Tunga minnen och nya möjligheter

Året är 2007 och jag jobbar som assistent på kommunens IT-avdelning i min gamla hemby. En dag får jag i uppdrag att byta ut samtliga datorer på högstadieskolan där jag en gång i tiden själv gick. Till min stora förvåning upptäcker jag att i princip varenda sal och korridor är fylld med antimobbningsbudskap i form av planscher, bilder och texter. Jag uppryms av glädje då jag inser att man, bland annat med hjälp av en till synes välutformad kampanj, faktiskt har tagit itu med detta enorma problem. Samtidigt kan jag inte låta bli att bli förbannad på det faktum att det inte fanns ett spår av detta engagemang när jag själv gick på skolan.

Klockan är strax före 16 en onsdagseftermiddag och jag sitter på ett café smuttandes på en kopp varm choklad. Jag minns Peter som en väldigt punktlig person. När jag kom till skolan på morgonen så var han alltid den förste på plats, och mycket riktigt ser jag honom nu komma in genom entrén. Jag vinkar över honom till mitt bord och han sätter sig ner. Vi utbyter standardfraser och berättar lite för varandra om vad vi håller på med idag. Mycket har förändrats sen vi sågs sist, men jag märker snabbt att han är samma goa kille jag en gång lärde känna.

Inför skrivandet av denna artikel bestämde jag mig för att ringa Peter, min gamle vän och enda allierade i kriget mot mobbarna, för att samtala om den tid som känns så avlägsen, men som för alltid har satt djupa spår i våra liv.

Efter ett långt inledande samtal om var vi befinner oss i livet just nu får jag veta att Peter idag jobbar som musikproducent och mår förhållandevis bra. ”I alla fall om man jämför med för tio år sedan” tillägger han. ”Då hade jag verkligen nått botten.” Peter berättar om den grava sociala fobi och depression som växte sig allt starkare under högstadiets senare hälft, och som sedan höll honom i ett järngrepp från gymnasiet fram tills för bara fem-sex år sedan. ”Jag kunde knappt gå utanför dörren, jag kunde inte lita på någon utöver min familj… De hade verkligen vunnit över mig.” Med ”de” syftar Peter på det mobbningsgäng som konstant var på både honom och mig under merparten av våra år i högstadiet.

Jag berättar lite kort om de problem jag erfarit som konsekvens av mobbningen och vi konstaterar att jag har en bit kvar på vägen till ett normalt fungerande liv, medan Peter är så gott som återställd. ”De var på dig mer än vad de var på mig” säger Peter. ”Jag tror det var för att jag kämpade emot medan du var tyst och försökte undvika konflikter”. Jag håller med honom om att vi hade olika försvarstaktiker, men kan inte minnas att någon utav oss utsattes signifikativt mer än den andre.

Plötsligt minns jag en scen från 8:an. Strax innan träslöjden får tre av de värsta, och även starkaste, mobbarna plötsligt för sig att de till varje pris ska få in Peter i hissen för att stänga in honom, alternativt skicka ner honom till källaren. De lyckas aldrig, trots att de är tre mot en. Peter lyckas gång på gång att slingra sig loss. Vi andra står och tittar på och vet inte om vi ska skratta eller kalla på hjälp. Det hela ser väldigt komiskt ut. Till slut ringer klockan och det är dags för lektion. De tre mobbarna verkar väldigt utmattade. Peter däremot ser nästan helt oberörd ut. När jag tar upp detta med honom så tar det ett tag innan han kommer ihåg det. Jag frågar honom om han blev besviken på mig för att jag inte ingrep. ”Nej då, allt var ju bara på skoj…” svarar han. ”Hade du sagt åt dem att sluta kanske de inte tyckt att det var roligt längre, och då hade det kanske blivit bråk på allvar.” Det var mycket riktigt på skoj alltihop. Mobbarna hade roligt helt enkelt. Och om man inte bjöd på sig själv, det vill säga bara följde med och inte kämpade emot, så slutade det att vara roligt.

Jag frågar Peter om han har träffat på någon utav våra plågoandar efter skolan. ”Jovisst har jag det, en av dem har jag till och med haft affärer med. Han kände till en början inte igen mig, men efter ett tag tyckte jag det kändes ohållbart så jag berättade för honom. Han såg först förvånad ut, men till slut kom han ihåg mig. Han fick direkt något skamset i blicken.”

Peter fortsätter att berätta om det samtal de båda hade efteråt; hur ångerfylld mobbaren varit och hur han gång på gång bett om ursäkt. Om det var för själva mobbandet eller att han helt glömt bort vad han gjort låter Peter vara osagt. Men han fick ändå ett slags upprättelse, menar han. Den store stygge mobbaren kändes inte lika otäck längre, han kändes mänsklig.

När Peter efter en stund frågar mig om jag skulle kunna gå in lite närmare på vad som hänt mig efter högstadiet blir jag först lite tveksam, det är alltid jobbigt att tala om detta, men till slut väljer jag att berätta. Jag förklarar hur också jag utvecklade social fobi och depression efter grundskolan och hur gymnasietiden således blev fruktansvärt jobbig. Jag kände mig utanför mest hela tiden och vågade inte ta kontakt med någon. På ett sätt var det lika jobbigt som när jag blev mobbad; jag kände mig utfryst istället. Peter nickar instämmande. ”Så var det för mig också, det blev en enorm klyfta mellan mig och mina klasskamrater. Som tur var hittade jag till slut vänner på andra vägar, men i skolan kände jag mig verkligen utanför.”

Jag frågar Peter om han vet när vändpunkten kom och vad som orsakade den. Efter en stunds tänkande svarar han. ”Jag vet faktiskt inte om det fanns någon specifik vändpunkt, men det hände ju en hel del saker som bidrog till att mitt självförtroende stärktes. Jag fick det här jobbet som musikproducent till att börja med. Och så träffade jag en massa otroliga personer, varav flera är nära vänner idag. Man behöver nog mycket stöd från vänner och familj för att kunna ta sig ur en sådan svår situation som vår. Man behöver också uppskattning för den man är, och att inte behöva dölja dina problem för omvärlden bara för att man inte vill vara till besvär.” Jag håller med och berättar att jag i mångt och mycket redan har kommit till dessa insikter och redan börjat märka skillnader i mitt förhållningssätt till andra människor. ”Du behöver nog bara följa den inslagna vägen och inte ge upp så löser det sig, tids nog.” ”Kan jag så kan du” tillägger han med ett leende.

Vi börjar så småningom komma in på lite trevligare samtalsämnen. Jag berättar till exempel om min kärlek till musiken och hur den hjälpt mig genom åren, och Peter tar upp sitt stora intresse för djur och hur han sedan en tid tillbaka driver ett ideellt katthem. Det visar sig också att han likt mig gillar att sporta. ”Det finns ingen härligare känsla än att likt en ko på årets första grönbete springa ut på en fotbollsplan en solig vårdag, ihärdigt jagandes en boll” säger han med något drömmande i blicken. Jag skrattar och håller med.

Tiden rinner iväg och vi tar till slut farväl av varandra. Det känns som om vi gjort en omtumlande resa bakåt i tiden och nyss kommit tillbaka. Jag är glad att den blev av, för även om vi antagligen aldrig kommer att ses igen, så var vårt möte mycket givande. Peters berättelse om hur han vägrat ge upp, och till slut kämpat sig fri från depressionens och rädslornas betongfasta grepp, har ingjutit hopp hos mig om att allt faktiskt kan ordna sig, förr eller senare. Jag sätter på mig mina hörlurar, och till tonerna av Pink Floyds fantastiska Echoes stiger jag på spårvagnen som tar mig hemåt igen.

Text: Anders Thonander
Bild: Lars Lejring

Det här inlägget postades i Artiklar, Normer & utanförskap, Psykisk hälsa, Samhälle, Tema och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tunga minnen och nya möjligheter

  1. Vilken härligt personlig och allmänt asnice artikel! Härligt att höra att du kommit så långt i din kamp. Det är dock en grej jag inte riktigt förstår. I slutet skriver du att du och Peter förmodligen aldrig kommer att ses igen. Varför inte då undrar jag? En sådan kontakt, någon som har upplevt så liknande och svåra saker som man själv, tycker jag låter som en ovärderlig vän och stöttepelare! Någon som kan finnas där som ingen annan.

Kommentera