Retrospelsmässan 2015

Nördar kommer kanske alltid vara i en klass för sig, men det blir allt mer accepterat att vara en och allt fler "kommer ut" som nörd. Detta är något som känns extra tydligt i det stora suget efter retrospel eller när en står sist i den 300 meter långa kön in till Retrospelsmässan.

Cansus dag

Klockan är kvart över nio, och med dimmigt väder och ett duttande regn i ryggen mig kliver jag in i Eriksbergshallen och ett hav av leenden och utstickande öron. Cosplayen har man inte snålat på i år tänker jag och ler även jag. Folk väntar med både iPads och morgonkaffe redo på sin tur att gå in. Vissa har köat flera timmar för en inblick i retrovärlden. När jag kliver in får jag mitt presspass och beger mig till pressrummet för att se vad som finns där. Där, i mörkret, står ett ensamt bord och tre stolar. Var är förvaringsskåpen? Toaletten? Var ska jag hänga mina grejer? Jag känner ett frågetecken dyka upp över huvudet och väntar ivrigt på ett aha! och att en lampa skall dyka upp istället. Det enda idén och det enda valet är dock att knorrande över det så kallade pressrummet fortsätta bära omkring på ryggsäcken. Jag tar ett djupt andetag och promenerar vidare till konstutställningen.

Där har jag självaste Peach stirrandes på mig, och inte nog med det hittar jag även Kirby, Luigi, Mario och hela goa gänget från Nintendo. Vilken känsla – idag skulle jag få tillfälle att dra på mig björndräkten och hoppa på sköldpaddor, och allt detta på en skärm från 1986. Även om vissa datorer hade texten ”jag vilar” på sig, var flera andra konsoler i bruk. Pacman visar sig till exempel vara en tuff motståndare oavsett hur gammal eller ung den är. Utbudet är stort – vart jag än kollar finns det ännu ett spel jag vill spela. Från Disco arcade, FIFA, Donkey Kong och Zelda till rymdskepp i olika varianter och mer därtill. Även den unga publiken får sin uppmärksamhet, och har till exempel ett bås som man bara får tillträde till om man är under tretton.

Med alla cosplays runt omkring erbjuder mässan även chans till fotografering; skolfoto kanske man hinner tänka men här fanns det också ett pris involverat. Vinnaren får ett presentkort på 2000 kronor på Prylgalen.com och en pokal. Så in och fota för alla guld i världen ropas det ut, och fram stormar folk likt Joakim von Anka i sitt guldpengsbad.

Se Cansus och Marikas bilder från mässan!

Marikas dag

Redan i Brunnsparken kan jag utröna vilka som är på väg till Retrospelsmässan. I grupp är nördar tämligen lätta att identifiera, men en tydlig ledtråd är också personen i den gigantiska Kirby-dräkten som står på busshållplatsen. Med cosplay-platåskor i väskan och extra tjock halsduk mot blåsten följer jag de vallfärdande nördarna mot Eriksbergshallen och årets mässa. Trots en effektivisering av kassasystemet sträcker sig ändå kön runt kvarteret nästan hela dagen. Folk kommer in, kalla och regnblöta, efter flera timmars köande för att bläddra i plastbackar efter tv-spel äldre än dem själva, köpa pärlplattekonst och posera bredvid personer som cosplayar deras favoritspelkaraktär. Som någon som valt just att både cosplaya och samtidigt rapportera från mässan blir det rätt snabbt bökigt att alternera mellan kameraväskor, rekvisita och minnesanteckningar. Jag saknar garderobsmöjligheter och ett matutbud som inte är begränsat till skolmatsalslasagne till överpris. Ändå är jag där i sex timmar och hinner fotograferas till cosplay-tävlingen, spela Donkey Kong Jr. på Game & Watch, köpa mig en Teenage Mutant Ninja Turtles-keps och se Jodenstones försök till att återta sitt världsrekord i speedrun av Legend of Zelda – Ocarina of Time (Nintendo 64). Något nytt världsrekord fick vi inte bevittna, men däremot mängder av tips till alla som själva vill börja med speedruns; till exempel att i detta spel springer Link snabbare baklänges.

Besökssiffran har enligt arrangörerna landat på 3 700 och det känns väldigt fint att så många är intresserade av retro-tv-spel. Speciellt värmande är det också att se föräldrar som är där med sina barn, eller ungdomar som vuxit upp med bra mycket bättre grafik och manus, men ändå uppskattar charmen med 8 bitar och oresponsiva handkontroller.

För samtidigt som spelutvecklarna pressar gränserna för att göra så verklighetstrogna spel som möjligt och astronomiska summor pengar läggs på grafik, avancerad storyline och karaktärsutveckling, har det parallellt spridits en marknad och ett sug efter pixelspel. Hösten 2014 blev till exempel Minecraft världens mest sålda PC-spel någonsin och detta kanske just för dess simplicitet. Jag tror att en bidragande faktor är att vi som var unga på 80-talet nu har vuxit upp och blivit nostalgiska efter de hackiga spelen – som efter en tids användande krävde en hel vetenskap av trixande för att få igång. I kontrast till de allt mer verklighetstrogna tv-spelen, där du kan se din egen reflektion i ögat på den zombie som försöker slita ut dina tarmar, kan en ibland bara sukta efter att slå på frukter med en stor hammare till hysterisk bitbop-musik.

Text: Cansu Okan & Marika Berndtson
Foto: Cansu Okan & Marika Berndtson

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Spel och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera