Fint porträtt av en falnande stjärna

My week with Marilyn är den verklighetsbaserade historien om hur den unge Colin Clark får träffa skådespelerskan och artisten Marilyn Monroe. Det hela ska utveckla sig till en äventyrsfylld sommar.

Colin får sommaren 1957 jobb som regiassistent vid inspelningen av filmen Prinsen och balettflickan i London. Den legendariske skådespelaren Laurence Olivier står som regissör och huvudrollen innehas av ingen mindre än den mytomspunna skådespelerskan Marilyn Monroe.
Staden blir eld och lågor över hennes ankomst, och hon charmar alla med sin humor och sensuella utstrålning. Allt är som upplagt för en succé.
Ganska snart börjar dock Marilyn bete sig allt mer excentriskt. Ibland dyker hon inte upp vid inspelningarna och när hon väl är på plats är hon svår att samarbeta med. Detta retar gallfeber på Laurence Olivier, vars filmarbete blir lidande.

Michelle Williams som Marilyn Monroe

Mångfacetterad film
Mitt i sin ensamhet börjar Marilyn alltmer ty sig till regiassistenten Colin, som gör sitt bästa för att vara ett stöd. Så sakteliga lär Colin känna kvinnan bakom masken, en känslig människa med ett enormt trygghetsbehov. En stjärna vars stora talang också har blivit ett ok, då den skymmer hennes skuggsida.
Colin blir dock inte avskräckt av vad han ser. Tvärtom fascineras han av Marilyns destruktiva person. Det kommer varningar från flera håll om att han inte bör bli för djupt känslomässigt involverad i henne, men Colin lyssnar inte. Mitt i sin naiva valpighet tror han att han har hittat den stora kärleken.

Detta är en film som har allt: en gripande story, fint foto, snygg och tidstrogen scenografi och topprestationer från samtliga skådespelare. Den gamle Shakespearetolkaren Kenneth Branagh är formidabel som den allt mer pressade Laurence Olivier, som aldrig tycks få bli klar med sin film. Även den för mig nya bekantskapen Eddie Redmayne, som spelar den unge Colin, övertygar stort. Han har inga som helst problem med att matcha någon av sina motspelare.
Men den största elogen ska Michelle Williams ha. Williams är extremt bra i rollen som den känslomässigt instabila Marilyn; hon tar fram varje korn av hennes komplexa personlighet.

Detta är också en film om hur två helt olika teatertraditioner möts. Marilyn, som är präglad av den gamle skådespelarpionjären Lee Strasbergs inlevelseteater, kallad ”The method”, får problem med Laurence Oliviers mer klassiska skådespelarskola, där man inte behöver gå djupare än att imitera känslor och uttryck. Som upplagt för en konflikt!
Den här sidohistorien är nog inte fullt begriplig om man inte sedan innan känner till något om skådespeleri. Men den är heller inget skäl att avskräckas från att se den här filmpärlan, och få ta del av ett lika depraverat som vackert livsöde.

Text: Andreas Hallén

Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera