Den sjuka elitismen

Det finns en hierarki inom den psykiatriska vården; en som inte har att göra med vare sig människovärde eller behov av vård, utan med diagnoser. Vissa diagnoser rankas högre än andra, och följaktligen finns det även de som hamnar i botten. Människor med diagnoser längst ned på skalan utsätts för hån från läkare och annan vårdpersonal, i vissa fall förvägras de behandling för att de inte ses som sjuka, utan som några som bara borde ”rycka upp sig”, skärpa sig och sluta söka uppmärksamhet.

Den psykiatriska vården lider av elitism, och den sjuka elitismen verkar på många plan. Det är en hierarki skapad utifrån diagnoser, där vissa räknas som mer viktiga än andra, oavsett vilket lidande patienten har. Det är diagnoserna som avgör hur du skall behandlas, men med detta menas inte enbart den psykiatriska behandlingen utan även hur du ses som människa. Ätstörningar är ett bra exempel. Anorexi är den minst vanliga formen av ätstörning, ändå är det där mest vårdinsatser sätts in och där den drabbade i fråga får mest hjälp. Andra ätstörningar, som till exempel BED (Binge-Eating Disorder) har ännu inte fått ens en egen plats i DSM-IV (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), och räknas av många inom vården inte ens som en ätstörning, trots det stora lidande den medför för patienten. Det finns en känsla av att för att bli frisk från BED handlar det bara om att man skall sluta överäta, sluta hetsäta, som om det berodde enbart på vilja (eller snarare avsaknad av den) att dessa personer sätter i sig stora mängder mat. Det finns också en uppfattning av att anorexi, och möjligtvis bulimi, är de två enda ”riktiga” ätstörningarna och därmed också de enda som skall tas på allvar och behandlas. Ofta ignoreras de ätstörningar som inte passar in i mallen, eller klassificeras som ”ätstörning UNS” (utan närmare specifikation) och läggs åt sidan.

Botten och toppen
I toppen av skalan befinner sig psykoserna. Detta är riktiga sjukdomar, som noga skall utvärderas och behandlas. De tas på allvar. Längst ned befinner sig personlighetsstörningarna, och då i synnerhet emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS, förut kallad borderline), en störning som inte ens kallas en sjukdom och som främst ges som diagnos till unga kvinnor. Den kännetecknas av en instabilitet i mellanmänskliga relationer och ett förringande av det egna jaget. Ofta finns det ett självskadebeteende med i bilden. Men inom vården vill få ta i dessa unga kvinnor ens med tång. De ses som jobbiga, irriterande och framförallt obotliga. Ofta finns en attityd att detta är något som de drabbade måste växa ifrån; det är helt enkelt en fråga om omognad som gör att dessa unga kvinnor lider. IPS har kallats för ”skräpdiagnosen”, den kategori som patienten placeras i när det finns ett självskadebeteende och ingen riktigt verkar veta vad som annars är felet. Någonstans mitt emellan befinner sig till exempel diagnosen depression; en sjukdom som ofta inte tas på allvar förrän det finns minst ett självmordsförsök med i bilden.

Den riktige sjuke
Det är som om det finns en mall för vad som räknas som sjukt på riktigt, och vad som bara är en del av livet. Inte ens självmordsförsök tas alltid på allvar; de är trots allt så vanliga att vården översvämmas av dem. Men vem har bestämt att det skall vara såhär? Vem har bestämt att vissa patienter skall tas på allvar och andra inte? Varför är det enbart vissa patienter som räknas som ”äkta”? Borde vi inte se människan för den hon är och utgå från hennes situation? Vad hände med att överhuvudtaget behandla människor som människor och inte enbart som patienter? Skall man verkligen behöva passa in i mallar för att få räknas? Om det nu måste finnas en rangordning för mänskligt lidande; vem är det som har rätt att sätta sig till doms och bestämma denna?

Stämplar
Den sjuka elitismen följer inte en spikrak linje och självklart finns det undantag. Men det som genomsyrar den psykiatriska vården är att en diagnos är en stämpel och att patienten skall bedömas utifrån denna, inte ifrån de faktiska behoven av vård. Det är ett simplistiskt sätt att se på världen; en människa är alltid så mycket mer än en diagnos och flera människor med samma diagnos kan ibland ha väldigt lite gemensamt.

Det är läkarna som ställer diagnoser, och det är läkarna som har makten i sin hand. Det är de som sätter sig till doms över det mänskliga lidandet och bedömer behov av vårdinsatser. Men den psykiatriska vården är inte en exakt vetenskap, det finns en stor dos godtycklighet. Att skapa en hierarki utifrån stämplar, istället för att se till människovärdet och behoven, är grymt. Att veta att en kommer att hanteras annorlunda än en annan människa bara på grund av ord på papper, är omänskligt.

Den sjukliga elitismen och dess konsekvenser
Diagnosen bestämmer vem som skall tas på allvar och vem som skall ignoreras. Den bestämmer vem som skall få de åtråvärda behandlingsinsatserna och vilka som blir utan. I denna hierarkiska värld bestämmer diagnoserna vem som har rätt till vad, och hur mycket. Diagnoserna kan få en läkare att ge upp innan hen ens har börjat. De kan också, självklart, få läkare att sätta in insatser tidigt och göra sitt bästa för att hjälpa patienten ifråga. Men i den hierarkiska världen är patienten mer eller mindre maktlös, och att avgöra lidande utifrån en klassificering är fel väg att gå. Självklart skall det vara så att det skall finnas riktlinjer för hur den mediciniska och psykosociala behandlingen skall se ut, beroende på vilken sjukdom som föreligger. Men att värdera människor utifrån diagnoser, är att placera människor i fack som aldrig riktigt passar.

Text: Linda Talvend

Det här inlägget postades i Artiklar, Normer & utanförskap, Psykisk hälsa, Samhälle, Tema och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera