Creepypasta

Människor har alltid skrämt upp varandra; ibland för att hålla barn borta från främlingar, se till att folk går i kyrkan eller inte går emot uppsatta regler. Men ibland bara för kicken, för verklighetsflykten och för att vi vill försöka kontrollera sånt som vi inte förstår. Journalisten Jack Werner har i sin bok Creepypasta samlat modern folklore i form av skräckhistorier, samt undersökt vad folk tycker är läskigt i dagens uppkopplade samhälle.

Titel: Creepypasta
Författare: Jack Werner
Förlag: Ordfront Galago
ISBN: 9789170378034
Utgivningsdatum: Halloween 2014
creepypasta_framsida (1)

En creepypasta är en skräckhistoria som sprids på internet, genom att den kopieras och klistras in, och namnet kommer ifrån tangentbordskommandot copy/paste.

Dresserad till att gilla skräck
Jag är lättskrämd. Har alltid varit det och vet inte riktigt varför. Medan mina syskon redan i tidig ålder fick titta på skräckfilm, lärde sig våra föräldrar att när jag började krypa ner bakom soffan vankades det veckor av mardrömmar. Den här rädslan satt i, vilket gjorde att jag helt sonika slutade att se på något som kunde ge mig mardrömmar. I alla fall tills jag kom upp i 20-årsåldern, då jag bodde tillsammans med en person som älskade att bli skrämd, och det allt som ofta blev konflikter i videobutiken. Här skulle det tydligen drillas! Efter att vi sett på den japanska skräckfilmen The Grudge – och jag försökte klättra ur mitt eget skinn – satte sambon igång extramaterialet för att jag skulle få se hur filmen var gjord, ergo inte var på riktigt. Och så höll det på, ända tills vi gick skilda vägar och jag fann mig på egen hand rösta för skräckgenren till filmkvällarna. Missförstå mig rätt; jag hatar fortfarande att bli skrämd, men eftersom mina mardrömmar numera handlar om att panikpacka, flyttstäda och hinna med rätt tåg oftare än demoner och mördare, kan jag stå ut med den där adrenalinkicken eftersom den inte håller i sig. När filmen är slut tänder jag alla lampor och fokuserar på verkliga saker. Slå tån i tröskeln till exempel – ett snabbare sätt att glömma styckmördare med Oidipuskomplex finns inte.

Internetskräck och snuvig katt
Genom sociala medier kom jag sommaren 2014 i kontakt med den viralgranskande journalisten Jack Werner. När jag sedan i september satt på redaktionen och bläddrade i höstens bokkatalog drog en färgglad och tecknad framsida till sig min uppmärksamhet: Creepypasta av just Jack Werner. Läste vidare om den på nätet och klickades sedan via Jacks hemsida creepypasta.se vidare till romanlånga spökhistorier. En eftermiddag kort därefter satt jag med läsplattan i soffhörnet och började läsa den sanslöst klaustrofobiska historien om grottforskaren i Teds Caving Page, som gav mig samma panik som The Grudge. Sedan läste jag PenPal och medan det skymde utanför fönstret tryckte jag näsan närmare och närmare skärmen. Efter sista stycket sa jag ”NOPE!”, tryckte ner läsplattan mellan soffkuddarna och marscherade ut i köket för att återberätta hela historien, ord för ord, för min kombo. Ville bara ha bort den från min hud, mitt minne, att adrenalinet skulle svalna och vad bättre än att studsa från ena foten till den andra och pladdra i 190km/h medan åhöraren skramlar med disken? Aldrig mer creepypasta! Så varför skrev jag till Jack och berättade att jag skulle recensera hans bok? Varför var han tvungen att svara direkt och låta så glad? Som tur var hade jag två andra böcker och en artikel att ta itu med innan jag kunde läsa Creepypasta. Men nu sitter jag här. Hösten har blivit vår, men soffan står fortfarande i lägenhetens mörkaste hörn och vi har fortfarande inte skaffat bättre lampor. Men! Vi har fått en omplaceringskatt; en 6 kilos norsk skogkattshane, vars spinnande är lika diskret som ett tröskverk. Dessutom är han kroniskt förkyld och snarkar på ett sätt som till och med internetspöken inte kan vara läskiga i närheten av. Jag vet, jag prokrastinerar och pratar om snoriga katter istället för om boken.

Grejen med skräckhistorier är att om de är bra och skrivna på rätt sätt bygger de antingen upp stämningen till den där sista meningen som är så hemsk att du blir iskall samtidigt som du börjar svettas – samma känsla som när biljettkontrollanter stiger på spårvagnen och du inser att ditt månadskort gick ut igår – eller så är historien genomgående läskig.

Jack Werner - som världen ser honom. Foto: Lydia Farran-Lee

Berättelsen Vandraren är en av det sistnämnda slaget. Den slutar på ett sådant sätt att jag, som nu sitter på ett upplyst kontor intill elementet och flyttar mig för att hela tiden sitta i solen, får rysningar genom hela kroppen. De kommer i vågor och här hade jag tänkt att det skulle bli mindre skrämmande om jag läste boken på dag- och arbetstid. Men det är det inte. När andra vågen rysningar kommer, direkt efter första, känner jag för att börja gråta. Varför gör jag så här mot mig själv? Jag lägger min randiga fingervante som bokmärke, tar dagens andra dos medicin, ignorerar trycket mot blåsan en stund till och tar upp boken igen. Fan ta dig, Jack.

Ett tiotal sidor senare är det lunch; jag tänker äta halvfabrikat och titta på videoklipp av djurungar, samt eventuellt lipa en skvätt under skrivbordet. När arbetsdagen är slut återupptar jag läsandet i mitt ockuperade soffhörn och mutar katten med hakkli för att stanna kvar i mitt knä.

Slender man och räddharar
Jack Werner har i den här boken samlat och översatt ett rätt stort antal historier och förklarat fenomenet creepypasta. En av de mest kända är den om Slender man; en lång ansiktslös man i svart kostym, som först dök upp 2009 i bakgrunden av två svartvita fotografier, skapade av Eric Knudsen. Idag figurerar Slender man i filmer, datorspel, noveller och seriestrippar, men för fem år sedan föddes han som en creepypasta på internetforumet Something aweful. Efter varje enskild creepypasta kommer en faktatext där Jack förklarar bakgrunden och uppkomsten, vem som skrivit historien (även om författaren ofta är anonym) och redovisar källor. Precis som skräckfilmers extramaterial kommer de här inslagen som en verklighetens lavett och drar mig tillbaka till min förkylda katts tutsnarkningar och diskande rumskamrat. Väldigt sympatiskt av herr Werner att tänka på alla oss räddharar som behöver en tröstande kram i form av bakgrundsfakta. Här nedan följer en creepypasta, som jag först läste på humorsidan 9gag.com, men som nu inleder den här boken:

En liten flicka leker i sitt rum när hon hör mamman ropa från köket på undervåningen. Hon springer ner och rundar trappan för att komma in i köket, men då öppnas en av garderobsdörrarna i hallen. En hand sticks ut, tar tag i flickan och drar in henne, och där i garderoben står hennes mamma. Hon viskar till sin dotter: ”Gå inte in i köket. Jag hörde det också.”

Denna korta historia, skriven i augusti 2010 av användaren Quiteso på GTAForums.com, är en av mina personliga favoriter. Mycket på grund av att den trots sin ringa längd hinner skrämmas, men också för att författaren låter läsarens egen fantasi fylla i luckorna.

10956805_1563484067236181_1205568530_n mindre

Som Jack Werner ses av sig själv och av mig. Foto: Jack Werner

Från lägereldar till datorer
Boken Creepypasta är en modern Råttan i pizzan, vars författare Bengt af Klintberg passande nog har skrivit förordet till denna bok. Jack Werner menar på att dagens folklore och vandringssägner har förflyttat sig från lägerelden och barnens sängkammare till internet. Skräcken för den outforskade skogen har nu blivit för de mörka och okända delarna av internet, som inte går att nå via sökmotorer. Trollen som rövar bort barn har förvandlats till en lång ansiktslös man iklädd kostym. Spökena på vinden har transformerats till buggar i datorspel, som vägrar att raderas och långsamt driver dig till vansinne. Böcker klädda i människohud är numera kedjebrev i inkorgen, dock fortfarande med samma varningstext: Under inga omständigheter får du öppna och läsa! Creepypastor är inte bara skräckhistorier; de är nutidsskildringar och generationsromaner – i vissa fall på bara några rader. De berättar mer om oss och vår tids rädslor än något annat.

Alltid uppkopplad
Med så mycket krig, död och våld som vi matas av varje dag är det ibland skönt att läsa om hamnskiftande getmän eller hemsökta hotellrum. Vi behöver bli rädda för saker som inte finns, för vi är så härdade och vana vid att få all världens hemskheter direkt till oss i morgonsoffan. Vi kan nås dygnet runt genom våra smarta telefoner och är alltid uppkopplade. Men ibland vill vi bara gå tillbaks till det basala, att bli skrämda på ett sätt som vi kan kontrollera. Förr kunde vi inte välja att stänga av det rovdjur vi mötte i skogen, lika lite som vi idag kan kontrollera spridningen av dödliga virus, finanskriser, hatbrott eller överfallsvåldtäkter. Men vi kan stänga av datorn, koppla bort wifi:et, uppdatera brandväggen och gömma den här boken längst ner i tvättkorgen. Creepypastor kan inte skada oss – de är påhittade historier och efteråt kan du få bort alla obehagskänslor genom att titta på pingviner som blir kittlade eller krama din yrvakna katt. För du har kontrollen. Och bara en liten heads up, till alla er getmän, sadistiska rumskamrater eller författare som eventuellt gömmer er i klädkammaren; jag har en irriterad katt, en tung ficklampa och nästan 30 års erfarenhet av att bitas när jag får starkt känslopåslag.

Text: Marika Berndtson

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera