Jag väljer bort mina Jesuskomplex

Jag är väl antagligen principiell. Jag vill vara på rätt sätt.  Men jag kan inte längre placeras i ett fack. Och ja, fack behöver vi människor. Invandrare. Snobb. Bög. Player. Bonnläpp. Anarkist. Trädkramare. Datanörd. Och hon som en gång brydde sig. Vem är jag? Måste jag välja?

Jag vill gärna bry mig om djuren, men kan inte tänka mig att sluta äta dem. För det har jag testat, och misslyckats med. Äckliga linser och näringsbrist är ingenting för mig.

Och jag vill så gärna förmå mig själv att hjälpa de äldre, men jag erkänner: jag orkar inte alltid resa mig för dem på bussen. Jag sitter och hoppas att någon annan är villig, innan jag själv måste kapitulera för mitt dåliga samvete.

Och jag vill skrika slagord om sjukvården, jag har trots allt både arbetat inom den och själv suttit väntande på läkaren för att få en bedömning. Men jag orkar inte ända fram. Jag bara pustar och stånkar över hela grejen. Vänder blad i tidningen när nedskärningarna publiceras.

Och jag vill bli volontär i Afrika. För barnen i Afrika är det synd om. Det är insamlingsbössor, galor på TV att följa och könsstympning till frukosten. Men jag viker bort blicken.

Det är krångligt. Det är för mycket.

Jag har demonstrerat. Förr. Synts med fanan på första sidan i tidningen. Jag har skrikit åt högerextremister. Jag har slaviskt läst på om asylfallen, om sjuksköterskor som arbetar 16-timmarspass och om brutala våldtäkter. Och jag har röstat vänster. Som sig bör, om man har empati.

Men så står jag där, i ett av livets vägskäl. Jag vet inte längre vem jag är, eller vem jag vill bli. Och det med ett otroligt dåligt samvete. Samtidigt som jag själv lever efter ett av världens mest kända filmcitat: ”Frankly, my dear, I don´t give a damn”.

Jag börjar nämligen förstå. Tror jag. Jag börjar i alla fall utveckla min egen teori. Ju mindre du har på dina axlar, desto mer samhällskritisk orkar du vara. Och ju mer ansvar du tar, desto större blir tyngden som hänger över dig och desto mindre energi har du att lägga på andras problematik.

Vågar jag slänga ur mig att ju äldre du blir, desto mer egoistisk blir du? Eller ska jag kanske använda ordet realistisk? Du förstår att ditt tonårsrevolterande hjärta inte kan rädda hela världen. Och bilden av flickan med fanan börjar sakta suddas ut.

Jag vill orka. Jag vill ta hand om dig. Dina barn. Din mormor och deras fadderbarn i Eritrea. Men jag fastnar i en hög med räkningar och frågar mig själv, måste jag verkligen bry mig?

För vems skull sitter jag egentligen här med Jesuskomplex?

Jag som alltid önskat att jag tänkt lite mindre, känt lite mindre - nu gör jag det. Jag backar ut ur min revolt. Jag tänker nog försöka bry mig lite mer om kastruller som ska diskas och lite mindre om världens misär. Sen kan jag alltid hoppas, att jag på ålderns höst har bearbetat mig själv nog att finna energi åt andra. Då kan jag skaffa dreads, äta sojaprotein och lära mig Internationalen utantill igen.

Text och bild: Nellie Jansson

Det här inlägget postades i Samhälle och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera