Hur tar man emot stöd?

En vän ber om hjälp med att korrekturläsa dennas bok och jag funderar på hur man ska göra för att stödja den som inte bett om det.

Hjärtat är tungt när jag stänger ned Google-dokumentet; jag har spenderat tre timmar med att korrekturläsa min väns bok. Den är hjärtskärande, fylld av mörker, och jag har gråtit mer än en gång under tiden som förflutit. Ändå sitter jag dagen efter igen och kommenterar: ”För vag mening, förstår inte vad du menar”, ”Starkt skrivet” och ”MER KOMMATECKEN”. Tiden rinner snabbt, fem timmar denna gång, och gårdagens känslor återkommer.

Hur kan någon ha mått så här dåligt? Hur kan någon ha fått all denna inspiration ”enbart” av livsleda? Jag tänker – nej, hoppas – att tiden mellan kriserna har varit bättre; fyllt ut mellanslagen i hennes skrivande på datorn som nu kommit upp i 40,000 ord.

Jag tänker på alla tunga upplevelser jag själv haft genom åren. Hur allting började tidigt även för mig, hur tonåren åt upp min själ. Hur jag i vuxen ålder, då det dåliga måendet skulle eskalera, reproduceras; alltid återuppstå med förnyad kraft. Kontakt med vården, panikgråt om kvällarna, svaghet och darrningar som alltid utmynnade i dissociation och ångestattacker. Jag vet inte om även hon fick ledsna och medlidande ögon när människor såg hur dåligt hon mådde. Jag fick det. Jag fick oerhört mycket stöd. Om än inte från vården och deras evinnerliga väntetider, så från min familj. Fina, fina familjen som godtog att jag kröp ihop som en gammal gumma av ångest och plötslig, stilla gråt som uppstod ur intet. Varma tårar som klättrade ner längs mina kinder, hur jag vägrade torka bort dem ifall pappa inte märkt att de ens var där. Rörelsen skulle förråda mig, och tårar är ju genomskinliga, trots allt. Men han såg, och jag sa: ”Fortsätt prata. Det går snart över.” Det var bara så läget såg ut, och det var inte mer med det. Ibland kan dåligt mående bara få vara där.

Alltid denna stilla gråt. Ibland av svaga nerver, oftast av tacksamhet. Som när jag vaknade upp av att det ringde på dörren och min syster stod där. Det är jul, och klockan är 14:00.
”Hej!”, säger hon. ”Vi tänkte fira jul idag, och vi vill gärna att du ska vara med.”
”Vad är klockan?”, frågar jag och hon svarar att familjen samlades för en timme sedan.
"Va?" Min sömnvirriga hjärna försöker plussa ihop bitarna när jag plötsligt inser att hon åkt hela vägen från en annan kommun bara för att hämta mig.
”Mamma ringde 27 gånger, men du svarade inte. Så vi bestämde att jag skulle hoppa i bilen och hämta dig. Om du vill, alltså.” Hennes röst är inte anklagande, bara snäll. Hon bara står där som om det är det mest självklara i världen att jag ska vara med. Och även om jag höll på att sova mig igenom julafton, så är det okej. Hon vet hur jag mår. Dagen efter ringer jag upp henne och säger genom gråten att det är den finaste julklappen jag någonsin fått.

När jag gör den sista kommentaren i min väns bok (”Ja, jag grät.”), så känner jag märkligt nog en viss uppsluppenhet. Besvikelsen och saknaden man känner efter att ha läst ut en riktigt bra bok infinner sig. Min andra tanke är att jag måste sätta mig ned med henne och diskutera igenom allt. Få fråga om hon verkligen upplevt alla dessa känslor. Tänker själviskt och besviket att varför sa hon ingenting? Hur skulle jag kunna få vara där för henne och ge henne stöd om hon inte ger mig en chans?

För stöd är det allra viktigaste som finns när man lider av psykisk ohälsa. Om man nu har turen att ha det, ha människor som stöttar en och håller en uppe när man inte orkar själv; då bör man väl ta emot det? Det är inte alltid enkelt, för det innebär mycket skam att ta emot hjälp. Skam över att man mår dåligt från första början och för att man inte klarar av det som förväntas. Skam som man känner av att en lägger över sitt lidande på närstående… Listan är lång. Men alla behöver ha någon där för sig, och efter att jag läst min väns bok, så kommer jag lägga manken extra till för att vara där för henne. Hon ska fan inte få tacka nej.

Text: Emelina Hagerskans

Det här inlägget postades i Artiklar, Psykisk hälsa och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera