Gråta med fittan

Enmansföreställningen Gråta med fittan gästspelades nyligen på Göteborgs Dramatiska Teater – en pjäs som väckte stor uppmärksamhet i Stockholm när den hade premiär 2011. Nu, två år senare här i Göteborg, fick den kanske inte så stor uppmärksamhet som den förtjänar.

I Stockholm väckte pjäsen framför allt en debatt om kön och kvinnlig sexualitet. Något jag upplever oreflekterat. För det finns en tydlig konstnärlig ambition att tvinga publiken att möta en människa i kris, med en destruktiv sexfixering och ett självskadebeteende som inte bara går att bortse från.

Fotograf: Håkan Kristensson

För hur hårt driver ångesten en människa? Hur talar och hur visar den sig? Handlar det om tvång? Som missbruk? När blir sex en strategi för lugnet? När blir ångesten till den urkraft av irrationella lekar som pjäsen gestaltar i närgångna sekvenser? Hur lugnt blir lugnet när det lugnats?

Gråta med fittan vill gestalta hur logiska resonemang kan underbygga ett mycket destruktivt tvångs- och självskadebeteende. I det här fallet sexmissbruk, som rollkaraktären i korta stilistiska sekvenser bemöter och försvarar.

Isabel Hillborg har skrivit ett lysande manus – med en gripande dramaturgi som håller kvar ett fokus på det allvarliga. För vem finns bakom orden, vem vill inte fram? Inte synas. Gradvis skönjer man en människa i djup kris, i ett maniskt självskadebeteende där ångesten botas med "tröstligg". Inget annat – det handlar knappast om kärlek; tvärt om – sex som strategi för att nå det svårgripbara lugnet. Så kan ett självskadebeteende se ut.

Fotograf: Lars Lejring

Catharina Gallon

Rollkaraktären ikläder sig sitt smutsiga stigma som ett ogenomträngligt skal, och riktar det smutsiga mot publiken i befogade provokationer. Ett ångestdrivet skydd mot det som känns outhärdligt: själslig disharmoni, prat om ”lösaktighet” och ”en tjej man bara har sex med” – ett stigma hon tillslut tar för sanning: Lösaktig? – här, låt mig då visa er lösaktighet! Det är en destruktiv och irrationell försvarsposition – men fullt logiskt i sitt eget sammanhang. Så kan ett missbruk se ut.

Att huvudkaraktären är en kvinna som missbrukar sex förstärker bara stigmat som karaktären maniskt försvarar. Att hon betraktas som offerlösaktig och engångsknull speglas mot hennes själsliga ohälsa – och framträder i hennes ettriga försvar för sin rätt till sexualitet. Men kopplingen till tvång och självförakt lyser tydligt igenom, från en skräckslagen blick. Skådespelerskan Catharina Gallon är storartad i sin gestaltning och orden går rakt in i mig. För bakom provokationerna döljer sig en människa i stort behov av hjälp.

Isabel Hillborgs manus och regi är litterärt drivet och lägger grunden för skådespelaren Catharina Gallons enastående gestaltning. Det här är en pjäs som väldigt gärna får komma tillbaka till Göteborg. För den behövs.

Text: Håkan Kristensson
Foto: Lars Lejring och Håkan Kristensson

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera