Ut i det o-lösa

gjessing_ut_i_det_o-losa_omslag-mb_

Titel: Ut i det o-lösa
Originaltitel: Ud i det u-løse
Författare: Signe Gjessing
Genre: Lyrik
Översättning: Ann Jäderlund
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2016
ISBN: 978-91-7701-093-7 [mb]
978-91-7701-195-8 [e-bok]

Ut i det o-lösa är danskan Signe Gjessings hyllade debut från 2014 som nu har kommit i svensk översättning. Boken belönades med Danmarks största debutantpris, Bodil & Jørgen Munch-Christensens Kulturlegat, och sen dess har Gjessing dragit fullt hus när hon läser sina dikter. Det är smått fantastiskt, med tanke på att poeten endast var 22 år och fortfarande gick på Forfattarskolen i Köpenhamn när Ud i det u-løse kom ut. Och som om inte det vore nog har en av Sveriges största poeter, Ann Jäderlund, översatt boken. Signe Gjessing är helt klart ett stjärnskott på den skandinaviska litteraturhimlen.

Stjärnor och himlar finns det också gott om i Ut i det o-lösa. Om jag i Ann Jäderlunds senaste diktsamling djupa kärlek ingen befann mig i skogen, befinner jag mig här i ett observatorium. Gjessing tar en ut dit mitt i natten, när det är tyst, stilla, mörkt, och därifrån ser man på stelnade fyrverkerier från miljontals år sen. Det är vackert, detta bombastiska kontra tystnaden och stillheten. Jäderlund och Gjessing har samma sorts kontakt med naturen, samma förmåga att levandegöra skogen och rymden. Men där tar likheterna slut, för Ann Jäderlund är ju Ann Jäderlund, medan Signe Gjessing mejslar ut en egen diktvärld.

”Jag fimpar avstånden till allt som en cigarettfimp; planeter stryker hål i våra
kroppsspråk som glömda strykjärn, skona översvämningen, den skålar med oss

… naturen stryks ut så den slutar med månen.”

Gjessing har ett starkt bildspråk boken igenom. Tempot är högt, och ibland är det svårt att hänga med eftersom det krävs snabb fantasi för att se alla bilder som flödar fram i texten. Det finns inga självklarheter här, vilket säger något om uppfinningsrikedomen hos Gjessing. Hon sätter så att säga ord på obeskrivliga förnimmelser.

”Jag förbrukar tungan som en tändare av
ensamhet.”

Ensamheten är återkommande i dikterna. Det finns något oroväckande i rader som ”Översjöiska handled / Vi backar ut som en / understrykningstusch” när det följs av ”Blodomlopp skär över åns pulsåder” på nästa sida. Vad gör ensamheten med en människa, eller vad gör människan i ensamheten? Diktjaget är oftare i dialog med rymden och naturen än med andra människor. Hon frågar stjärnorna om de vill vara med i en metafor, och får svaret ”det vill jag gärna, om det inte finns andra”, och hon observerar dagsljuset, ”I andra väder än detta trummande solskenet på rutan”. Jag märker hur jag själv, efter läsningen, skärper min blick när jag sitter på spårvagnen och observerar livet som händer utanför. Jag tror att det är det Gjessing vill säga – det händer mycket utanför en själv. Livet hos andra människor, men kanske framför allt hur det mänskliga livet är tätt sammankopplat med luften, solen, kosmos. Vi är beroende av så många olika element, vare sig vi vill det eller inte.

Signe Gjessing Foto: Robin Skjoldborg

Signe Gjessing Foto: Robin Skjoldborg

”Sol är ljus hopknycklat (för att det inte duger) och kastat in i dagen.

Våra kroppar är händer, som sträcker sig in i dagen för att rädda undan den.”

Signe Gjessing har berättat i en intervju med Sveriges Radio att hon skriver mycket om naturen som en sorts protest mot det urbana samhället. Det finns ett behov av revolt mot samhällsordningen hos många unga danska poeter, säger hon och menar att det finns ett stort intresse för lyrik av det slaget. Världsnaturfonden har i skrivande stund släppt de senaste siffrorna som visar att vi lever och förbrukar jordens resurser som om det fanns 4,2 jordklot. Det kanske inte är så dumt att börja se världen så som Gjessing gör i Ut i det o-lösa?

"Jag står bara och mimar baksidan av en blomma
det finns inget att se bakom mig
men nu kommer du kunna se stjälkar på stjärnorna
om du tittar upp

dina ögon ska spara på dem,
stjälkarna

det är som att bli upprabblad
av havet, när det sköljer in"

 

Text: Tatiana Madrid

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera