Bojack Horseman lyckas verkligen beröra

Vem hade kunnat ana att en tecknad TV-serie, där djur och människor interagerar med varandra, skulle få mig att känna så mycket. Nu står jag här, fyra säsonger senare, med tårfyllda ögon. 

Bojack Horseman är mycket mer än ytterligare en animerad komediserie. Den behandlar med finess och försiktighet relevanta och viktiga teman, som psykisk hälsa, sexism, missfall och kärleksrelationer. Serien lyfter fram problem utan att använda sig av billiga och slumpmässiga skämt – jag tittar på dig Family Guy. Det finns ett djup som oftast går förlorat eller känns artificiellt i andra serier. Jag känner ofta att serier med liknande koncept klistrar på något viktigt budskap först i slutet, istället för att jobba in det i helheten.

Serien cirkulerar kring den cyniska och destruktiva hästen Bojack Horseman, som efter sin tid som frontfigur i den kända TV-serien Horsin’ Around har svårt att hitta tillbaka till ett fungerande liv. Allt han gör är för att uppnå lycka, men han har samtidigt svårt att förstå vad som gör honom lycklig. Bojacks destruktiva beteende tär ofta på de få relationer han har kvar efter kändisskapet. Och någonstans djupt rotat inom sig vet han att han behöver dessa relationer. Rädslan för att bli ensam får honom att gång på gång försöka bättra sig. Men det stora problemet är att allt återupprepas, och för var gång blir det svårare att laga sprickorna.

Det är svårt att sympatisera med Bojack Horseman eftersom han allt för ofta behandlar sina nära och kära som skit. Han vägrar till exempel göra det lätt för sin trogna manager och ex-flickvän Princess Carol, som genom hela serien försakar sitt liv för sin karriär. Hon är en av anledningarna till att han försöker bättra sig. Bojack har dessutom svårt att lyfta fram sina känslor. De som finns där under locket. Men de gånger han väl lyckas blir man riktigt berörd. Detta gör att Bojack känns som en riktig person.

Utöver den seriösa tonen som finns i serien levererar den även välskrivna skämt som återspeglar samhället (främst det amerikanska samhället) och populärkultur. Ett genomgående skämt i säsong fyra handlar till exempel om det senaste amerikanska valet. Det finns även en hel del skämt som lyfter fram de karaktäristiska dragen hos djuren i vardagliga sammanhang. Till exempel börjar katten Princess Carol mitt i ett telefonsamtal leka med ett garnnystan och vässa sina klor på möbler.

I fjärde avsnittet av tredje säsongen besöker Bojack en stad som är belägen under vattnet. Hela avsnittet sker utan någon form av verbal kommunikation, eftersom Bojack inte kan kommunicera under vattnet. Det är ett av många avsnitt som använder ett kreativt grepp som ger serien en helt egen känsla. Dessutom är avsnittet en otrolig visuell resa som med sin estetik konkurerar med de bästa inom genren.

Bojack Horseman är en serie som jag verkligen kan rekommendera att alla ger en chans. För mig är det en av de finaste TV-serier som gjorts.

Text: Aleksandar Buntic

Det här inlägget postades i Artiklar, Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera