Bära leggings i januari

Bära leggings i januari är en självbiografi av Sara Stille som handlar om sexuella övergrepp och rättssystemets skeva bild av sexualbrott. Saras berättelse börjar när hon är tretton år gammal. Hennes hemförhållanden är trassliga, socialtjänsten är inkopplad och Sara blir alltmer instängd i sig själv. Mitt i kaoset träffar hon den elva år äldre mannen Jesper, som är en vän till familjen.

Titel: Bära leggings i januari
Författare: Sara Stille
Förlag: Kalla Kulor Förlag
Språk: Svenska
Utgivningsdatum: 2014-02-14
Omslag: (Bild) Stockphoto/Getty images, (design) Emili Svensson

kallakulorHos Jesper finner Sara tröst och trygghet. Han försvarar och stöttar henne när det uppstår konflikter i hemmet och hon vågar anförtro sig åt honom. Hon upplever att han är som en storebror för henne.

Sara och Jesper börjar umgås allt mer. Hon tar promenader med hans hundar och sitter barnvakt åt hans dotter. Ibland sover hon över hos honom. En natt vaknar hon av att han förgriper sig på henne.

”Jag hör hur jag går sönder. Jag är gjord av glas och han slår mig i tusen bitar.”

Sara försöker se händelsen som ett misstag, men övergreppen forsätter. Jesper är hennes främste närstående, som hon skapar ett känslomässigt beroende till. Hans agerande är manipulativt då han växlar mellan våld och värme. Han blir den som tröstar och torkar hennes tårar, samtidigt som det är han själv som framkallat dem.

Sara beskriver hur Jesper bygger upp en fasad kring det han vill dölja för alla andra. Han har en flickvän, men samtidigt attraheras han av Saras sårbarhet. Han blir ”räddaren” som utnyttjar situationen.

”Och mitt i rummet står jag, förstenad med hans iskalla hand alldeles vid min troskant. Trevande fingrar med vassa naglar och jag kan inte röra mig. När hans händer rör vid mig fryser hela jag till is och jag tappar förmågan att fungera.”

Våldtäkterna fortsätter under ett år och nio månader. Jesper uttrycker ständiga hot om att hon inte får avslöja honom. Sara känner skyldighet att bevara hemligheten, eftersom han alltid har skyddat henne.

Sara känner att hon tappar äganderätten till sin egen kropp. För att få tillbaks den börjar hon använda sex som självskadebeteende, för att straffa sig själv eller för att ta tillbaks kontrollen. Fyra år efter det första övergreppet hamnar Sara i en djup depression och söker hjälp hos Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Vid det här laget har hon brutit sig fri från Jesper, men är trasig inombords. Hos BUP får hon stöd och börjar sin kamp för upprättelse. Där bestämmer hon sig för att göra en polisanmälan om våldtäkt mot barn.

Misstankarna mot Jesper är så allvarliga att han häktas och åtalas. Under rättegången får Sara återuppleva allting på nytt. Hon hade anmält honom för femtio fall av våldtäkt mot barn, men det var hon som fick ställas till svars för brottet. Försvarsadvokaten ifrågasätter hennes klädsel och menar att det är ganska kallt att bära leggings i januari. En annan märklig sak var att de diskuterade Saras pubertala utveckling. Att hon såg äldre ut skulle alltså kunna vara förmildrande omständigheter.

Jesper förnekade brott under hela rättsprocessen, men hans berättelse bedömdes som detaljfattig och torftig. Saras berättelse betraktades däremot som logisk och trovärdig. Hon ”vinner” slutligen rättegången och Jesper döms till tre års fängelse. När han accepterar domen och väljer att gå ett behandlingsprogram under sin tid på anstalten, så blir det som ett erkännande.

Det krävs mycket styrka och mod för att orka gå igenom en sådan här process. Varje år begås flera tusen våldtäkter i Sverige, men enligt Brottsförebyggande rådet väljer enbart en fjärdedel av alla utsatta att anmäla det brott som de utsatts för. Bära leggings i januari blir därför ett viktigt bidrag i samhällsdebatten. Boken kan fungera som ett stöd för människor som upplevt liknande situationer, som kanske funderar på att berätta istället för att hålla minnena inom sig och låta dem förtära en.

Jag tycker att det är viktigt att skapa insikt i hur svårt det kan vara att bryta sig fri från en sådan situation som Sara belyser, både fysiskt och psykiskt. En vänskapsrelation eller ett förhållande innehåller så många olika ingredienser. Det kan vara kärlek, vänskap, omtanke, tillit, rädsla, hat, skuld, skam och hopp – tillsammans flätas alla dessa känslor ihop till ett tjockt rep som kan bli oerhört svårt att klippa av eller trassla upp. Med tiden får man försöka hantera tråd efter tråd för att slutligen släppa taget.

Jag blir berörd av att läsa Saras självbiografi, som präglas av en enorm styrka och ärlighet, samt en ambition att förändra. Språket och berättartekniken tycker jag dock har vissa svagheter. Boken är uppdelad i två delar, varav den senare bland annat innehåller dialog med kommentarer och tankar mellan raderna. Det hon redan har gestaltat i del ett upprepas genom ett mindre målande språk i del två. Detta stör läsupplevelsen, samtidigt som jag förstår att dialogerna måste stämma överens med verkligheten och att en rättsprocess innehåller flera upprepande förhör.

Sammantaget tycker jag att boken berör ett viktig ämne ur offrets perspektiv, men har brister i språklig kvalité.

Text: Karin Östergren

Sara Stille är född 1994 och studerar till jurist på Örebro universitet. Hennes mål är att bli åklagare och arbeta med utsatta barn och ungdomar.
Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera