Om böcker och dess vikt

Det har ackumulerats en otalig mängd böcker och texter under människans historia. Hur kan man som person välja bland dessa under den korta period som är ens liv? Alla har sina egna preferenser. Jag har haft min egen upplevelse, samt frågat några människor om hur de ser på böcker och dess vikt.

Jag började till exempel min resa inom böckernas värld med fascination inför dinosaurier och grekisk mytologi; jag slukade all fakta, kunde rabbla allting utantill. Varje vecka gick jag till biblioteket och lånade böcker. Det var på den tiden man faktiskt frågade bibliotekarierna om rekommendationer. En annan sorts litteratur hittade jag under en sten i skogen; det var en porrnovell som var inplastad för att tåla vädrets väta. Skatter var det jag sökte efter som barn. Fascinerad, men oförstående efter en sida insåg jag att det inte var den sortens ”skatt” jag letade efter. Sökandet fortsatte med Tvillingarna i Sweet Valley High som tioåring. Smygläsande av “tantsnusk-böcker” såsom Harlequin eller Jackie Collins några år därefter. Mitt första försök att läsa en då alltför avancerad bok. Min första bok på engelska.

Flera år går och sakta, men säkert märker man vad ens preferenser är. Man hittar böcker med substans, något som säger en någonting. “Fullitteratur” i all ära, det är inget fel på det; det kan tvärtom vara givande att bryta av med sådant. Men de där böckerna som verkligen tilltalar en, de som resonerar med ens väsen - det är dem jag vill prata om.

Det finns gånger då man med glittrande ögon och entusiasm vill rekommendera böcker till människor. De där man ständigt vill prata om, speciellt när man läst ut dem. De böcker vars handling man med andan i halsen vill ösa ur sig, alla twists and turns, men tålmodigt måste vänta tills någon snappat upp på storheten som just det verket innebär. Oftast händer det inte. Människor har svårt för att ta till sig rekommendationer om man inte är närstående eller är fascinerad av den andres ivrighet och lovordande. Som en gång då jag stod på en balkong på en hemmafest och började prata med en person. Han rekommenderade Story of the Eye av Georges Bataille, den borde jag verkligen läsa, för han läser den just nu. Jag rekommenderade säkert Jeanette Winterson, för det gör jag alltid. Människor är om inget repetitiva. Men hans iver smittade mig, och vi knöt band som vänner den kvällen. Nu, flera år senare, har jag dock fortfarande inte läst hans rekommendation. Ibland lyckas inte iver heller.

Jag älskar klassiker. Jag vill sluka varenda högtravande bok som någonsin skrivits. Jag vill vältra mig i överflödiga ord och kommatecken, övermodigt referera till antikens poesi och drama. Jag hade som livsmål att läsa varenda klassiker som någonsin skrivits. De flesta fnysskrattade varje gång jag sade det, och såhär i efterhand förstår jag skepsisen. Turligt nog har jag lyckats övergå till mer moderna verk vid det här laget. Jag var tvungen att börja med moderna klassiker såsom Camus och Bradbury, för att sedan övergå till 70-tal och till slut böcker som skrivits på 2000-talet.

Min kunskap gällande mer moderna böcker är relativt liten – jag har min ovannämnda envisa ambition att tacka för det. Jag har även svårt för att läsa böcker på svenska – svensk litteratur har jag nämligen metodiskt ratat i många år. Allt ska vara på engelska, men såhär i efterhand förstår jag inte varför det var tvunget att vara så. Handlar det hela om en identitet man skaffar sig själv som bokläsare? Och varför utvecklas denna elitism? Jag undrar om det finns en viss stolthet över de böcker man som person väljer att läsa. Varför ska man begränsa sig inom alla de val av böcker som finns där ute? Jag och mitt Klassiker-Jag har en ambivalent relation i dagsläget. Jag är tacksam över kunskapen den har gett mig. Samtidigt känner jag mig nästan förrådd av de "gammeldagsa" preferenser som ständigt kommer ligga i bakgrunden när jag väl sätter mig ned med en modern bok med kalt språk. Börja om, lära om.

Så många böcker som står i bokhyllan, så mycket vilja att läsa dem alla. Kan man utläsa en person utifrån de böcker den äger? Svaret är antagligen ja.


Robin Åqvists lägenhet är fylld av böcker. När man stiger in genom dörren förundras man över alla texter och bilder på väggarna som har med litteratur att göra, men det är bara en liten beståndsdel av hur resten av lägenheten ser ut. I vardagsrummet är en hel vägg täckt med böcker, alla med olika utseende; handskurna sidor, guldprydda titlar och inbundna böcker som är nötta i kanterna. Som bibliofil kan en inte göra annat än att dregla. Man ser hur han nästan håller andan av stolthet över sin kollektion, och med all rätt. Han berättar att han samlat på sig dem i second hand-butiker under flera år. Som bokälskare är det en favoritsyssla även för mig.

När jag frågar honom om böckers betydelse och varför man väljer att visa upp vissa sorts böcker, så drar han istället en liknelse till musik:

”Vissa böcker, stycken och låtar kan man inse är bra, men de tilltalar en inte medan andra träffar helt rätt. Och det är ytterst individuellt. Vill minnas att Tjajkovskij skrev att musik endast är meningslöst brus innan den slår ton på hjärtats strängar. Att visa upp böcker är lite som att visa hur man tänker och vem man är, lite samma som vad man lyssnar på.”


David Pergament, 30 år, håller med gällande att man kan dra en parallell till musik. Han menar att de böcker man väljer att visa upp i sitt hem eller i sociala medier kan säga, likt musik, mycket om ens personlighet. Att det således kan hjälpa till att finna tillhörighet hos likasinnade. Han fortsätter med att berätta om böckers sentimentala vikt som han tagit med sig från sin barndom.

”Ur ett personligt perspektiv har böcker varit viktiga. När jag var barn läste min mor högt för mig ur Maj Samzelius böcker. Jag tror att det skapade ett starkt band mellan henne och mig, men även en fascination för mytologi och astrologi.

I det hus jag växte upp i fanns ett vardagsrum med en enorm samling av litteratur. Doften av gamla böcker är något som inte går att beskriva med ord. När vi flyttade därifrån följde enbart en bråkdel av böckerna med i flytten. Att se dessa böcker i mina föräldrars nya lägenhet påminner mig om tiden i mitt barndomshem, på ett sätt som mina egna böcker inte kan.”

David anser även att fullitteratur är synonymt med mainstreamlitteratur, böcker som inte framkallar en djupare tanke: ”Till exempel Liza Marklund eller Leif GW Persson. De skriver böcker som försvinner i mängder av andra böcker. Och ta till exempel Harry Potter. Inte den mest unika historien, men som ändå sätter sin prägel på det hela. Tre generationer kommer för evigt minnas JK Rowling. Men vem minns Leif?”


Tatiana Madrid, medskribent på aspekt.nu, berättar att böcker har varit otroligt viktiga för henne, särskilt i kristider. ”Det är där jag har funnit tröst och vänner när jag inte har kunnat få det från människorna i min närhet. Jag tycker att skönlitteratur och poesi öppnar upp för intressanta samtal och kan fungera som ingångar till andra människors känsloliv. Man vågar liksom lära känna varandra på djupet när man har en fiktiv karaktär eller en briljant diktrad att luta sig mot.”

När jag undrar huruvida hon känner prestige över sin boksamling, säger att hon inte direkt leder fram folk till hennes bokhylla – de får ta sig dit på egen hand. ”Men när de väl gör det känner jag så klart lite skamlös stolthet över hur bra smak jag har”, skrattar hon. ”Jag har dock inte läst allt jag har i min bokhylla, det viktigaste för mig är att ha ett varierat bibliotek med böcker som jag kan dra fram vid behov.”


Jessica Vamos Fecher är 28 år gammal och bor i en mysig villa ute på landet utanför Södertälje. Hon börjar intervjun med att bestämt säga att böcker betyder allt. Böcker betyder språk, kommunikation, relationer. Böcker är hennes första och största kärlek. Hennes snirkliga designhylla pryder helväggen i vardagsrummet och det är dit ens blick centreras när man stiger in i rummet. Hon erkänner att den egentligen kostade alltför mycket, och att det var en övertalningsprocess under loppet av en månad innan hennes sambo gick med på att införskaffa den.

“Jag har svårt att föreställa mig ett bokfritt hem, det måste finnas en ordentlig bokhylla minst”, börjar hon med att förklara. “Men jag skulle inte rekommendera alla böcker som jag har framme. Dels för att jag delar bokhylla med min sambo och vi delar inte alltid smak. Dels för att jag tycker om vissa böcker på ett så personligt plan. Linas kvällsbok är liksom inget mästerverk, men jag älskar den från start till slut och skulle inte klara av att höra den sågad. Otäcka thrillers har jag däremot inga problem med att rekommendera vidare. När det är spännande och tankeväckande så lånar jag inte ut min själ.”

Att låna ut ens själ är något jag själv kan relatera till. Vissa rekommendationer vågar man knappt yttra - för vad händer om den andra personen inte inser storheten? Finns det en möjlighet att en kan döma en annan person på grund av denna potentiella besvikelse?

“Jag tror inte att det går att döma en person efter böckerna hen äger eftersom alla läser på olika sätt och av olika anledningar. Det blir lätt elitistiskt – och elitism gör mig obekväm. Däremot dömer jag nog folk som inte läser alls. De missar inte bara en helt annan värld, de missar miljontals världar!” svarar Jessica gällande detta.

I hennes bokhylla dras ens blick direkt till Harry Potter-böckerna, eftersom jag själv är ett dedikerat och ivrigt fan. Jag spenderade, likt Jessica, mitt liv med att växa upp tillsammans med Harry.

Harry Potter-serien var viktig och jag har ibland haft svårt att förstå varför. Förmodligen för att mitt elvaåriga jag fann tröst i att man kunde börja sitt liv som mobbad och ändå uträtta stordåd. I vuxen ålder älskar jag den för att den på ett så väldigt pedagogiskt sätt förklarar hur en diktatur uppstår. Min bebis är fortfarande i magen, men jag längtar redan till dagen då vi kan börja läsa Harry Potter tillsammans.“


Även jag kan återkoppla till David och Jessicas tankar gällande högläsning, då min syster brukade läsa Roald Dahls bok Matilda för mig. Det är nu, ungefär 20 år senare, som jag kommer läsa just samma bok för hennes son. Böcker har en tendens att föra samman folk – inte enbart när det gäller att namedroppa ens favoritförfattare.

Så vad kan man utläsa av dessa personers åsikter gällande simpla ord tryckta på ark? Att alla älskar böcker är givet, likaså att böckernas värld tar en med på alla de olika äventyr som en författare lyckats skapa. Vare sig det är en vandring bland korallrev på havets botten i Jules Vernes En världomsegling under havet, poesi eller då man får följa barns utveckling såsom i Harry Potter eller Matilda – utkomsten är densamma. Vi bibliofiler har rest bland otaliga världar genom årens gång. Även om det är en porrnovell eller Tjajkovskijs brus; ord är ord. Och ord är allt.

Text: Emelina Hagerskans

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera