Modern dejting och gamla värderingar

I september 2012 släpptes appen Tinder som en festlek för collegestudenter i USA. Fem år senare har det fått konsekvenser som ingen kunnat förutse.

Tinder är en dejting-app till smarta telefoner, där användaren lägger upp bilder och en kort presentationstext. Urval av partners görs genom att swajpa höger eller vänster baserat på deras bilder och presentation. Höger betyder “Jag är intresserad” och vänster betyder “Jag är inte intresserad”. Om båda personerna är intresserade kan de börja skicka meddelanden till varandra. Således sker all interaktion med utgångspunkt i ett ömsesidigt godkännande.

Från början var appen tänkt för att användas på fester där potentiella partners redan var nära varandra och på ett smidigt sätt kunde indikera intresse. Tinders utvecklare tog kontakt med college-studenter, som de bedömde vara centrala i festkulturen på sina respektive college och bad dem prova på deras app. I takt med att fler och fler studenter började använda appen blev den ett sätt att träffa människor även utanför fester. Två år efter lansering, 2014, hanterade Tinder över en miljard swajpar per dag och hade vunnit flera prestigefyllda priser för startup-företag.

De sätt vi människor träffar nya partners var länge väldigt likriktat. Man uppsökte en samling andra människor, till exempel en fest, hoppades att någon där hade samma intressen, att man vågade prata med personen och att man kunde träffas igen. I och med att tidningen gjorde sitt intåg introducerades kontaktannonser med sina konstlade förkortningar för att spara utrymme. När internet blev vardag och annonsören inte längre behövde betala per ord fick vi internet-dejting och förkortningarna kunde lämnas vid vägkanten. Detta är i princip i modern tid de enda framstegen som förändrat hur vi tar kontakt.

Jag hävdar inte att Tinder är fundamentalt annorlunda än internet-dejting, men det som har förändrats är hur kräsna vi blivit. Under en bussresa på 20 minuter kan man utan problem avverka 100 potentiella personer. Den till synes närmast oändliga tillgången på möjliga partners har gjort att vi i större utsträckning letar brister. “Tycker hen att Girls är bästa TV-serien nånsin? Vad i helvete? Jag kan aldrig tänka mig att träffa någon som inte tycker att Game of Thrones är bäst! Vänster!”. “GILLAR PER GESSLE?! GÅR FETBORT! VÄNSTER!” Tänk efter kära läsare, och var ärliga mot er själva nu, har ni någon gång haft ett förhållande där ni som par inte kunnat fortsätta på grund av sådana bagateller?

På motsatt sida av spektrumet hittar vi kulturer där giftermål i många fall arrangeras av föräldrar. Ingen, eller väldigt begränsad, valfrihet. Om vi bortser från äktenskap som är problematiska av andra anledningar, till exempel att bruden är minderårig, så framträder en intressant bild. Frågar man personer i arrangerade äktenskap berättar många att kärleken växer fram. Man hittar något att älska hos sin partner. Ingen inbillar sig att det inte finns problem med arrangerade äktenskap, men kontrasten är intressant. I en kultur letar vi brister hos våra partners. I en annan letar vi saker att älska.

I länder med strikt dejting-kultur, som Förenade Arabemiraten, blev Tinder snabbt populärt. Appen gjorde det lättare att flörta och påbörja romanser i hemlighet, utan insyn från omgivningen. Inte bara kvinnor utan även grupper med anledning att hålla sitt romantiska liv hemligt tog till sig den nya tekniken. För homosexuella medförde dock appen appen även större risk. Homosexualitet är olagligt i landet och enklare kontaktvägar gör det även lättare för utpressare att hitta offer som har något att dölja och dessutom har svårt att få hjälp hos polisen.

Förenade Arabemiraten förbjöd i början av 2015 bilder i Tinder och Grindr, den homosexuella motsvarigheten. Eftersom bilderna är en central del av konceptet för apparna gör förbudet att de blir näst intill värdelösa. Regimen stöder sig på lagstiftning för internet från 2012. I lagen finns ett avsnitt som reglerar och förbjuder uppträdande som stör god sedlighet och som kan vara moraliskt skadligt. Sedlighet och moral är inte närmare definierat för att lagen ska kunna appliceras på vad som helst som regimen vill undertrycka.

Ur vissa perspektiv kan det tyckas obetydligt att ett företag släpper en app där man själv väljer vem man vill prata med. Appen som var tänkt som en festlek gav dock i regioner med utbrett kvinnoförtryck en ny miljö för dejting. En miljö där kvinnor har möjligheten att säga ‘nej’ utan risk för konsekvenser. Sett ur perspektivet att det är ett steg för kvinnor att ta en, om än så liten, del av makten i sina liv är det naturligtvis mycket större.