Psykiatri Gone Wrong

Jag var sexton år när jag blev tvångsintagen på BUP Östra i Göteborg. Jag minns inte mycket. Mamma har berättat att jag bara satt på mitt rum den första tiden och åt Xylocain, bedövningssalva. Jag hade nog ätit för lite mat, rökt för mycket hasch.

Jag fick antipsykotisk medicin och vaknade till liv lite mer. Då kom paniken. Då kom Leif och Joakim. Leif och Joakim var skötare på avdelningen. De var bundis och patrullerade tillsammans i korridorerna med sina svarta handskar uppstickandes ur bakfickan. Hårdhandskarna; de väntade på bråk. ”Mopsa inte upp dig”, var Leifs standardkommentar. Men jag var sexton år och inlåst mot min vilja, klart jag mopsade upp mig. Det verkade vara precis vad de ville att jag skulle göra. Det räckte med ett steg i fel riktning så blev jag nertryckt på golvet av de två övertränade asen. När jag tänker tillbaka känns det helt sjukt att ingen annan i personalen stoppade dem utan bara lät dem hållas, allt i den goda stämningens tecken. Jag försökte själv en gång att konfrontera dem när de lagt sig på en tjej för att hon inte ville gå upp ur sängen. ”Sköt du ditt jobb så sköter jag mitt”, fick jag till svar. Skötte de verkligen sitt jobb?

Visst kunde jag provocera dem, det blev som en katt och råtta-lek som jag utnyttjade för att få ur mig mina pubertala aggressioner. Självklart kunde jag, i egenskap av liten tjej, inte övermanna de två bjässarna. Men på väg ner kunde jag måtta in åtminstone ett par sparkar och slag. I efterhand har jag insett hur det här klimatet måste ha jagat upp andra patienter. De som behöver lugn och ro för att tillfriskna. Än en gång frågar jag mig hur resten av personalen bara kunde låta detta ske.

Leken blev dock till blodigt allvar när bältessängen kom in i bilden. Det var efter ett av mina många språng mot dörren. Jag blev i vanlig ordning nedbrottad och jag visste nog redan innan att det var så det skulle gå. Språnget hade varit mer av ett budskap än ett ärligt försök till frihet. Men de släppte mig inte. Jag hörde mer personal komma springandes. Plötsligt bar de iväg mig på mage genom korridoren. Längst ner öppnade de en dörr och där innanför stod den; bältessängen. Jag fick omedelbar panikångest, visste inte om det var en mardröm eller på riktigt, för mig blev det någon slags kombination. Väggarna brann och mitt hjärta rusade upp i halsen och tickade som en bomb. Jag var fastspänd i ungefär en timma och skrek från början till slut.

Detta var en renodlad bestraffning. Enligt lag får man inte använda tvångsmedel som bestraffning mot patienter, men jag ser inte hur det skulle ha varit något annat. Det var ingen nödsituation, jag hotade inte att skada vare sig mig själv eller någon annan, och de hade redan med råge övermannat mig. Det står även i lagen, har jag lärt mig på senare dagar, att man är skyldig patienten ett samtal om upplevelsen efter en sådan tvångsåtgärd. ”Gråta kan du göra på ditt rum”, fick jag höra av en sköterska efter att de släppt upp mig andra gången. Det var den första av tre gånger jag blev bältad, men redan då raserades min tillit till psykiatrin, och vuxenvärlden i stort, totalt.

psykövergreppNu är jag 21 år och måste fortfarande ha regelbunden kontakt med psykiatrin. Men det var först för ett år sedan jag började känna tillit igen, att jag kunde få hjälp på mina egna villkor. Som tonåring var jag även inlagd på BUP i Halmstad och där rådde ett helt annat klimat än i Göteborg. Trots att det kom in stökiga patienter var det kommunikation som gällde, snarare än handgemäng. Upplevelserna från BUP Östra i Götebrog är fortfarande trauman för mig. De är svåra att prata om, dels på grund av mitt psykiska mående då, men framförallt på grund av hur jag blev behandlad. Efter den första bältningen var jag konstant rädd. Jag fick för mig att de viskade hotfulla saker om mig i korridoren. Hela personalgruppen kändes som en ondskefull konspiration för att förgöra mig. Vilka andra tortyrredskap kunde de ha gömda bakom sina låsta dörrar?

Jag undrar hur många som har liknande upplevelser. Än så länge har jag inte pratat med någon. Jag är säker på att de finns, men att de kanske gömmer sig. Jag gömmer mig. Av någon anledning känns det skamligt, rent av smutsigt att jag befunnit mig i den situationen. När jag tänker på det här känner jag mig oändligt ensam och avskärmad från resten av samhället. Jag hoppas att Leif och Joakim har fått sparken nu och att resten av personalen tagit sig en rejäl titt i spegeln.

Läs mer om Agnes upplevelser i artikeln Psykiatri Gone Wrong II.

Text: Agnes

Det här inlägget postades i Artiklar, Psykisk hälsa och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Psykiatri Gone Wrong

  1. Lotta Kemmer skriver:

    Du är absolut inte ensam om dina upplevelser. Jag vet inte hur många liknande upplevelser jag läst om. Massor med människor har börjat att berätta om vad de upplevt innanför psykiatrins låsta dörrar. Titta på Facebook. Där finns en grupp som heter ”Stoppa psykiatrins övergrepp NU.” Ta hand om dig!

Kommentera