Idag ska vi inte dö
Fångar i krigets Syrien

Med hjälp av utsmugglade dagboksanteckningar beskriver journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström sin fångenskap i Syrien. Tanken var att skildra civilbefolkningens lidande, men det blev ett helt annat reportage än det som var planerat – berättelsen handlar inte längre om andra människors livsvillkor, utan om deras egna.


Titel:
Idag ska vi inte dö – Fångar i krigets Syrien
Författare: Magnus Falkehed, Niclas Hammarström
Förlag: Norstedts
Sidor: 471
ISBN: 9789113064031

Magnus Falkehed och Niclas Hammarström tar oss med på en resa från en trygg vardag till ett kaotiskt Syrien. Tanken är att skildra civilbefolkningens situation i Qalamoun-regionen i västra Syrien, ett område som sällan nås av media. De tar sig in genom Libanon med hjälp av en rebellgrupp som ligger i krig med i stort sett alla runt omkring. Vi får följa med journalisterna genom karga ökenlandskap med sönderbombade hus, gamla jeepar och gerillasoldater, i jakt på intervjuer och bilder. Men någonting går fel, och i slutet av november 2013 blir de kidnappade. I 46 dagar hålls de i fångenskap av en grupp vars identitet fortfarande är okänd.

13064031_O_1De inledande kapitlen bjuder på en snabbkurs i det politiska läget i ett världens farligaste länder att befinna sig i för journalister. Här rasar ett inbördeskrig i vilket ett flertal rebellgrupper strider mot den diktatoriska al-Assad-regimen, men även mot varandra. På senare tid har även terrororganisationen IS (Islamiska staten) gett sig in i området. I boken finns en karta över Syrien och närområdet, men jag får flera gånger konsultera internet för att hänga med i berättelsen. Det är en strid ström av ortsnamn, områden och rebellgrupper. Det enda jag egentligen förstår är att det är ett obegripligt kaos av stridande grupperingar och att civilbefolkningen hamnar mitt i skottelden. Och det har inte blivit bättre; läget i Syrien har snarare förvärrats, något den pågående flyktingkrisen vittnar om. I dagsläget (2015) befinner sig ungefär hälften av landets 22 miljoner invånare på flykt.

Hela bokens inledning upplevs lite som en startsträcka. Den är nödvändig för att ge en bakgrund men det är inte här jag vänder blad efter blad. Det är när de blivit tillfångatagna, när de berättar om varje dags lidande, som boken lyfts från ett vanligt reportage till en knivskarp skildring av två människor som mot alla odds inte bara lyckas ta sig hem, utan även gör det med sinnet i behåll. Vi får ta del av Magnus och Niclas innersta tankar och känslor, och hur de lever i en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan. De har ingen aning om vad som sker runt omkring dem. De vet inte om de kommer bli släppta om en timme, en dag eller ett år. Eller någonsin. Ovissheten tär på dem och deras frustration och maktlöshet lyser verkligen igenom. Bakom kulisserna pågår en känslig diplomati och vi vet att berättelsen har ett lyckligt slut, men vägen dit är kantad av frågetecken.

I Idag ska vi inte dö turas Falkehed och Hammarström om att skildra tiden i fångenskap. Vi får även läsa utdrag ur anhörigas dagböcker, vilket ger berättelsen en ytterligare nyans. Språket flyter på bra och vi får en mycket detaljerad och ärlig redogörelse av deras fångenskap och hur de försöker skapa en fungerande vardag. Det handlar om triviala saker, som att äta frukost (även om det bara är en halv potatis undansmugglad från gårdagens middag), göra armhävningar och att tvätta sig.

/www/webvol19/ni/k0t6t3wfqyvc0go/aspekt.nu/public html/../../media1.aspekt.nu/public html/2015/11/original

Niclas Hammarström och Magnus Falkehed

Jag kommer på mig själv med att dra på smilbanden och att några gånger skratta högt under läsningen. Allt är inte bara elände utan det finns även ljusglimtar, och jag kan se framför mig hur de sitter i en mörk och dyster källare med gerillasoldater som vill lära sig att spela poker. Relationerna mellan fångvaktare och fångar växer långsamt fram och det är framför allt dessa som gör boken värd att läsa. Författarna har en förmåga att humanisera sina fångvaktare och vi får se lite av människorna bakom soldaterna.

Idag ska vi inte dö lämnar mig med många tankar kring journalistik och dess förutsättningar och möjligheter, men även gränser. Det är ingen slump att journalister tas som gisslan, fängslas eller dödas. Det är en skrämseltaktik för att statuera exempel och begränsa det fria ordet. De som reser till krigsdrabbade områden är medvetna om riskerna och förbereder sig noga innan en reportageresa till ett farligt område. Likaså Falkehed och Hammarström.

Jag får under läsningens gång påminna mig själv om att vi alla vet att det slutar lyckligt. Deras skildring av frigivandet bjuder på starka känslor som gör mig tårögd och dessa sidor läser jag om och om igen. "Det är nu man vet varför man arbetar. Det här uppväger all möda i världen", säger en polis som ihärdigt har jobbat med att få hem de svenska journalisterna, när Magnus för första gången talar i telefon med sin familj. Det är ett vackert avslut på en mycket känslosam skildring av deras tid i fångenskap.

Text: Martina Liljeqvist

 Magnus Falkehed & Niclas Hammarström

Magnus Falkehed är frilansjournalist och bor sen många år tillbaka i Paris. Hans främsta uppdragsgivare är idag Dagens Nyheter. Magnus har tidigare gjort många reportageresor till Mellanöstern och var på plats i Egypten under den arabiska våren.

Niclas Hammarström är frilansfotograf och har bland annat skildrat tragedin på Utøya i Norge och 9/11-attackerna i USA. Han har även tilldelats priset ”Årets journalist” tillsammans med kollegan Staffan Heimerson för deras skildring av kriget i Syrien.

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera