Hej, jag heter Jakob
En text om bisarra situationer

Det finns situationer som vi inte vet hur vi ska hantera – bara för att de är för svårförklarliga. Alla har väl någon situation inpräntad i minnet som präglas av hur obegripligt någon har betett sig. Ibland kan vi ha anledning att fråga oss själva varför våra sociala koder sitter så djupt att vi minns brott mot dem långt efter att de har begåtts. Fast vissa situationer måste vi nog också få lov att minnas som enbart bisarra.

”Hej”, sade han. ”Jag heter Jakob”. Sedan gick han. Jag och mina kompisar tittade på varandra ett ögonblick innan vi började fnittra, som elva-tolvåriga tjejer brukar göra. Fast faktum är att jag nog skulle bli full i skratt i en sådan situation även nu i vuxen ålder. Den var så bisarr. Vi hade suttit och fikat som vanligt efter en körövning, när en välklädd ung man kom fram till vårt bord, presenterade sig och sedan bara gick tillbaka till sina vänner och satte sig.

Att en vuxen man tar kontakt med ett gäng småtjejer kanske låter sinistert, men jag upplevde inte händelsen som hotfull på något sätt. Dessutom fanns våra föräldrar alldeles i närheten, så någon fara var det ju inte. Situationen var som sagt bara bisarr. Och bisarra situationer har en förmåga att etsa sig fast i minnet.

En annan sådan hamnade jag i några år senare. Jag satt på spårvagnen på väg hem när föraren ropade ut något i högtalaren. Jag spetsade öronen, orolig att det hade blivit fel på vagnen och att vi skulle bli tvungna att stiga av och invänta nästa. Men det var inte vagnen det var fel på. Vad föraren hade att säga var att det inte var tillåtet att spotta på golvet, vilket en passagerare längre bak i spårvagnen uppenbarligen hade gjort. Ett fullt rimligt ställningstagande. Det som inte var rimligt var att han uttryckte sig ungefär såhär: ”Du som spottade på golvet i lågdelen! Jag vet inte vad du har för läggning, men så gör vi inte här!” Vilken roll personens läggning spelade i sammanhanget, har jag ännu inte listat ut.

Vi människor verkar ha ett grundläggande behov av att förstå eller åtminstone kunnat tänka oss en förklaring till varför någon beter sig på ett visst sätt. Jag tror att det är därför jag och säkert många med mig blir obekväma i oförklarliga situationer. Efter spårvagnsförarens bisarra uttalande minns jag att jag en lång stund satt och funderade över om jag var den enda som inte hade förstått varför han hade sagt så. Likadant har jag under alla år då och då funderat över varför denne Jakob sökte kontakt med oss. För ett ögonblick trodde vi nog allihop att han skulle säga något mer, som att han var vår nye körledare eller något åt det hållet. Men han sade inget mer. Jag minns att vi sneglade bort mot deras bord för att få en uppfattning om vad som pågick där. Satt de och skrattade? Var det rentav någon som gav Jakob pengar för att han hade varit modig nog att genomföra ett vad (ett förövrigt ganska tvivelaktigt vad om det gick ut på att stifta bekantskap med flera år yngre tjejer)? Men inget sådant hände. De satt bara där och fikade i godan ro.

I båda de här exemplen hamnar åskådaren i ett obekvämt läge. Jag vet inte alltid hur jag ska bete mig när jag ser någon uppföra sig på ett oförklarligt sätt. Jag vet inte alltid ens åt vilket håll jag ska titta. Det fina i kråksången är att det är möjligt för en åskådare att faktiskt titta åt ett annat håll och åtminstone låtsas inte bry sig. Det kan inte personen som gör det där oförklarliga. Och den där personen har vi väl alla varit någon gång.

För vi gör sällan någonting helt utan orsak. Oftast finns det en bakomliggande anledning som är självklar för personen som utför handlingen. Problemet är bara att den anledningen inte alltid är lika självklar för alla andra. Vi kom att tala om detta vid en fikarast här på redaktionen, hur pinsamt vi tyckte att det var att hamna i situationer där andra kanske inte förstår ens agerande. Vi hade till exempel alla någon gång varit ute och promenerat och plötsligt insett att vi gått åt fel håll. Istället för att helt enkelt vända på klacken tog vi upp telefonen för att ge sken av att det fanns någon ny information där och först efter det började vi gå åt andra hållet.

Vad är det som gör att vi måste ha en förklaring till andras beteende, att vi inte bara kan strunta i om en vilt främmande människa beter sig underligt? Jag har inget svar på den frågan, men jag tror att det är just den oförmågan som gör oss så rädda för att uppfattas på fel sätt. Eftersom vi själva kommer ihåg situationer där andra har uppträtt på ett sätt vi inte kan förklara, undviker vi att själva uppträda på ett sådant sätt, även om det innebär umbäranden. Ingen vill väl bli ihågkommen som den där kufen som plötsligt utan anledning vände sig om och började gå åt ett annat håll, eller den som antydde att benägenheten att spotta på golvet hade något med läggning att göra, eller den som utan orsak gick fram till ett gäng småtjejer och presenterade sig?

Samtidigt kan det vara lite spännande att föreställa sig vad den bakomliggande orsaken till det märkliga beteendet kan vara. Jag har sedan den där eftermiddagen i kafeterian aldrig riktigt kunnat släppa den där händelsen. Vem var egentligen Jakob (eller stavas det kanske ”Jacob”) och varför sökte han kontakt med oss på det viset? Men alla frågor kanske inte behöver besvaras. Att inte få något svar kan i det här fallet kanske innebära ett tillfälle för mig att öva mig i den sköna konsten att inte fördöma mina medmänniskor och att tänka att det nog fanns en alldeles logisk anledning till hans agerande.

Fast det är klart att skulle du läsa den här texten, Jakob, och känna att du vill förklara dig, är jag idel öra.

Text och bild: Frida Andersson

Det här inlägget postades i Recensioner & reflektioner, Vardagligheter och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera