Säkerhet och yttrandefrihet – MEG 2016

Den 7–8 april gick Mediedagarna i Göteborg av stapeln på Svenska Mässan; en samlingsplats för journalister, kommunikatörer och andra verksamma inom media. Förutom mässan, där diverse aktörer inom media ställde ut, var båda dagarna fullspäckade med seminarier och paneldebatter.

Hela evenemanget ägde rum bara dagar efter avslöjandet om Panamadokumenten, något som kan kallas en journalistisk triumf, så därför handlade många seminarier och debatter om just arbetet kring avslöjandet. Även IS, som framgångsrikt rekryterat medlemmar med hjälp av sociala medier, fick sin beskärda del av uppmärksamheten när deras metoder diskuterades.

Monica Löfgren Nilsson redovisar resultat från journalistpanelen

Men ett annat mer genomgående tema tyckte man också märkas. I år firar tryckfrihetsförordningen i Sverige 250 år och den var den första av sitt slag i världen när den stiftades 1766. Än idag anses Sverige vara ett föregångsland när det kommer till yttrande- och pressfrihet. Journalistiken används som ett demokratiskt verktyg för att granska makthavare och lyfta missförhållanden. Men trots det är det inte utan problem. Journalister löper en stor risk att utsättas för våld, hot och kränkningar på grund av sitt yrke. I forumet Global Free Speech redovisades siffror ifrån journalist­panelen. Det är en unik undersökning som bedrivs av Institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Göteborgs Universitet, där ett antal journalister svarade på i vilken utsträckning de utsatts för hot och kränkningar det senaste året. Medan 30 % uppgav att de utsatts för någon form av hot, så svarade 67 % att de utsatts för kränkningar. Det fanns ingen markant skillnad mellan könen; kvinnor och män utsätts i samma utsträckning, dock tenderar kvinnor att i högre grad hotas med sexuellt våld medan män hotas med fysiskt våld. Det ämne som i särklass triggade flest hot och kränkningar var immigration och frågor som rör sig i samma spektrum, exempelvis rasism och Sverige­demokraterna. Så nu är frågan: Hur mår egentligen yttrandefriheten i Sverige?

Något som gör svensk journalistik möjlig är offentlighetsprincipen, eftersom vem som helst kan begära ut allmänna handlingar och politiska beslut. Det betyder också att personliga uppgifter, som adress och telefonnummer, finns tillgängliga. Cilla Benkö, VD för Sveriges Radio, berättar under paneldebatten Vem står upp för den undersökande journalistiken hur hon regelbundet blir utsatt för hot och trakasserier, men trots det väljer att fortsätta låta sina uppgifter finnas tillgängliga. ”Alternativet är värre” svarar hon när någon frågar varför, vilket möts av rungande applåder.

Panelsamtalet "Vem står upp för den undersökande journalistiken?"

Vad Benkö talar om är en potentiell inskränkning av yttrandefriheten för att skydda arbetande journalister. Det pågår för närvarande en utredning om att utöka det straffrättsliga skyddet för personer som utsätts för kränkningar online, men utredningen möter på hårt motstånd av journalistkåren. Många är kritiska eftersom lagförslaget är utformat med ytterst lite kunskap och hänsyn till hur journalister jobbar och kommer därför att inskränka på yttrandefriheten. Så hur ska man i så fall göra journalisters jobb säkrare utan att riskera att det öppna samhället stängs? Många har redan börjat skydda sig själva genom att bli mer försiktiga med vilken information de sprider offentligt. Det har också blivit vanligare med moderering av onlineforum och allt fler har börjat sudda ut sina elektroniska fotspår, vilket seminariet Little Brother is watching you går in på. Där förklaras hur geopositionering kan användas i journalistiskt arbete, men också vilka risker som finns och hur man skyddar sig mot dem.

Från "Hur krossar vi glastaket?"

Det tycks generellt finnas lite tilltro till att lagstiftning kan hjälpa journalistiken, istället uppmuntras att lyfta och diskutera frågan om säkerhet och integritet till det offentliga rummet. För om säkerhetshot förhindrar journalister från att göra sitt jobb, så är det i förlängningen ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Detta poängterar också Seher Yilmaz, ordförande för Rättviseförmedlingen, under paneldebatten Hur krossar vi glastaket?

"Om bara de hårdhudade orkar vara kvar, vad får vi då för offentligt samtal?"

Text & foto: Victoria Utbult

Det här inlägget postades i Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera