Recension av Berättelsen om Pi

Yann Martels Berättelsen om Pi gavs ut 2001. Året efter vann författaren Bookerpriset och senare blev den även film. Den verkade helt enkelt vara väl värd att läsa. Så när jag fick se titeln på en pocketbok i en secondhand-affär, tyckte jag att det kunde vara värt tio kronor att undersöka saken.

Handling

Piscine Molitor Patel, eller Pi som han kallas, växer upp i Indien med sina föräldrar och sin bror. Hans far äger och driver en djurpark och modern är hemmafru. Förutom att gå i skolan ägnar Pi en del tid åt simträning. Livet går sin gilla gång, men så en dag bryts vardagslunken när föräldrarna berättar att familjen ska flytta till Kanada.

Resan med det japanska fartyget Tsimtsum avgår från Madras och är tänkt att gå raka vägen till Nordamerika, men mitt ute på Stilla havet förliser skeppet och Pi hamnar i en livbåt. Till en början har han goda förhoppningar om att bli räddad, men det hoppet bleknar i takt med att timmarna blir till dagar utan att något räddningsfartyg syns till. Det syns inte heller till några människor, bara några av de djur från djurparken som skulle fraktas till Nordamerika. Det är emellertid inte vilka djur som helst. Förutom en orangutang och en skadad zebra rör det sig om en hyena och en bengalisk tiger. Med dessa fyra samsas Pi om platsen i livbåten.

Pi kämpar för sin överlevnad såväl mot rovdjuren och elementen som mot hungern och fysiska skador. Det är han inte ensam om i livbåten. En skadad zebra har ingen chans mot en hyena och faller därför snart offer för dess attack. Samma öde drabbar orangutangen. Och när striden till slut står mellan hyenan och tigern är det den förstnämnda som är chanslös. Efter det är Pi ensam med den bengaliska tiger som i djurparken kallats för Richard Parker. Desperationen växer i takt med att nödprovianten minskar. Genom att fiska och att med hjälp av soldestillatorer rena havsvatten lyckas han hålla både sig själv och Richard Parker vid liv tills livbåten efter 227 dygn strandar på Mexikos kust.

Struktur

Berättelsen om Pi inleds med en prolog där en berättare beskriver mötet med en man som påstår att han har en historia som kan få vem som helst att tro på Gud. Efter prologen följer historien indelad i tre tydligt avgränsade delar. I första delen beskrivs Pis liv i 1970-talets Indien, simträningen, förhållandet till vatten och vardagen i skolan där han ofta blir retad för sitt namn. Pi besöker ofta djurparken och respekten för naturen speglas tydligt i berättelsen. Han söker även efter svar på religiösa frågor. Sökandet resulterar i att han till slut bekänner sig till kristendom, islam och hinduism.

I bokens andra del behandlas irrfärden över Stilla havet. Denna del fokuserar på Pis kamp för överlevnad. Han kämpar för att få maten och dricksvattnet att räcka till och längtar efter familjen. Han kämpar även för att få övertaget över Richard Parker och drabbas av vädrets växlingar. Till sist når livbåten Mexiko.

Den tredje och sista delen består av endast sex kapitel där rimligheten i berättelsen ifrågasätts. Har Pi verkligen drivit tvärsöver Stilla havet i en livbåt tillsammans med en bengalisk tiger? Vart har i så fall tigern tagit vägen? Vad var det egentligen som hände natten då fartyget sjönk och kan någon ställas tillsvars för det inträffade?

Lejonparten av historien berättas av Pi själv, men då och då återkommer berättaren från prologen. Berättandet flyttas då till modern tid och fungerar som ett slags reportage om huvudpersonen och hans nya liv och hem i Kanada.

Tema

Ett tydligt tema i boken är ensamheten. Trots att Pi i stort sett aldrig är ensam i faktisk mening präglas hans tillvaro av ensamhet. Att det råder brist på sällskap i en livbåt på drift är väl inte så förvånande, men ensamheten har följt honom under längre tid än så. I bokens första del nämns bara ett fåtal jämnåriga och de beskrivs i regel som mobbare. Här framgår hans upplevelse av ensamhet - även i folksamlingar - tydligt. Han beskriver hur alla på skolgården vred sig av skratt när någon av skolkamraterna slängde ur sig en kommentar eller ett öknamn som syftade på honom. Pi säger:

”Att barn är grymma kommer inte som någon nyhet för någon. Mina öron uppfattade kommentarerna från andra sidan skolgården, oprovocerade, omotiverade kommentarer” (s. 36).

Detta är en tydlig beskrivning av mobbning och utsatthet och det är på grund av att situationen ser ut som den gör som han bestämmer sig för att han vill bli kallad Pi istället för sitt riktiga förnamn.

Hela den andra delen av boken skildrar ensamhet. Pi går från att röra sig ensam över skolgården till att röra sig ensam över havet. I båda fallen har han bara rovdjur till sällskap. Ett annat uttryck för ensamheten är att han väljer att inte göra sig kvitt Richard Parker trots att tillfälle ges.

Ett annat tema i boken är religion och livsåskådning. Detta tema tas som sagt upp redan i prologen och i bokens första del får läsaren följa Pis sökande efter den rätta tron. Han bestämmer sig för att hålla fast vid hinduismen, den religion han har vuxit upp med, samtidigt som han bekänner sig till både kristendom och islam. Efter första delen faller dock detta tema halvt i glömska. Ibland nämns böner och utövandet av andra religiösa ritualer, men detta sker mer eller mindre bara i förbigående, så läsaren har all anledning att fråga sig varför historien så oundvikligen skulle få någon att tro på Gud.

Livsåskådningstemat slås också an på ett mer subtilt sätt genom att frågor väcks. I Mexiko får Pi besök av två tjänstemän från japanska kommunikationsdepartementet, vilka har till uppgift att fastställa vad som egentligen hände när fartyget sjönk. Den förklaring han ger är samma som presenteras under bokens andra del. De tror inte på den. En del av innehållet i berättelsen är helt enkelt för otroligt. Pi berättar till exempel att han vid ett tillfälle har gått iland på en botanisk ö. Tjänstemännen frågar hur en sådan kan existera utan att någon annan än Pi känner till den. Han menar att det inte går att fastställa att ett påstående är falskt bara för att det inte finns några vittnen som kan bekräfta att det är sant. Detta står i linje med en del klassiska filosofiska frågeställningar.

Symboler

Symbolerna spelar en central roll i Berättelsen om Pi. Skalar läsaren bort de absurda elementen i historien kvarstår en berättelse om en tonåring vars liv ställs helt på ända i samband med en flytt. Sett ur den synvinkeln kan hela resan över havet tolkas som en symbol för en omvälvande förändring och de känslor en sådan kan innebära, rovdjuren som en symbol för mobbare och andra mänskliga förövare; livbåten som en ensam människas väg genom livet; hunger och törst som längtan efter sällskap och så vidare.

Det finns även symboler som är mer svårtolkade, till exempel varför bokens huvudperson kallas Pi. Piscine Molitor är en simbassäng i Paris och det är efter den hans föräldrar har uppkallat honom. Den förklaring till varför han vill bli kallad Pi som ges i texten är att han blir retad för namnet Piscine och därför vill heta något annat. Men varför valde författaren just det namnet? Som jag ser det kan den frågan besvaras på två sätt. Dels kan det vara ett sätt att förtydliga vattentemat. Det skulle ju kunna ses som passande att en person som både tränar simning och reser över Stilla havet är uppkallad efter en simbassäng. Och dels skulle det kunna vara så att talet pi har något med berättelsen att göra. Hur den symbolen skulle tolkas är mer oklart. En möjlig tolkning är att personen Pi behövs för att cirkeln som utgör berättelsen ska slutas, precis som talet pi behövs för att kunna räkna ut en cirkels omkrets och area.

Litterära referenser

Berättelsen om Pi har en hel del likheter med Hemingways Den gamle och havet. Båda böckerna handlar om människor som mot alla odds överlever strapatsrika båtresor. Trots att Pi i stort sett saknar sjövana medan fiskaren Santiago har tillbringat mycket tid till sjöss är historierna tidvis påfallande lika. Förutom den uppenbara gemensamma nämnaren att båda huvudpersonerna befinner sig på öppet hav, ständigt utsatta för hot från såväl elementen som rovdjur, finns det stora likheter i skildringar av enskilda händelser. Exempelvis beskriver både Hemingway och Martel sina huvudpersoners avsmak för att fånga och äta djur de egentligen inte alls vill äta. För Santiago gäller det en guldmakrill, vars kött han helt enkelt ogillar och för Pi, som är vegetarian, är själva fiskandet en desperat handling.

Bokens avslutning

Bokens andra del består av en fullkomligt osannolik berättelse. Ingen vuxen människa skulle väl tro att det är möjligt överleva 227 dygn i en livbåt på öppet hav tillsammans med en bengalisk tiger. Detta är också vad tjänstemännen från japanska kommunikationsdepartementet säger. Till en början kommer Pi som sagt med motargument. Hur kan någon påstå att hans utsaga inte är sann när det inte går att bevisa motsatsen? Det finns ju trots allt inga vittnen. Men tjänstemännen står på sig. Då kommer vändningen. I det läget berättar han nämligen en annan historia, eller kanske snarare samma historia ur en annan synvinkel, och berättelsen går från att vara en orimlig saga till att vara en, om inte trolig, så åtminstone tänkbar skildring av överlevnad mot alla odds. Läsaren ställs inför frågor som vad djuren på livbåten verkligen representerar och då blir berättelsen plötsligt otäck. Vad var det egentligen som hände omkring Pi medan han befann sig på livbåten?

Omdöme

Det finns en del att kritisera. Först och främst gäller min kritik att en del teman tas upp och behandlas för att sedan bara rinna ut i sanden. Detta är som sagt vad som händer med religionstemat. Från påståendet i prologen om att historien kommer att övertyga den som hör den om Guds existens, höll jag ögonen öppna för sådana bevis. Men jag hittade inga. På samma sätt finns det i den första delen stort fokus på Pis fritidsintresse för simning. Inte heller detta tas upp i någon större utsträckning i bokens senare partier. En annan kritik är att berättelsen kan bli ganska enformig. Detta kan i sig naturligtvis tolkas som en symbol för den enformiga tillvaro han faktiskt upplever under färden över Stilla havet, men som läsare är det lätt att tappa intresset för att gång på gång läsa om hur Pi bär sig åt för att skaffa mat och vatten.

Bortsett från detta är Berättelsen om Pi en bra bok. Den tecknar en bild av en ensamhet som de flesta säkert kan relatera till, samtidigt som den på ett tidvis ganska skrämmande sätt visar vad den mänskliga naturen är kapabel till i desperata situationer. Martel blandar nydanande formuleringar med ren faktatext, vilket gör språket intressant. Det finns även en spänning i boken som säkert kan tilltala alla som tycker om klassiska äventyrsromaner. En blandning av äventyr och lättläst avkoppling, av fantasi och filosofi, av tänkvärt och otänkbart, kan väl i alla fall vara värd tio kronor.

Text: Frida Andersson

Originaltitel: Life of Pi
Författare:  Yann Martel
Utgivningsår: 2001
Förlag: Brombergs Bokförlag
Förlagsort: Köping
Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera