En klippa Panikattacken – del 3 av 4

Att ha schemalagda möten med psykologen gav mig en fast punkt för att sakta börja bygga upp en fungerande vardag. I början träffades vi inte så ofta, bara två gånger i månaden, eftersom jag kände mig osäker och fruktansvärt nervös inför mötena.

Men efter ett par månader ökade vi antalet möten, allt eftersom jag lärde känna psykologen och vågade prata mer ingående om mina problem. Tidigare hade veckorna och månaderna flutit samman och endast årstiderna gav sken av att tiden gick. Att känna tiden passera medan man själv är oförmögen att förändra sin situation kan beskrivas som tortyr, och är bra om man vill sjunka djupare ner i en depression.

Norske konstnären Edward Munch skildrade bland annat tillstånd av depression i sin konst.

Norske konstnären Edward Munch skildrade bland annat tillstånd av depression i sin konst.

Många skriver tydligen dagbok som ett verktyg för att förändra sin situation. Själv har jag aldrig kommit mig för att börja, men att jag nu kunde skriva mail till min psykolog närhelst jag kände behovet hjälpte mig förvånansvärt mycket. Det gav mig en trygghet att ha någon som både läste och svarade när jag skrev om mina ångestanfall. Men det fungerade även som ett sätt att dokumentera vad jag var med om och vilka lösningar som fanns. Detta gav mig en tydligare bild av min situation och hur den förändrades allt eftersom tiden gick. Ofta hade jag svårt att beskriva för någon annan hur jag mådde och kände under ångestattackerna, och hur de påverkade mig. Minnet av händelserna var suddiga eller till och med borta bara några dagar senare. Nu fick jag tillfälle att beskriva händelser och känslor när de uppstod, och det gjorde det mycket lättare för mig och min psykolog att diskutera det hela vid nästa möte.

Hej Henry!
Jag hyperventilerar just nu böjd över vasken och flåsar som jag sprungit en kilometer. Det hjälper när jag försöker hålla tillbaka gråten. Vet inte varför jag beter mig på det här sättet, men antar att triggern var att jag tvingade mig själv ut till affären för att köpa ett paket kattsand och en mjölk. Gick ut genom en sidodörr för att undvika möta de två personer som stod I trapphuset.

I förrgår var det mycket bölande här hemma, då jag först började gråta mitt under ett telefonsamtal med mamma, och igen lite senare när jag lyssnade av telefonsvararen och fick höra hennes röst igen.

Känner en ofattbar skam över var jag befinner mig I livet, hur jag mår och att jag inte är starkare. Tankarna om var det finns vassa knivar el liknande har återkommit två ggr. Är nu fysiskt frisk men helt slut på energi, orkar inte prata med folk eller ens sätta mig och spela på datorn. Slötittar på tv'n när jag är vaken men sover mest, över 12 timmar om dygnet. Har vaknat de senaste 4-5 nätterna I en dyblöt säng pga svettningar. Är trött på allt.

Skulle vilja träffa dig nästa vecka om du har någon ledig tid. Jag kan när som hälst. Skickar detta mail till min far med, då jag känner att jag vill tala om hur jag mår men inte orkar prata med dem över telefon.

Jag vill tillägga att mina föräldrar varit väldigt stöttande under den här tiden. Det var alltså inte något elakt de sagt som fick mig att må som jag gjorde. Det var bland annat skammen över att inte kunna bete mig så som jag hört att människor i min ålder skall bete sig som fick mig att må så här illa. Skammen över att inte ha ett jobb, sociala relationer eller framtidsutsikter och rädslan inför att skaffa dessa. Kan en vuxen 29-åring må så här?

När jag berättade hur jag mådde och vad jag gått igenom förstod han direkt vad det handlade om. Han förklarade att det inte var depression jag led av. I alla fall inte nu längre, utan social ångest. Det var därför jag inte klarade av att handla kläder, åka spårvagn eller ens knappt gå till mataffären – jag kände ett sådant starkt obehag inför mötet med andra människor.

Gråzon
Jag tyckte att det lät rimligt men kontrade snabbt med att jag inte kände något obehag inför att hålla upp dörren åt någon, eller hjälpa någon som kom fram till mig och frågade efter vägen. Då hjälpte jag gärna personen i fråga, och fick till och med lite positiv energi av mötet. Men att träffa vänner eller bekanta, på stan eller hemma hos dem, var något jag helt enkelt inte klarade av. Hur vi människor fungerar psykiskt är tydligen inte lika lätt att förklara med att det bara finns två svar, att du antingen klarar av något eller inte. Jag skulle vilja beskriva det som en enda stor gråzon. Vad du kan och inte kan göra förändras ständigt utifrån vad du upplever för stunden och vad du har för tidigare erfarenheter.

En natt kom jag till en insikt – i mitt tycke var en normal människa en person helt utan brister eller problem. Men det är nog fel, för det finns nog ingen människa som är fullständigt felfri och perfekt. Och då finns det, enligt det tankesättet, inga normala människor. Alltså måste alla normala människor ha några brister.

Det var väldigt skönt att kunna acceptera sig själv som normal.

Text: Håkan Sundelius
Intervjuad: Lars

Samtliga delar av Panikattackennothing
Det här inlägget postades i Psykisk hälsa och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera