Kality

Pressbild: Maryam Barari

I föreställningen Kality ger journalisten Martin Schibbye liv till berättelserna från fängelset i Etiopien. Föreställningen turnerar runt om i Sverige fram till 5 maj.

Det är ett privilegium att skriva den här artikeln. Det är ett privilegium att sitta vid kontoret i centrala Göteborg och arbeta ostört, kanske bli avbruten av att det är dags för fikapaus, men inte mer än så. Efteråt kan jag åka hem och ägna mig åt att skriva dikter, prosa eller bara läsa en bok, vilken bok som helst. Det är bortom orimligt att dessa, mina handlingar, skulle göra mig skyldig till brott som uppvigling eller terrorism. Vittnesmålen och texterna från Kality-fängelset i Etiopien, som berättas här på Stora Teatern, visar dock en fullständigt diametral verklighet som drabbar poeter, författare och journalister i andra delar världen.

”Om ni släpps före mig, säg till världen att jag inte är terrorist, utan en journalist som arbetar för sanningen.” Martin Schibbye, den svenska journalisten som satt fängslad i 438 dagar, läser upp den etiopiska medfången och journalisten Reejot Alemus brev flera gånger under föreställningens 75 minuter. Det blir som ett mantra som understryker både absurditeten och det alltför höga priset många intellektuella tvingats betala. Alla namn som läses upp av Schibbye och skådespelarna Angelica Radvolt och David Lenneman tillhör människor som bär på liknande erfarenheter som Schibbye och Alemus. Kärleken till det fria ordet och det fria tänkandet tog dem dit, till helvetet Kality. Kality är mil ifrån svensk fängelsestandard: det kryllar av råttor runt en mans mun, lössen härjar fritt i cellerna och hinkar med piss svämmar över på golvet man sover på.

Scenografin är enkel, en svart vägg och fyra snurrstolar, men berättelserna är så starka att det räcker. Radvolt och Lenneman står för huvuddelen av själva gestaltningen, något de gör oerhört skickligt och trovärdigt. Dessutom medverkar en lokal journalist vid varje föreställning, den här kvällen Camila Astorga Diaz från Sveriges Radio, som hjälper till att förankra föreställningen i nuet. Tillsammans lyckas ensemblen framkalla alla sorters känslor, från ilska och äckel till skratt och hoppfullhet. Humorn är becksvart när de kallar cellerna Sheraton eller Hilton beroende på om det finns ljusinsläpp och trägolv eller inte. Värmen i hjärtat sticker till när de gömda kärleksbreven inne på toaletten kallas för taggtrådsromans.

Om det hade funnits en epilog till föreställningen skulle det innehålla det glädjande beskedet att Reejot Alemus och fem andra journalister blev frigivna i juli 2015. Det dystra är dock att journalister fortsätter att fängslas, torteras och mördas runtom i världen. Bara i Turkiet har 231 journalister frihetsberövats sen juli 2016 (siffrorna uppdateras kontinuerligt på turkeypurge.com) och i Eritrea sitter Dawit Isaak inne på sitt femtonde år som fängslad. Är detta det bästa tyst diplomati har att komma med?

Text: Tatiana Madrid

 

Kality – Riksteatern

 

Texter/vittnesmål från samvetsfångar: Zelalem Kibret Beza, Yetneberk Tadele Habtemariam, Abel Wabella, Jomanex, Martin Schibbye, Caalaa Hayilu, Yohannes Kassahun, Daniel Gebremedhin Areri, Dessu Dulla, Soleyana S Gebermichael, Eskinder Nega, Reyoot Alemu, Sewalem Taye, Usman Bayo Tatago.
Initiativtagare: Martin Schibbye
Dramatisering: Eva-Maria Dahlin
Regi: Måns Lagerlöf
Regiassistent/turnerande regissör: Chantale Hannouch
Scenografi: Johanna Mårtensson
Ljusdesign: Ralph Svalander
Ljudbild/komposition: Gå dit det känns/Hampus Norén
Pressbilder: Maryam Barari
Producent: Riksteatern

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera