Du gör mig galen – en galen dramakomedi

Du gör mig galen är en dramakomedi baserad på boken Silver linings playbook. Skådespelarna är underbara, men den svenska titeln är något missvisande och för tankarna till en 80-talskomedi, även om den beskriver huvudrollernas karaktär. Vad det egentliga budskapet är framgår dock inte; efter att ha sett hela filmen är det inte lättare att förstå hur det faktiskt är att leva med psykisk ohälsa.

Filmen utspelar sig i Philadelphia, USA. Den handlar om Pat, en ung lärare som hittar sin fru i duschen med en annan man. Han misshandlar rivalen och sedan tvångsvårdas han i åtta månader på en psykiatrisk mottagning. Där får Pat diagnosen bipolär personlighetsstörning, och när han till slut kommer ut bor han hos sina föräldrar och försöker finna balansen i tillvaron.

I filmen Du gör mig galen läggs läraren Pat in på mentalsjukhus. När han kommer hem kämpar han för att komma tillbaka till ett normalt liv.

I filmen Du gör mig galen läggs läraren Pat in på mentalsjukhus. När han kommer ut kämpar han för att komma tillbaka till ett normalt liv.

Samtidigt är han helt besatt av att få tillbaka sin fru Nikki. Han gör vad som helst för att nå henne, trots att han har fått besöksförbud. Tiffany, som också lider av psykisk ohälsa, är Pats nya väninna. Hon erbjuder Pat sin hjälp att få tillbaka frun, mot att han ställer upp på en danstävling, vilket han motvilligt går med på.

Både Pat och Tiffany kämpar med att finna strategier för att få en normal och fungerande vardag. Dansträningen kanske är svaret på det, även om de båda verkar omedvetna om det. Samtidigt agerar huvudpersonerna galet, oförutsägbart och okontrollerat – och humoristiskt. Det vilar lite tragikomik över hela filmen. Jag skulle inte ha filmen som referens för hur det faktiskt är att ha diagnosen bipolär personlighetsstörning. Tvärtom; filmen späder på fördomarna om denna störning – och även om psykisk hälsa i allmänhet. Filmen är dock underhållande. Den är Oscars-nominerad för bästa manliga och kvinnliga huvudroll, och skådespelarna är faktiskt värda sina nomineringar. De är underbara och en hel del frågeställningar väcks till liv. Men filmen förmedlar ett diffust budskap, tyvärr.

Text: Ida Radovic

Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera