En blandning av fantasi och realism

En relativt ung publik samlades på Folkteatern för att se Klungans gästspel Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter. Gruppen, med bas i Umeå, har precis som tidigare valt att samarbeta med regissören och koreografen Birgitta Egerbladh. Vi bjöds på sketcher som emellanåt är hysteriskt roliga, men samtidigt infann sig en skavande känsla av obehag över kärnfamiljens brister.

Föreställningen börjar i ett långsamt tempo. Scenen fylls av olika drömlika figurer. Vi har två hängsleprydda karaktärer med gethuvuden som ser ut som något ur fablernas värld. Mitt i allt står en, som jag uppfattar det, stor, svart pendel och gungar fram och tillbaka. Olika existentiella tankar dryftas mellan pendeln och de fabellika figurerna. Det är inte direkt upplagt för gapskratt, snarare för eftertanke.

Föreställningen byter karaktär i samband med att dekoren förändras; ut på scenen kommer delar ur ett kök som byggs ihop som ett pussel. Fortsättningen kan väl bäst beskrivas som diskbänksrealism. Under ett julfirande drar sig två personer undan. En försmådd medelålders man som alltid förstör julen, och trivs med det, skriker ut sitt förakt mot ”det borgerliga” firandet i rummet intill. I sina egna ögon är han ett missförstått geni, han påminner inte så lite om Torsten Flink. Med sig har han en yngre släkting som gör allt för att lära sig av den äldre, så att han en dag kan ta över platsen som familjens svarta får. Om man inte får en annan roll i familjen så får man väl lov att vara ett svin för att synas.

I nästa sketch ska det fikas hemma hos farföräldrarna. En son sitter i köket tillsammans med sin mor och far och väntar på sin hustru och sina barn. Fadern stirrar ner i golvet, till synes okontaktbar. Modern och sonen är bekymrade över hur fadern ska klara av besöket från barnbarnen i ett så nyktert tillstånd. Sketchen vänder på situationen i en familj där någon missbrukar. Här är det nykterheten hos fadern som är problemet. Han som alltid varit så full och trevlig under sonens uppväxt ska nu sitta och skämma ut sig spiknykter. Det funkar inte, resonerar de, och därför tvingar de i fadern både sprit och piller. Resultatet blir att fadern mumlande raglar runt i något som kanske kan kallas för dans.

Min favoritsketch är ändå när en av klungans mest kända karaktärer äntrar scenen. Katla, spelad av Olof Wretling, smyger sig in på scenen och tar några varv runt sin mamma som sitter och kedjeröker under spisfläkten. Det blir ett samtal om Katlas härkomst. I hans fantasi  är hans pappa ”kungen av glasriket” (hans syskon heter Kosta och Boda). Han vägrar tro att det är mammans kille som är hans far. Dramatiken är alltid enorm hos Katla, han påminner mig väldigt mycket om min 5-åriga brorsson i sin pendlande sinnesstämning. Katla blir förkrossad när han får reda på att han är en sjöhäst och att det i själva verket är mammans kille som har burit honom under nio månader.

Titeln Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter känns ironisk. Tempot är inte direkt högt. Man vänder och vrider på samhällets föreställningar om kön, familj och ålder. Det känns tillfredställande att komma ut ur salongen och känna att man inte bara har blivit underhållen, utan att man också har fått med sig viktiga ämnen att diskutera och grubbla över.

Text: Mattias Musikka

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera