Emil Nolde – färgernas magiker
Reflektioner kring Göteborgs konstmuseums utställning Färgstormar

Under hösten och vintern pågick en en stor retrospektiv utställning av en av de största koloristerna och expressionisterna genom tiderna, Emil Nolde (1867-1956). Kanske såg du affischerna om Nolde och hans Färgstormar på stan, eller till och med tog dig dit – för dig som missade den, eller som bara vill veta mer om Nolde, får du här en fördjupad bild av konstnären.

Färgstormar

På utställningen Färgstormar visades en del av Noldes produktion i form av oljemålningar, akvareller, grafiska blad samt de omtalade ”omålade bilderna” – akvareller som tillkom under nazisttiden, då Nolde var förbjuden att måla. På utställningen kunde man också ta del av den tidens moderna dans i form av ett par äldre dansfilmer. Precis som Noldes konst bröt den på ett revolutionerande sätt mot de tidigare konstnärliga och kulturella idealen under tidigt 1900-tal. Den moderna dansen var en dansform som Nolde kom att hysa stort intresse och beundran inför.

Färgernas magiker

Färgen var redan från början Noldes allra viktigaste uttrycksmedel, och i folkmun brukar han kallas färgernas magiker. Euforiskt har han själv nedtecknat,

Färger, målarens material: färgerna i sin oberoende existens, gråtande och skrattande, dröm och lycka, hett och heligt, som kärleksvisor och erotik, som sånger och härliga koraler”.

Kanal (Köpenhamn), 1902

I Noldes expressiva konstnärskap ses framförallt skildringar av landskap, hav, blommor, människor och fantasivarelser; flödande, färgstarka och spännande motiv som inspirerar. Noldes tidiga måleri kom att influeras av Skagenmåleriet och impressionismen, men tiden efter sekelskiftet 1900 kom han mer att övergå i ren expressionism. Nolde var på många plan en kontroversiell människa, både i liv och konst; en egensinnig person med starka åsikter. Mest omtalad är han kanske för sitt medlemskap i det tyska nazistpartiet, ett parti han kom att sympatisera med redan under tidigt 1920-tal. 1937 kom dock saker och ting att drastiskt förändras för Nolde. Nazistregimen beslagtog då över 1000 målningar av hans konst från de offentliga samlingarna runtom i Tyskland, och man höll den mycket uppmärksammade utställningen Entartete Kunst (Urartad Konst) som vandrade runt till varje stor stad i Tyskland. Huvudnumret för denna utställning var målningar gjorda av Nolde. Hans konst ansågs inte längre som genuint tysk utan degenererad och främmande då den bröt mot det nationalistiska verklighetstrogna idealet. Själv stred han hela tiden för det motsatta. Genuint tysk med en nordisk friskhet var just det som Nolde ansåg sin konst vara. Till Goebbels skrev han 1938:

Min konst är tysk, stark, kärv och innerlig”.

Vikingar, 1906

Flera inom partiet försvarade också länge Noldes konst som verkligt tysk, men under de intensiva krigsåren, närmare bestämt 1941, var det definitivt slutmålat för Noldes del, då han kom att beläggas med ett totalt måleriförbud av regimen. Detta gällde privat såväl som professionellt. Den här tiden har han beskrivit som mycket svår:

Jag brukade måla i ett tillstånd av brusande glädje. Nu är det bara en nödvändig drift i att göra någonting. Men ändå håller jag huvudet högt, och det är bara till er, mina små pappersbitar, som jag ibland medger mitt lidande, min vånda, mitt förakt”.

Flygtur en tidig morgon, 1940

Flygtur en tidig morgon, 1940

Förbudet varade fram till krigsslutet 1945. Nolde var då en gammal, då han närmade sig åttio år. Det var under denna förbudstid som han i stor hemlighet skapade de ”omålade bilderna”, vilket i konsthistorien saknar motsvarighet. Till dessa räknade Nolde 1300 små akvareller som han målade och höll gömda i ett halvdolt rum i sitt hus, Seebüll. Han kallade dem omålade eftersom de egentligen inte fick målas, samt att tanken var att han senare skulle rekonstruera dem i större format i form av oljemålningar. Detta kom han i efterkrigstiden också att göra med ett hundratal.

Själv tycker jag det är viktigt att framförallt se Nolde som den konstnär han var; en människa som brann för att uttrycka sig från sitt innersta, med ett sökande efter det ursprungliga och direkta i skapandet. I detta lät han färger och känslor flöda fritt, och likt den banbrytande moderna dansen svepte hans pensel fram över duken.

Bakgrund

Emil Hansen, som Emil Nolde hette från början, föddes den 9 augusti 1867 i den lilla byn Nolde, mitt ute i "ingenstans" i gränsområdet mellan Danmark och Tyskland. Hans modersmål var danska då detta landområde tidigare tillhört Danmark, men året han föddes blivit preussiskt. Byn Nolde bestod på den tiden endast av några få gårdar och hus. Det var ett låglänt och kargt landskap, med en himmel som ofta formade dramatiska skyar runtom honom. De danskfödda föräldrarna hette Niels och Hanna-Christine, båda enkla jordbrukare med en stark religiös tro. Som barn beskrevs Emil vara lite "egen"; en drömmare som gärna gick in i sig själv. Skolgången var inget för honom och det har beskrivits hur han motvilligt gick dit. Årskurs tre fick han gå om.

Emil föddes som sjätte son till Niels och Hanna-Christine och kände tidigt ett starkt utanförskap till sina syskon som alla var praktiskt lagda och duktiga i sitt arbete på gården och i skolan. För Emil var det istället lusten till måleriet som lockade. Med fläder- och rödbetssaft, påhittigt nog, gjorde han sina första måleriförsök. När han senare till sin lycka fick en målarlåda en jul, sägs det att han började måla som besatt och glömde allt annat. 1876, nio år gammal tog han på sig uppgiften att till sin äldre bror Nikolai illustrera blad för 2 pfennig styck till en så kallad Stammbuch (en tidig form av poesialbum). Dessa är de första målningar som finns bevarade av Nolde. När skolan var avklarad ville Emil bli konstnär, men föräldrarna var starkt traditionsbundna och framförallt fadern motsatte sig detta, och Emil fick arbeta kvar på familjegården en tid till. Denna period beskrev han inte i några glada ordalag:

"Sur och grinig gick jag omkring i ladan bland damm och smuts".

Men till sist, vid 17 års ålder, var han banbrytande då han som den förste i sin släkt lämnade byn och familjen bakom sig. Som en "kompromiss" med föräldrarna började han en träsnidarutbildning i Flensburg.

Vykort illustrerat av Nolde

1892, vid 24 års ålder, fick han bland trettiofyra sökande arbetet som lärare i industriteckning i Sankt Gallen nära de schweiziska alperna, där han också fick möjlighet att undervisa i landskapsteckning. Det var vid denna tid som han kom att skapa en serie komiska vykort föreställande alperna. De blev mycket uppskattade och sålde slut på kort tid. Det sägs att han fick in 25 000 franc, en mycket stor summa för den tiden. För Nolde innebar det att han nu kunde ägna sig åt sitt konstnärskap på heltid. 1897, vid 30 års ålder, avslutar han sin anställning i Sankt Gallen för att satsa på konsten helt och fullt.

Nolde som yrkesskollärare i Sankt Gallen, 1896

Nolde som yrkesskollärare i Sankt Gallen, 1896

Någon egentlig högre konstnärlig utbildning hade faktiskt inte Nolde – i praktiken var han självlärd. Han sökte in till Konstakademin men fick avslag. Istället tog han enstaka kurser och privatlektioner, både i Tyskland och Frankrike. Influeras och inspireras kom han att göras av flera samtida konstnärer som Jean-François Millet, Arnold Böcklin, Vincent Van Gogh, Paul Gauguin, Edvard Munch och Skagenmålarna. I synnerhet kom han att uppskatta målningar av Édouard Manet,  en pionjär inom den moderna konsten. Av våra svenska konstnärer vid den tiden fascinerades han mycket av Ernst Josephson sjukdoms­teckningar, och kom av honom både att köpa tavlor samt bistå vid dennes försäljning av konst i Tyskland.

Ada och Nolde

1901 befinner sig Nolde en period hos vänner i Köpenhamn, och det är där han lär känna den 12 år yngre danska skådespelerskan Ada Vilstrup. Nolde och Ada utvecklar snart en stark vänskap, och om denna skriver han:

"Vi förstod båda att vi tyckte om varandra mycket. Men jag kunde varken fatta eller tro på, att hon kunde tycka om mig, en sådan världsfrånvänd och underlig människa".

Ada Och Emils bröllopsfoto i Köpenhamn, 1902

Ada Och Emils bröllopsfoto i Köpenhamn, 1902

Efter deras möte i Köpenhamn för de under närmare ett år en intensiv brevväxling, som resulterar i att de i februari 1902 gifter sig. Emil är då 35 år. Det är i samband med giftermålet som han kommer att ändra sitt efternamn Hansen till Nolde, efter sin älskade hemby. 1903 flyttar paret till en liten fiskestuga på ön Als i Östersjön, och från och med 1905 bor de under vinterhalvåret i en lägenhet i Berlin. Under andra världskrigets härjningar kommer tyvärr denna bostad att totalförstöras tillsammans många av hans verk, och efter det skaffar de ej någon ny. Många målningar är inspirerade av Berlins dekadenta nattliv och han har själv skrivit:

"Jag tecknade och tecknade, salarnas ljus, den glittrande ytliga grannlåten, alla människor vare sig de var dåliga eller rättskaffens, halvt eller helt fördärvade, jag tecknade livets baksida med dess smink, glansiga smuts och fördärv".

1916 skaffar Ada och Nolde huset Utenwarf vid sjön Ruttebüller nära Nordsjön. Var det än bär hän anlägger Nolde vackra trädgårdar som han njuter av att vara i och betrakta. Hur parets liv på landsbygden gestaltar sig skriver han:

"Vårt liv är anspråkslöst, oerhört långt borta från allt berusande, det vet vi, men den närgångne betraktarens kärlek belönas med en rikedom av stilla, innerlig skönhet, sträng storhet men också av stormigt, vilt hav".

Nolde var en berest man. Åren 1913-1914 var han och Ada med om en stor medicinsk-demografisk expedition som förde dem till Söderhavet och den tyska kolonin Nya Guinea. Hans uppgift var där att agera som konstnärlig rådgivare. Där kommer han att fascineras, om än på kritiskt avstånd av ursprungsbefolkningen som fortfarande tycktes leva i samklang med naturen. Reslusten förde honom även till flertalet länder i Europa och Skandinavien. Hela tiden sökte han det konstnärliga uttryckets bredd och möjligheter. Efter första världskrigets slut, kring 1919, slår Nolde igenom stort i den tyska museivärlden. Då är Nolde över 50 år. Till museivärlden var dock Nolde mycket kritisk; han menade att museivärlden främmandegjorde konsten för folket. Med hetta har han skrivit:

"Museerna har blivit konstvetenskapliga institutioner för konstvetare, för dem själva en välsignelse men för folket en skräckupplevelse: vem vill egentligen vistas i 45 salar med 12000 föremål och vem går ut därifrån med ett fritt sinnelag? För många innebär detta en stor skönhetsupplevelse men också nackdelen i ett alltför stort överflöd som har en avtrubbande effekt".

Nolde promenerandes i trädgården vid huset Seebüll.

Nolde promenerandes i trädgården vid huset Seebüll.

1927 påbörjar den närmare 60-årige Nolde projektet av sitt eget drömhus Seebüll, som han själv ritar. 1937 står bygget äntligen klart, och den trädgård han här skapar är den praktfullaste och egensinnigast hittills. Om denna trädgård skriver Nolde:

"den vackraste vi någonsin har haft. Solrosorna skjuter i höjden och jag står förundrad och tacksam inför skönheten med bakåtkastat huvud, nästan ofattbara färger glöder och resedadoften når ända fram till huset".

Under 33 år kommer Ada och Nolde leva tillsammans,i det närmaste oskiljaktiga. Av Ada kommer Nolde att måla många älskvärda porträtt, och till henne enbart skapar han smycken. Den 2 november 1946 avlider Ada 67 år gammal. Hon gravsätts i ett gravvalv invid den trädgård han skapat kring huset. En kort tid innan Adas bortgång har de hunnit upprätta ett testamente, i vilket de förklarar att Seebüll vidare skall förvaltas i form av en stiftelse. Nolde menar att huset i motsats till museivärlden skall verka som:

Seebüll idag

"en blygsam men speciell plats för å ena sidan människorna från bygden och å den andra, bildligt talat, den andligt sökande från alla nejder - en plats för en smula lycka och konstnärlig, andlig återhämtning. Inrättar vi en ´självständig, fri stiftelse för allas vår kärlek till konsten till gagn för alla"

Nolde och Jolanthe, 1948

Två år efter att Ada gått bort träffar den då 80-årige Nolde helt oväntat den 26-åriga Jolanthe Erdmann, dotter till en av hans vänner. De gifter sig och Nolde gör efter ett par år ett tillägg i testamentet som ger henne ekonomisk grundtrygghet efter hans död. I april 1956, 88 år gammal, går Nolde stilla bort i sin bostad och gravsätts bredvid Ada i trädgården. Nolde tyckte om att hänga sina oljemålningar tätt tillsammans i bruna bastanta träramar. Han menade på att de på detta sätt förstärkte varandras uttryck. Här ses han sittande med Jolanthe i sitt galleri i huset Seebüll, 1948.

Ett par utställda målningar

Freigeist (Fritänkare, 1906) ses av konstvetarna som ett centralt verk i Noldes konstnärliga utveckling, då den tar Noldes måleri till en ny nivå. Bilden väcker den religiösa frågan om tillvarons mening, liksom konstnärskapets betydelse för konstnären själv. Centralgestalten är här insvept i en lång prästskrud. Nolde tycks här ge uttryck för den isolering som tillfaller den utvalda konstnären med sina unika skapargåvor. Själv har han kommenterat målningen:

Fritänkare, 1906

Plötsligt och utan förvarning drev det mig till något helt annat. Jag målade Freigeist. Bakgrunden var fortfarande fläckig, men figurerna ditmålade i enkla fält, golvet i parallellinjer. Mitt i bilden står den frisinnade. Lov och pris till vänster, gnäll och tillrättavisande till höger – ingenting berör honom. Figuren i mitten skulle väl föreställa mig själv. Jag ställde bilden vänd mot väggen och ville varken se den själv eller visa den för någon annan.

De religiösa bilderna såg Nolde som höjdpunkterna i sitt livsverk. Till dessa räknade han 51 målningar. De var omstridda redan från början och utlöste hätska offentliga debatter i Tyskland på grund av sitt starka uttryck. Nolde påvisade dock att de inte skulle ses som några illustrationer till bibeltexten. Inspirationen kom snarare från barndomsårens fantasivärld, då han varje kväll läste Bibeln. Målningarna skulle tillsammans enligt Nolde.

ge en stor mäktig visuell upplevelse, dränkt i religiös känsla och andlighet

Martyrskap I-III, 1921

Exempel på detta är triptyken (tredelat bildkonstverk) Martyrium I-III (Martyrskap, 1921). Konstvetenskapen menar att framställningen inte på något sätt skall ses som antisemitisk utan snarare visar Noldes stora allvar och djupa religiositet. Nolde ser verket som ett grymt drama som går tillbaka till tiden för förföljelsen av kristna.

Den mellersta målningen visar i bakgrunden till vänster en företrädare för hellenismen (en avancerad kultur som förekom i Medelhavsområdet fram till Kristi födelse), som tar sig för pannan och håller filosofiboken i handen. Till höger står judendomens företrädare, som vänder sig bort från korset och föraktfullt gör tummen upp. I förgrunden, nere vid korset, befinner sig de enfaldiga och förnedrade - det som i världen var ringa och föraktat, som det heter i Bibeln. Om sin religiositet och andlighet berättar han för en vän:

Böckerna om Homeros och Dante är mig tyvärr mycket avlägsna, som något jag inte äger, kanske inte heller kan äga. Bibeln är mig förtrogen och jag ser alla bilder i den levande framför mig, jag har vuxit upp med dem. I den Poetiska Eddans nordiska sagor känner jag något liknande, inte lika varmt men storslaget och strängt, men inte så att gestalterna tar form i bilder”.

Vallmo och röda kvällsmoln, 1943

I oljemålningen Mohn und rote Abendwolken (Vallmo och röda kvällsmoln, 1943) kan blommorna symboliskt betraktas som en sköld mellan betraktaren och omvärlden. Den målades vid tiden för Noldes totala måleriförbud, och är exempel på att det inte bara tillkom akvareller under denna tidsperiod. Han målade även ett mindre antal oljemålningar. Man kan tänka att det måste varit med stor vånda han målade dessa, då oljemåleriet lätt hade kunnat avslöja honom, dels för att det kräver terpentin som luktar starkt, samt att det är en betydligt långsammare process att slutföra än den snabba akvarellen. De hade därmed blivit mycket svårare att gömma undan ifall han nu skulle blivit påkommen.

Noldes egna ord 


Den heliga familjen, 1925

Måleriet

”Jag har för det mesta alltid målat mina bästa bilder för mig själv, och varit min egen mest hänsynslöse kritiker”

”Jag vet väldigt lite, men jag är begåvad med en hälsosam instinkt, och ett omfattande sökande i tidigare epokers soptunna ger mig emellanåt fullständig klarhet”

”Att hitta på och gestalta var för mig en stor glädje. Jag kände mig inte bunden av någonting, förutom de tekniska begränsningarna. Alla skapargåvor fick verka fritt, dåtid, nutid, framtid, allt sak samma, bara den egna lusten var jag tvungen att följa”

 

 


Havet III, 1913

Havet

”Havet, det stora, starka och temperamentsfulla är fortfarande i sin ursprunglighet”

”Ofta stod jag grubblande vid fönstret och tittade ut över havet”

En trålarfärd i Kattegatt 1912: ”Under tillbakafärden var vattnet vilt, vår båt helt liten. Denna dag etsade sig envist fast i mitt minne att jag målade havsbilder i flera år efteråt”

 

 

 


Rävsvans, 1939

Blommorna

"Rena och vackra lyste de emot mig"

”Blommorna fångade mitt intresse med detsamma och helt plötsligt var jag bland dem, målandes”

 

 

 

 

 

 

 


Förälskat par, 1938-45

De omålade bilderna

”Färgerna var min glädje och de tyckes älska mina händer”

”De var utflykter mot det drömska, det visionära, bortom regler och rationell logik. Mot fria magnifika områden rymmandes stor tillfredställelse och charm med både djup och lättsinnighet. De som är oförmögna till det drömska seendet kommer hamna efter”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Landskap (norra Friesland), 1920

Landskapen

”Är mitt sagoland från hav till hav”

 

 

 

 

 

 

 


Ada och Emil, omkring 1936

Ada

”Det är där lyckan finns”

 

 

 

 

 

 

 


Länkar 

Göteborgs konstmuseum

Stiftelsen Seebüll Stiftelsen växlar årsvis utställningar av Noldes konst som idag årligen tar emot 60 000 besökare per år.

Tysk journalfilm av konstnären Nolde i sitt hem Seebüll, 1947.  Översättning, från tyska till svenska av vad som sägs: En av de största nu levande tyska konstnärerna, Emil Nolde, firar inom kort sin åttionde födelsedag. I Seebüll, på västkusten i Schleswig Holstein, där lever och verkar han i sitt egenhändigt byggda ateljéhus. Konstnären, som räknas till en av de mest betydande inom den tyska konsten, var under Hitlertiden bannlyst. Mer än tusen av hans arbeten var under denna tid förbjudna och beslagtagna. Nolde är en målare med brinnande blodfyllda färger. I utställningsrummet i sitt hus, fängelseplats för hans målningar under förbudstiden, förvarar Nolde idag verk från alla sina perioder som målare.

Intressant intervju med konstnären Daniel Richter från Louisiana, 2014.

 

Källor 
Utvalda texter på internet samt böckerna Färgstormar och Emil Noldes Unpainted picture. 

Text: Anna

Det här inlägget postades i Artiklar, Konst, Kultur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera