En afton med Sigur Rós

Det isländska bandet Sigur Rós spelade i Oslo, och jag pallrade mig dit för att få uppleva deras konsert En afton med Sigur Rós. Det var en upplevelse som skulle visa sig vara något utöver det vanliga.

TW: Synonymer till ordet “eterisk” används obscent mycket i denna text.

Den tunga basen i bakgrundsmusiken darrar i högtalarna. Vi är på plats alldeles för tidigt, sitter och kurar ihop oss vid ett stålstängsel. Vi står inte – gudars nej! Det är inget man gör när man ska se Sigur Rós. Det vi har att vänta oss kräver bekväma stolar och slutna ögon. Tyvärr är stolarna hemska. Minuspoäng till Spektrum Arena i Oslo.

 

En afton med Sigur Rós ligger en timme fram i tiden. Timmarna innan har jag gått runt med nervositet i magen och darrande lemmar – det var länge sedan jag kände så inför en konsert. I rampljuset står nu drömmande postrockmusik med isländskt ursprung. Den sortens musik man lyssnar på när man sitter och blickar ut mot havet, eller när man är nödställd och utlämnad i en sommarstuga i Värmland. Jag grät den där första gången. Vibrationerna klättrade upp i min kropp – något som skulle komma att ske otaliga gånger i framtiden.

De äntrar inte scenen med pompa och ståt. Sångaren Jónsi bär en enkel grå munktröja, basisten Goggi en svart t-shirt och trummisen Orri en vit. De är så anspråkslösa, så alldagliga med instrumenten i sina händer. När jag hör Jónsis första ljusa toner, kommer min första rysning. Hans röst resonerar i mig, den är som ett finstämt instrument som hör ihop med resten av musiken. För det är faktiskt det som hans röst är – ett instrument, en tingest som tränger igenom den tidvis tjocka ridån av trummor och gitarrer.

Men Sigúr börjar, som nästan alltid, lugnt och eteriskt. En smygande känsla som fäster sig i ens inre, som ger förhoppningen om att man kommer få stanna kvar i det tillståndet. Andra låten stiger i postrockens anda och musiken byggs sakta upp, kulminerar i ett hav av basbrus och tunga trummor. Öronlocken protesterar en smula, men jag vill vara kvar även här. Tårarna börjar samlas i ögonvrån, men jag är inte förvånad. Låten Glósóli dånar ut över den nästan fullsatta arenan, fast alla är tysta. Genom varje låt ser jag havet av orörliga huvuden, nästan kyskt lugna. Ingen tjoar, ingen skriker eller visslar. Återigen blir jag påmind om att en kväll med Sigur Rós är något utöver det vanliga. Det är som en konstuppvisning, som vi i publiken får ta del av. Munkjackan och t-shirtarna får en nästan att tro att man sitter i deras vardagsrum och tittar på när de jammar.

För det är något av det första jag märker. Jónsi sjunger inte på samma ställen som han gör i de inspelade låtarna. Kanske inte speciellt ovanligt på konserter, men en liten del av mig blir besviken över att han väljer att inte sjunga ut när två av mina favoritlåtar kommer på tal. Ändå gråter jag, som jag gjorde när jag såg deras musikdokumentär Heima på Bio Roy häromåret. Att bara få uppleva, att få andas deras musik är ändå gott nog för mig.

Resten av konserten är fortsätter i samma anda. Så fort en låt tar slut, så fort Sigúr andas ut, betalar publiken åter med applådsalvor i ett crescendo. Vår uppskattning blir avslutet på Sigúrs tysta andningspauser. Min favoritlåt Kveikur får, precis som alla andra låtar, samma sorts eloge. En kvinna skriker ut ”We love you!”, och alla instämmer i ett kollektivt sorl.

Sigur Rós har valt att ha en intermission, för så pass långa är deras låtar. Minuterna tickar iväg, men låtarna känns ändå korta, och alldeles för få. I den andra akten av konserten fokuserar de mer på det tyngre soundet. När sista låten inleds, möts man av en musikvägg. Videoprojektionen på scen är nästan psykedelisk, den förstärker tornadon av instrument och ett väl genomtänkt klimax. Efteråt tänds strålkastarna, och medlemmarna äntrar återigen scenen för att buga. De klappar händerna i takt med oss andra – de återgäldar tacket med blyga leenden. Återigen slås jag av känslan att Sigur Rós inte är här för att hyllas till skyarna. De vill bara dela med sig av vad de skapat. Den där eteriska, oförklarliga, drömmande, utomjordiska, overkliga musiken som Sigur Rós är ensamma om.

Jag vill ändå utdela en eloge till dem. Så många gånger jag stint blickat ut i intet, lyssnandes på deras skiva Takk…. För det är exakt vad jag skulle vilja återgälda. Tack, Sigur Rós – tack för alla tårar, alla rysningar och en känsla av eterisk samlevnad med det där oförklarliga. Ni har gett mig en upplevelse som jag alltid kommer bära med mig i hjärtat. Och en sak på min bucket-list, att se dem live, kan nu bockas av – Check!

Text: Emelina Hagerskans

Det här inlägget postades i Kultur, Musik, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera