Att ta sitt eget liv – tankar kring självmord

Det talas sällan om det offentligt, det kan ske utan förvarning och lämna omgivningen i sorg och för-tvivlan. Vad är det som driver en person till att begå en sådan slutgiltig handling som att ta sitt liv?

Få ämnen är så tabubelagda som självmord. Det är ett svårt ämne att diskutera, då människans fria vilja ställs mot moraliska värderingar och det sociala samhälle vi byggt upp. Det kan finnas många orsaker till att en person väljer att ta sitt liv. Orsakerna kan vara många, till exempel långtgående psykisk eller fysisk sjukdom. Det kan vara en tillfällig depression där man till följd av en psykos eller under påverkan av någon drog tar ett impulsivt beslut. Det kan även vara något en person under lång tid funderat över och noggrant planerat.

I de flesta kulturer och samhällen fördömer man självmord och många religioner har uttalade straff mot den som genomför handlingen. Men det finns även tillfällen där det ses som någonting hedervärt, exempelvis när japanska militärer under andra världskriget, istället för att tillfångatas eller leva vidare efter ett misslyckande, begår självmord.

Men det moraliska problemet ligger enligt mig ändå i frågan om huruvida det alltid är rätt att neka en person att ta sitt liv. Eutanasi, eller dödshjälp som det heter i folkmun, kan ses som en form av assisterat självmord, en åtgärd som beslutas gemensamt av patient, anhöriga och läkare då det handlar om en situation där personens livskvalitet upplevs som nästintill obefintlig. Men livskvalitet är oftast en definitionsfråga, något som i vissa fall kan baseras på den subjektiva uppfattningen om hur ett liv skall vara. Jag läste för ett tag sedan om att självmordsfrekvensen i Kina ökat bland förmögna bolagschefer som en följd av ökat ansvar och press i den snabbt växande ekonomin. Detta kan för utomstående ses som något trivialt att begå självmord för, men handlingen upplevs av offret sannolikt som den enda utvägen till följd av att man fråntagits alla andra alternativ. Samhället ställer allt fler krav på individen och vi växer upp i tron om att vi har nästintill oändligt med möjligheter. Borta är den tid då de flesta vid tidig ålder, och utan någon större erfarenhet, började jobba inom industrin eller omsorgen och i stort sett hade framtiden utstakad för sig. Istället skall alla gå på universitet eller högskola, klättra på karriärstegen, stolt visa upp sitt diplom och införskaffa sig den nya mobiltelefonen. Men med bilden av att man kan bli vad som helst, växer även besvikelsen om man inte når upp till sina egna eller omgivningens förväntningar. Kvar finns en hopplöshet och avsaknad av framtidstro. Och med internets födelse uppstod en generation som i sin anonymitet tillåts uppmuntra och hetsa någon till att ta sitt liv. Det är en kall värld vi lever i. Vårdköerna blir allt längre och hetsen att konsumera växer sig starkare och starkare, medan omtanken och värmen får stå åt sidan.

Många jag pratat med om självmord hävdar att det är egoistiskt att ta sitt eget liv. Att man inte tar hänsyn till anhöriga eller att det är ”den feges utväg”. Men är det då inte lika egoistiskt att neka någon som lever i fullständig hopplöshet att utföra handlingen? En person som inte har haft självmordstankar kan omöjligen föreställa sig hur det kan kännas när man totalt isoleras från omvärlden och alla dess möjligheter. Författaren Johann Wolfgang von Goethe skriver i sin roman Den unge Werthers lidanden (1774) om likheten mellan allvarlig mental och fysisk ohälsa, och låter huvudkaraktären jämställa självmord med att avlida på grund av en dödlig sjukdom. På detta sätt målar han upp självmord som något som nödvändigtvis inte är ett val, utan snarare är något oundvikligt när offrets mentala hälsa inte orkar med påfrestningarna längre. Som en mental cancer, med dödlig utgång. Detta kan låta befängt och kanske riskera att trivialisera en människa med till exempel elakartad cancer. Men någonstans har huvudkaraktären en poäng. Hur länge skall någon svårt psykiskt lidande tvingas leva innan omgivningen anser det berättigat av personen att medvetet avsluta sitt liv?

Jag minns ett samtal jag för ett antal år sedan hade med min nu bortgångna mormor om när hennes make gick bort i cancer. I mer än en vecka satt hon vid hans dödsbädd och höll honom sällskap. Smärtan, som både maken och hon upplevde under de sista dagarna, måste ha varit nästintill outhärdlig. Jag frågade henne hur hon hanterade sorgen hon kände. Hon sade då något till mig som jag aldrig glömmer. ”Tänk om döden inte fanns?” Det fick mig att ifrågasätta min syn på döden och insåg att den i vissa fall kunde vara en befrielse. Det slutgiltiga botemedlet mot outhärdlig smärta. Den stora vilan. Hon betonade även detta under sina sista levnadsår genom att påpeka att hon levt klart, det var dags att lämna över till yngre generationer. Det skulle bli skönt att somna in. Hennes tankar var helt odramatiska och utan sorg. Snarare upplevde jag det som en insikt om hur oundviklig döden trots allt är för alla levande varelser och vikten av att acceptera den. Detta underlättade min bearbetning av sorgen att förlora någon. Jag vill understryka att jag inte jämställer en 92 år gammal dams bortgång med en person som genom sitt självmord lämnar anhöriga i sorg. Däremot kanske den emotionella processen kan bli mindre svår genom att resonera kring frågeställningen.

Text: Daniel Hammarberg
Foto: Björn Lundén 

Det här inlägget postades i Artiklar, Depression, Psykisk hälsa, Tema och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att ta sitt eget liv – tankar kring självmord

  1. linda skriver:

    Väldigt tänkvärd text. Och mycket sant att mental ohälsa är som fysisk ohälsa, men det är okej att dö i cancer för det rår man inte över, men man rår inte över självmord pga mental ohälsa. Tycker personligen inte att självmord är en feg utväg eller egeoistisk, det är när man verkligen inte hittar någon annan utväg.

  2. Ingrid skriver:

    Tack för dessa rader. Det gav lindring i sorgen efter en väninna som tog sitt liv förra veckan.

    Ingrid F

    Stockholm, 26e juni 2017

Kommentera