Virtuell våldtäkt
Om unga och sexbilder på nätet

Caroline Engvall har mött flera hundra flickor, och några pojkar, som vittnar om dunkla hemligheter många av dem aldrig skulle drömma om att berätta om för någon vuxen. En ibland hård vardag på nätet som vuxenvärlden varken har tillträde till eller kunskap om. Engvalls bok Virtuell våldtäkt tar upp några olika ungdomars berättelser, utdrag från domar, några rättsfall och intervjuer med polis och psykolog.

Titel: Virtuell våldtäkt - om unga och sexbilder på nätet
Författare: Caroline Engvall
Förlag: Kalla kulor förlag
ISBN: 978-91-88153-26-5

Att läsningen av Virtuell våldtäkt skulle bli obehaglig var jag förberedd på. Men inte på vilket sätt. Som vuxen är mina kunskaper om sexualbrott begångna på nätet begränsad till mediers rapportering om några få uppmärksammade fall. Här ges en mer nyanserad bild, och den var inte alls vad jag hade väntat mig.img021

Historierna varierar. Vi möter flickor som blivit filmade i smyg, såväl under våldtäkt som frivilliga samlag, och som sedan fått se dessa filmer cirkulera på nätet. Andra flickor har under grova hot tvingats posera nakna framför webbkameror och på bilder. Ibland skickar flickorna en nakenbild frivilligt (det händer också att de får betalt), för att sedan hotas med spridning om inte mer material skickas.

Syns du inte på nätet så finns du inte

Det som går som en röd tråd genom många av de här berättelserna är ungdomarnas bekräftelsebehov. De blir glada över att höra att de är snygga och sexiga. Flera beskriver att de närmast blir beroende av dessa kommentarer. Samtidigt känner de skam, ångest och inte minst en rädsla över att bli dömda av omgivningen om bilderna skulle få spridning. Mycket av skammen ligger i frivilligheten.

2012 aktiverade två tonårsflickor kontot "Gbgsorroz" på Instagram, där de uppmanade folk att tipsa om unga som har ett vidlyftigt sexliv. "Orre" är slang för hora eller slampa. Kring 200 ungdomar fick sitt namn och sina bilder publicerade där. Ryktesspridning om vem som var upphovsmannen (vilket senare visade sig vara felaktigt) ledde till sådan ilska att det resulterade i upplopp och skadegörelse. Annika Boman som var åklagare i ärendet säger att hon sett att bildpubliceringar av alla typer ökar på sociala medier, för ”syns man inte där så finns man inte”. Till och med den mycket framgångsrika artisten och feministen Zara Larsson har i blogginlägg frågat sig varför hon lägger ut bikinibilder på sig själv.

Lagens amputerade arm

Boken beskriver även polisens svårigheter att utreda dessa brott, vilka har låg status på grund av det ringa straffvärdet. Få ungdomar anmäler själva, det råder resursbrist, och det byråkratiska krånglet med bland annat internetbolag är närmast Kafkaartat samtidigt som många gärningsmän lärt sig att använda anonymiserings-tjänster.

Vad som är ännu mer surrealistiskt är hur domstolsväsendet hanterar vissa av dessa fall, resonerar kring dem med sin okunskap och är stödda av en ålderdomlig lagtext. Till exempel när hovrätten ville pröva om en flicka gjort sig skyldig till förtalsbrott då hon publicerat nakenbilder på en annan flicka, eftersom tingsrätten hade anfört att sådan publicering vanligen inte är förtal, eftersom nakenhet i sig inte anses vara en nedsättande uppgift. Flera exempel och domar illustrerar hur oförstående domstolsväsendet är inför denna typ av brott och hur lagstiftningen ligger efter den snabba tekniska utvecklingen.

Flickan och skulden

Visst stadsfästes min bild av hänsynslösa pedofiler som använder hot, grooming och systematiska metoder – som att skicka en mängd identiska vänförfrågningar till ungdomar och skapa falska profiler på sociala nätverk. Likaså utnyttjandet av bilder, som givits i förtroende, till hämndporr. Det som var nytt för mig var att gärningsmännen inte alls bara är snuskgubbar, motivet inte alltid är sexuellt och att även unga tjejer ägnar sig åt dessa brott.  Men främst detta enorma bekräftelsebehov och hur det kan yttra sig. Det borde egentligen inte ha kommit som en överraskning med tanke på hur vuxenvärlden beter sig. Det personliga livet läggs ut till allmän beskådan, och betygsättning genom likes och antal delningar.

Det känns naturligt att jämföra Caroline Engvalls bok med Katarina Wennstams Flickan och skulden (2002) om fysiska våldtäkter. Där ligger fokuset på hur illa våldtäktsfall hanteras av domstolar, och de djupt rotade fördomarna om hur vissa kvinnor (lättklädda, tidigare promiskuitet, berusade) nästan skuldbelagts och hur dessa föreställningar även visat sig i domar. Flickan och skulden väckte en intensiv debatt. Wennstam följde upp den med En riktig våldtäktsman (2004), som belyser våldtäkter helt utifrån gärningsmännens syn, hur de ser på sina brott och sig själva efter att ha blivit fällda. Jag hoppas att Caroline Engvall följer detta exempel. De offer som har delat med sig av sina historier förtjänar och bör bli hörda. Men för att förhindra brott behöver man förstå varför dessa begås. Och det är gärningsmännen (och kvinnorna) som bäst kan besvara den frågan.

Text: Lea

Det här inlägget postades i Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera