2081 – en jämlik dystopi

Ett samhälle där ingen är bättre än någon annan, där alla är lika mycket värda. Man har skapat rättvisa trots människors olika förutsättningar genom tillägg i den amerikanska konstitutionen. Att vara bättre än andra på något sätt tolereras inte, och överpresterande individer justeras med hjälp av prestationsreducerande hjälpmedel till en ”normal” nivå av ”Handicapper General”.

Vanligen så brukar jag inte bry mig om kortfilmer, men den hyllades i recensionerna, så jag bestämde mig för att faktiskt låta 2081 få en chans. Den levererade precis det den lovade; ett tänkvärt ”what if”, framfört på ett snyggt och gripande sätt. Denna kortfilm fick mig att inse att filmer inte behöver vara 90 minuter eller mer för att kunna leverera ett budskap – tvärtom kan långa filmer tappa en del av sitt budskap.

2081 är en filmatisering av novellen ”Harrison Bergeron” av Kurt Vonnegut Jr. Vad den ger prov på är ett samhälle där alla tvingas att vara ”lika”, och hur fel det kan gå när samhället tolkar ”individens värde” på fel sätt; när individens värde sätts i relation till och ses utgöra en fara för samhället i stort. Lyder du inte under konformiteten straffas du – om du är bättre än ”gemene man” handikappas du ner till en ”rättvis nivå”, så att ingen ska behöva känna sig orättvist lottad.

Handlingen följer ett par som förlorat sin son som är utan like. Han vill inte vara som alla andra och klassas som terrorist – en fara för samhället – och sätts i fängelse när han är fjorton. När han sedan rymmer blir alla rädda för honom på grund av att han är en ”övermänniska” med exceptionell styrka och intelligens.

Vad som gör mig fundersam är hur ett samhälle kan styras på ett effektivt sätt om alla ska handikappas ner. Om samhället de lever i egentligen är en diktatur där de som inte har makt tvingas vara nertyngda för att de inte skall orka, eller förstå att de kan, göra uppror.

Novellen kan läsas i sin helhet på: www.tnellen.com/cybereng/harrison.html
Se filmens trailer på: www.imdb.com/video/wab/vi3075147033

Text: Emanuel Goytia Svensson

Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera