Mer skolidrott för alla?

I nyhetsflödet berättas det ofta om att barn och unga rör sig allt mindre. Forskare såväl som de flesta andra vill råda bot på detta genom mer schemalagd idrott i skolan. Men skulle verkligen alla elever må bättre av det? Den frågan är det sällan någon som ställer.

– Axa!, skriker han. Spring då, vad dålig du är!

Jag ryser lite. För en liten stund sedan var de såta vänner, men nu verkar allt vad vänskap heter vara som bortblåst. Dessutom springer killen som blir kallad dålig betydligt fortare än vad jag skulle klara av att göra. Om han är dålig, vad är då jag? Jag känner mig tacksam över att jag inte har hamnat i deras lag. Vi går på högstadiet och har idrott utomhus. Vädret är härligt och vi är omgivna av lummig natur. Förutsättningarna borde vara idealiska för lite fysisk aktivitet. Men jag vet redan från början att det inte kommer att bli trevligt. Varför det? För att vi ska ägna oss åt lagidrott och jag vet av erfarenhet att det tar fram det värsta hos mina klasskamrater. Jag är säker på att förolämpningarna snart kommer börja hagla – och det gör de.

Idrott och hälsa, eller gympa som det kallades när jag gick i skolan, är ett ständigt aktuellt samtalsämne. Forskarna verkar eniga om att det behövs mer gympa. Det talas om att barn och unga rör sig alldeles för lite, att fysisk aktivitet främjar inlärningen och att den laganda som idrotten lägger grunden till är något som eleverna har nytta av i alla möjliga sammanhang. Mer idrott ter sig som en universalkur mot såväl konflikter som inlärningssvårigheter som mot alla möjliga andra problem och förordas därför av de flesta. Jag säger egentligen inte emot. Naturligtvis är det bra att röra på sig, men ibland upplever jag debatten som ganska ensidig, att många tar för givet att elever som fasar för mer skolidrott bara är lata. För mig var fler idrottstimmar på schemat något av ett skräckscenario när jag var i den åldern, men det handlade inte om att jag var ovillig att motionera. Det handlade om klimatet i idrottssalen och omklädningsrummet.

Vid ett tillfälle hade vi vår matematik- och samhällskunskapslärare som vikarie i gympa. Vilken lättnad! Han var nämligen skolans mest respektingivande men samtidigt mest rättvise lärare. Lektionen var såvitt jag minns inte särskilt annorlunda mot andra. Den stora skillnaden låg i vad som hände efteråt. Då ställde han sig nämligen utanför dörren till vårt omklädningsrum och hindrade killarna från att komma in och tjuvkika, vilket de annars brukade göra. Vi hade tidigare klagat hos vår ordinarie idrottslärare på att de gjorde så, men hon sade bara att vi inte skulle bry oss om det eller att vi skulle kika tillbaka. Visst finns det människor som inte bryr sig ifall någon ser dem nakna, men vad någon annan tycker är inte relevant. Det måste väl vara varje människas rätt att bestämma vem som får lov att se henne utan kläder. För en del är det jobbigt nog att duscha tillsammans med andra. Att dessutom någon ska tjuvkika, kan inte anses acceptabelt. Samma principer borde gälla för tonåringar som för alla andra.

Men det var inte bara i omklädningsrummet som det uppstod problem. Många talar om att deras mest smärtsamma minnen från ungdomen är de gånger de har blivit valda sist på gympan. Det har hänt mig också, men det är egentligen inte det jag syftar på (även om jag kan tycka att det finns bättre sätt att dela in lag). Jag kan villigt erkänna att idrott aldrig var mitt starkaste ämne. De flesta av mina klasskamrater sprang fortare än vad jag gjorde, hade bättre bollsinne och så vidare. Och det i sig gjorde mig inte så mycket. Jag var inte så intresserad, helt enkelt. Det som störde mig var att en typ av kritik, som inte på något sätt kan anses konstruktiv, accepterades. Hade jag hävt ur mig att någon av mina klasskamrater var dålig på att till exempel stava, skulle läraren ha blivit arg – och det med rätta. Att säga att någon är dålig på idrott var däremot helt accepterat, ibland rentav premierat. Blev någon upprörd och slängde ur sig glåpord för att lagkamraterna inte höll måttet, sågs detta som ett tecken på engagemang.

Jag frågar mig hur väl ett sådant beteende rimmar med det som kallas laganda, ett förövrigt ganska komplext begrepp. Som jag alltid har tolkat det borde det handla om att värna om sina lagkamrater och visa dem sitt stöd, på plan såväl som utanför. Och det låter ju bra. Problemet är bara att begreppet ofta innefattar att tycka att det egna laget är bättre än andra. Att påstå att lag X är bättre än lag Y på en viss sport, må väl vara hänt. Men när den typen av laganda följer med efter matchen eller appliceras på andra typer av gemenskap, kan vi vara ute på hal is. Att dela in människor i grupper och sedan påstå att den ena är bättre än den andra på ett generellt plan, är sällan en bra idé.

Jag hörde häromdagen att barn som växer upp idag springer motsvarande ett maratonlopp mindre i veckan jämfört med dem på växte upp för några årtionden sedan. Det är ju en förfärlig utveckling! För att vända den trenden vill många som sagt utöka idrottsundervisningen i skolan, vilket är ett bra förslag – förutsatt att alla elever mår bra under lektionerna. Forskarna verkar vara eniga om att barn och unga som motionerar mycket presterar bättre i skolan, så det är ju något som hela samhället borde kunna tjäna på. Däremot betvivlar jag att elever som blir tvingade att delta i aktiviteter de redan från början är obekväma med, bara för att få glåpord kastade mot sig vid eventuella misslyckanden, skulle må eller prestera bättre av att bli tvingade in i den situationen oftare. Att sedan behöva använda en dusch där det inte går att säkerställa att ingen tjuvkikar, gör knappast prövningen lättare.

Att inte tveklöst förespråka mer skolidrott, är kontroversiellt. Jag vill understryka att jag också tycker att det är viktigt att barn och unga rör sig mycket och får ett sunt förhållningssätt till träning och hälsa. Det har gått några år sedan jag gick i skolan och förhoppningsvis har idrottsundervisningen hunnit genomgå förbättringar under den tiden. Det borde nämligen vara en rättighet att kunna delta fullt ut i alla lektioner utan att känna sig kränkt eller utsatt. Kanske kan alla elever det nuförtiden. I så fall, alla ni som beslutar hur mycket schemalagd tid som ska avsättas åt varje ämne, kör på! Låt idrotten ta mer plats! Om ni nu verkligen kan garantera att skolidrotten som genom ett trollslag har blivit så mycket bättre. Men glöm inte hurdant klimatet i gympasalen har varit, åtminstone på vissa skolor. För jag tror inte att vårt samhälle behöver ännu en generation föräldrar som får ångest av att gå på sina barns skolavslutningar i idrottshallar. Vi behöver snarare en generation som förknippar fysisk aktivitet med positiva känslor och som aldrig låter vinnarinstinkten gå ut över vänskapen.  

Text: Frida Andersson

Det här inlägget postades i Psykisk hälsa, Samhälle och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Mer skolidrott för alla?

  1. Jonas skriver:

    Instämmer till fullo. Skolidrotten har inte blivit bättre sen vi var unga. I dag är det mycket värre när du inte bara riskerar att bli smygkikad på i duschen utan dessutom filmad och uthängd på nätet som tack och lov inte fanns när jag gick i skolan. Lik förbaskat var skolgympan ett helvete även på den tiden. Äntligen någon som säger ifrån och vågar gå emot strömmen av aningslösa populister.
    Tack för ditt engagemang

  2. Martina skriver:

    Håller också med och tack för en bra artikel! Jag minns min gympa som helvetet på jorden, och min lycka när jag efter andra året på gymnasiet visste att jag aldrig, aldrig, behöver utstå det här igen.

Lämna ett svar till Martina Avbryt svar