det omedvetna. Små, små beståndsdelar som alla lyckas kanalisera sig till en helhet vi kallar för kärlek. Antagligen är det lika oberäkneligt som det är magiskt.

Coldplay avslutade festivalen

Så för att summera Göteborgs första och förhoppningsvis inte sista upplaga av Where The Action Is, tycker jag att den till största delen var lyckad. Som sagt så tål vissa mat- och dryckespriser att ses över. Det ska också nämnas att musiken var ganska homogent poprockig, personligen önskar jag ett lite bredare genreutbud till nästa gång. Samtidigt måste man ju börja någonstans, och när det gäller att vara en musikfestival som ska förmedla känslor av glädje och gemenskap så lyckas arrangörerna till fullo. Sommaren 2011 var försöksgången. Förhoppningsvis blir även denna Slottsskogsfestival en succé som kan fungera som ett komplement till storebrodern Way Out West. Jag hoppas att vi ses nästa år!

Text: Andreas Hallén
Foto: Lisa Sundberg


Efter att i festivalentrén ha blivit ombedd att skruva av korken på min vattenflaska kände jag mig tvungen att göra lite efterforskningar. Nedan följer en mycket djuplodande rapport om mysteriet med den förbjudna festivalkorken.

Till slut fick jag reda på följande orsaker till denna korkade regel:

1. Om korken sitter påskruvad, kan flaskan när den ligger på marken fungera som ett slags snubbelobjekt. Men inte som vilket snubbelobjekt som helst! Enligt arrangörerna riskerar man att trampa på flaskan som då rullar iväg med ens fot, och det hela resulterar i att man ramlar i backen och slår sig sönder och samman. Om korken däremot är av blir flaskan mjuk, och foten kan därmed inte rulla iväg på den.
Min invändning: Flaskan måste för det första vara helt full för att den över huvud taget ska kunna bära upp tyngden av en fot. Och om man nu tillhör en av de lyckliga få, som någon gång har lyckats sätta foten på en full pet-flaska, skulle man strax därefter upptäcka att foten helt sonika hade rullat av flaskan. Mer eller mindre som om inget hade hänt. Hur vanligt är det förresten att man slänger en full flaska, oavsett innehåll, på marken bara så där?

2. Utan kork kan man inte hålla flaskan upp och ned utan att vätskan rinner ut, och kan därför inte använda den som tillhygge om man skulle vilja slå någon i huvudet.
Min invändning: Jag ska inte uttala mig om vad folk är benägna till att göra i stridens hetta, och självklart har det förekommit flaskor i handgemäng förut. I alla fall glasflaskor. Men plastflaskor?! Jag är ytterst tveksam. Personligen har jag svårt att se att det skulle vara i närheten lika motiverat att använda plastflaskor som att använda nävarna i en sådan situation.

3. Av samma skäl skulle man inte heller kunna kasta flaskan som ett tungt föremål, till exempel upp på en scen.

Min invändning: Det finns något som jag kan köpa i detta tredje påstående. Säkerheten för artisterna ska självklart tas på allvar. Men i vilken utsträckning? Som det är nu tycker jag inte att det finns fog för arrangörernas oro. Tvärtom känns det hela så absurt att det måste finnas ett helt annat, bakomliggande syfte. Konspirationsteoretikern inom mig är väckt! Ha-ha!

Jag kommer att tänka på de regler som finns för interner på en anstalt. Där är det förståeligt att man tar det säkra före det osäkra, och inte låter de intagna ha tillgång till föremål med vilka de skulle kunna skada sig själva eller andra. Så fungerar det på ett fängelse. Men nu är vi för guds skull på en festival! Det är som om rädslan för eventuella terrorbrott har smittat av sig även på festivalvärlden, och skapat regler som i första hand bygger på överdriven rädsla och okunskap. Fast, tänker man närmare på det så är ju faktiskt festivalmänniskor ett ganska farligt folk, trots allt...

Text: Andreas Hallén

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur, Musik, Recensioner & reflektioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera