BDD – Body Dysmorphic Disorder
Dysmorfofobi – Upplevd fulhet

BDD är en sjukdom som är ganska vanlig, men samtidigt väldigt okänd. Sjukdomen visar sig i en besatthet av en eller flera delar av kroppen eller ansiktet. Det kan vara en enbart upplevd defekt eller en som finns på ”riktigt”, som blir uppförstorad.

Det blir allt vanligare att folk inte bara sminkar sig, utan även plastikopererar sig. Vårt förhållande till utseende blottlägger flera problem. När tankar kring det egna utseendet går över till besatthet, till exempel när man inte kan sluta tänka på hur håret ligger när det blåser, eller när man tycker att det är jobbigt att visa sig från vissa vinklar, då är det viktigt att man får hjälp. Om man lider av BDD har man oftast en nedvärderande syn på sitt yttre; det är vanligt att man tror att andra tittar för att man ser konstig eller grotesk ut, att ens utseende får andra att må dåligt.

En form av tvångssyndrom
Sjukdomen är en form av tvångssyndrom – OCD (Obsessive Compulsive Disorder). Men även om OCD och BDD i grunden har många likheter, har de också olikheter. En viktig skillnad är att man som drabbad av BDD alltid bär med sig en äckelkänsla inför sitt utseende. Om man till exempel har ett kontrolleringstvång, som i OCD, kan man däremot släppa tvånget emellanåt, till exempel när man är i ”säkra miljöer” – alltså när någon annan tar ansvaret för att inget skall hända. När man till exempel hälsar på hemma hos någon, är det den personens ansvar att kolla att spisen är avstängd. Man avlastas på det sättet från sitt tvång, eftersom man oftast inte gör en överdriven kontroll hos någon annan.

Besattheten vid BDD brukar föra med sig att det sociala livet blir lidande. Man undviker att bli fotograferad och upprepar ofta olika ritualer, till exempel att borsta håret eller duscha flera gånger per dag. Det är vanligt att man inte ens kommer ut från sitt hem, eftersom man fastnar i resonemang kring att ”hitta en lösning”. Att hitta en lösning kan innebära att man står i flera timmar framför en spegel och försöker rätta till den del man är missnöjd med. Man är helt övertygad att det är något som är fel och lägger mycket tid och pengar på att åtgärda ”problemet”. Att försöka dölja det upplevda problemområdet är vanligt; det kan vara med allt från makeup till halsdukar eller en mössa. Man kan också sitta, eller röra sig, på ett sätt som gör att den del man är missnöjd med inte syns, vilket gör att man ofta får ett konstigt kroppsspråk.

Det är inte ovanligt att det går så långt att man plastikopererar sig trots att det egentligen inte finns något att operera. Ibland blir det flera ingrepp. Även om det kan vara svårt att få göra en plastikoperation, är man oftast väldigt skicklig på att manipulera sin omgivning; man går ofta till olika kliniker, och många opererar trots att det egentligen inte kan bli någon större skillnad. Man får alltså andra att tro att det faktiskt är något som är fel med ens utseende.

Bemötande – ett anhörighperspektiv
Hur skall man då bemöta en person med BDD? Den som är drabbad av BDD vill gärna få bekräftelse på det den själv ser. Frågor som ”Du ser väl att andra tittar konstigt på mig?”, ”Ser du inte att det ligger fel?” och ”Ser du skillnaden nu?” förekommer ofta. Svarar man något annat än det den drabbade anser vara ”rätt” svar, ses det lätt som att man ljuger eller bara försöker vara snäll. Det är viktigt att man som anhörig försöker byta samtalsämne och inte går med på att fastna i destruktiva resonemang. Även om personen blir arg, vilket händer, så är det bäst att göra så, även om det kan kännas svårt.

Många med BDD upplever att andra tycker att de är egoistiska och utseendefixerade och blir också bemötta utifrån denna föreställning. I själva verket handlar det inte alls om egoism, eller ens om utseende, vilket kan vara svårt att förstå. Utan kunskap om BDD är det dock svårt att bemöta en drabbad ”rätt”. En lite kommentar om utseende som vi andra knappt lägger märke till kan för en person som har BDD förstoras enormt och förvärra situationen.

Sjukvården
Eftersom det tyvärr finns väldigt lite kunskap om BDD även inom sjukvården, kan det vara ganska svårt att få den hjälp man behöver – både som drabbad och som anhörig. Oftast blir man som drabbad behandlad för depression, trots att det egentliga och underliggande problemet är BDD, vilket gör att man helt enkelt inte får den behandling man behöver. Andra vanliga felaktiga diagnostiseringar är social fobi, psykostillstånd eller generaliserad ångest.

Eftersom personer med BDD är övertygade om att det är något som är fysiskt fel, är det svårt för dem att själv söka hjälp inom psykiatrin. En bra utgångspunkt kan då vara en vårdcentral, där man kan få hjälp med att få en diagnos eller hjälp vidare, även om det kan vara svårt på grund av den okunskap som finns. Man kan behöva stå på sig för att problemet skall utredas ordentligt. Det gäller att hitta någon som kan förstå vad sjukdomen innebär, och egen kunskap är mycket värdefull när man skall förklara hur vardagen påverkas, både som drabbad och som anhörig.

Behandling
En behandlingsform som ofta framhålls i behandlingen av BDD är kognitiv beteendeterapi, KBT. I den får man hjälp med att ändra sina vanor och att göra saker man annars inte skulle ha gjort. När man har BDD tolkar man sina tankar och sin omgivning på ett överdrivet eller felaktigt sätt. Behandlingen går ut på att förändra gamla och negativa tanke- och känslomönster. För att behandlingen skall få effekt är det viktigt att man utsätter sig för situationer som väcker ångest, till exempel gå på café, och att man stannar kvar i situationen tills ångesten minskar märkbart. Det handlar mycket om att uppmärksamma ”nya” tankar som ett nytt beteende för med sig, och att få olika kognitiva strategier för att hålla BDD:n i schack. En del kan också hjälpas av så kallad SSRI-medicin, som traditionellt används mot depression, vilken ökar halten av serotonin i hjärnan.

Att vara syster till en drabbad
I början så trodde jag att hon jävlades med mig. Hon bad mig till exempel väldigt ofta handla saker åt henne; det kunde vara bara ett smörpaket, och för mig tog alla ”små” ärenden mycket tid. Varje gång jag var med en kompis ringde hon flera gånger och bad mig göra något för henne. Detta gjorde mig väldigt arg på henne, för jag trodde att hon inte ville att jag skulle ha ett socialt liv. Mina vänner började tillslut håna mig för att min syster ringde och ”körde” med mig. Jag tänkte aldrig på att det skulle kunna vara en sjukdom som låg bakom det hela, och mycket av min energi gick dessutom åt för att jag själv hade det tufft just då. Att till slut få ett grepp om vad det handlade om, och också få bekräftat att det var en sjukdom, gjorde att det blev mycket enklare att både bemöta henne och hantera hela situationen. Hur man ska göra, vad man får säga och inte får säga, hur man ska reagera och så vidare.

Det blev en helt annan vardag när det hela kom upp till ytan. Jag blev lättad men samtidigt väldigt orolig för hur framtiden skulle komma att se ut. När jag fick reda på vad det var hon led av och vad det innebär, fick jag också ångest på grund av att jag förstod att jag sagt och gjort saker som inte var så bra för henne. När jag nu tänker tillbaka på det, är det ju egentligen helt omöjligt att ha vetat hur man egentligen skulle ha betett sig, eftersom jag överhuvudtaget inte kände till BDD då.

Min syster har kommit väldigt långt och jag är stolt över att se hennes utveckling. Jag blir fascinerad över hur stark hon är och att hon tar sig igenom sina övningar, även om hon känner att allt går emot henne.

Text: Cathrine Magnusson

Länkar om BDD
Engelska länkar om BDD
Det här inlägget postades i Artiklar, Normer & utanförskap, Psykisk hälsa och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.