Nu får jag somna

Vi har väl alla varit där. I det där läget när det är mörkt och tyst i sovrummet och det inte finns någon anledning att inte kunna somna. Och ändå går det inte att somna. Detta är en text om just det och om den stress som gärna smyger sig på just då.

Det är helt mörkt i rummet bortsett från några ljusstrimmor som gatlyktan kastar genom spjälorna i persiennen och tre digitala siffror som på sitt alldeles eget, neonfärgade vis talar om att jag borde ha somnat för längesedan. Utanför gnisslar det då och då till i spårvagnsrälsen och en och annan nattlig bilist gör sitt bästa för att störa tystnaden. Helt tyst blir det aldrig här. Trots det är det ingen idé att stänga fönstret. Då blir det bara för varmt.

Jag fluffar till huvudkudden, men den blir snart platt igen. Varför kan jag inte sova? För säkert tionde gången går jag igenom vad jag behöver göra innan jag ger mig av imorgon bitti. Allt som kan förberedas är förberett. Det enda jag behöver göra nu är att sova.

Siffrorna visar att det har gått en kvart till. Jag vänder mig på sidan och blundar för att slippa se dem. Häromveckan fick jag ett tips för att somna lättare och det hjälpte de första gångerna jag provade. Det går ut på att tänka ”nu får jag somna” istället för ”nu måste jag somna”. Jag försöker: ”Nu får jag somna, nu får jag somna” upprepar jag tyst för mig själv. Men jag somnar inte.

Vindpustarna träffar mig som kalla vågor i ansiktet. Jag drar upp täcket över örat för att åtminstone hålla draget borta från hörselgången. Efter flera öroninflammationer sitter instinkten att skydda öronen mot kyla i ryggmärgen. Kanske borde jag stänga fönstret i alla fall. Nej, jag är så varm i övrigt. Jag vänder mig istället på andra sidan så att jag har ryggen mot fönstret.

Fantasin kanske kan hjälpa mig. Om jag föreställer mig att jag är någon annanstans går det kanske lättare att somna. Jag föreställer mig att jag befinner mig i ett tält, inte ett trångt och svettigt tält, utan ett svalt och luftigt. Sovsäcken är alldeles lagom varm och luftmadrassen är så mjuk att ligga på. Nu får jag somna. Nu får jag somna. Imorgon ska jag ut på spännande äventyr. Storslagna naturupplevelser väntar. Jag har med mig allt jag kan behöva: vandringskängor, praktiska kläder, matsäck. Pastagratängen står i kylskåpet. Fickkalendern, skrivboken och telefonen ligger på skrivbordet, klara att packas ner i väskan. Nej, vänta nu!

Plötsligt inser jag att jag är tillbaka i sovrummet och i förberedelserna inför den kommande dagen, väldigt långt ifrån tältsemestrar och äventyr. Jag lägger mig på rygg igen. Det står neongult klart för mig att jag har legat här och snurrat i snart en timme. Bredvid huvudkudden har jag lagt ett par luddiga sockor, för ifall jag skulle frysa om fötterna, och en pocketbok. Kanske borde jag tända lampan och läsa en stund. Nej, nu måste jag somna. Eller får jag somna, menar jag. Nu får jag somna. Nu får jag somna.

En gång för flera år sedan lärde jag mig ett knep som ibland har hjälpt mig när jag har haft svårt att sova. Det går ut på att föreställa sig att kroppen är så tung att det inte går att röra på sig. Det är värt ett försök. Fötterna blir tunga, vaderna och resten av benen också. Tyngden sprider sig längs ryggraden. Kvart i sju måste jag gå upp. Frukosten tar runt tio minuter att förbereda. Det står en ny tandkrämstub i badrumsskåpet… Jag försöker igen: Axlarna och armarna blir tunga. Till sist vilar även huvudet tungt mot kudden och ögonlocken är så tunga att det inte går att lyfta dem. Nu får jag somna, nu får jag somna.

Jag kan inte somna. Varför kan jag inte det? Jag är inte hungrig, fryser inte om fötterna och just nu är det inga ljud som håller mig vaken. Ett gott samvete är den bästa huvudkudden, sägs det. Jag börjar fundera om det kan vara så att jag ligger och grämer mig över något som har hänt, något jag har gjort eller något någon annan har gjort mot mig, men de tankarna slår jag bort. Sådana funderingar är det ultimata receptet på att fastna i förebråelser, antingen mot mig själv eller mot andra – och i sömnlöshet.

Tre neonfärgade siffror avslöjar den hemska sanningen om hur länge jag har legat vaken. Jag räknar på hur lång tid det är kvar tills jag måste gå upp och gruvar mig för hur trött jag kommer vara imorgon. Nu måste, nej, får jag somna, så att jag åtminstone får lite sömn. Jag behöver i alla fall inte ägna någon tid imorgon åt att bestämma vad jag ska ha på mig. Det har jag redan hunnit bestämma, till och med vilka sockor som passar bäst till kläderna. De grårandiga är rena och de passar bra till den vinröda koftan. Skulle jag ta av mig skorna är det ingen som kommer tycka att färgerna inte passar ihop.

Nu kan jag inga fler insomningsknep och även om jag hade kunnat det, tror jag inte att de heller hade fungerat. Jag ger helt enkelt upp. Det kanske inte ens är någon idé att jag ligger kvar i sängen. Kanske är det lika bra att jag går upp och hittar på någonting. Brukar det inte gå någon sitcom såhär dags? Eller borde jag passa på att sortera i garderoben eller ställa in disken? Fast det är jag nog för trött för, vid närmare eftertanke. Jag är nog för trött för att vända på mig igen också, för trött för att öppna ögonen och se efter vad klockan är och till och med för trött för att orka koncentrera mig på hur jag ska bära mig åt för att somna. Nu får jag somna. Nu får jag faktiskt somna.

Text: Frida Andersson

Det här inlägget postades i Artiklar, Psykisk hälsa, Samhälle, Uncategorized, Vardagligheter och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera