Recension av Kazuo Ishiguros Never let me go

Att turerna kring Svenska akademien har varit många på sistone har väl knappast undgått någon. Men nu är faran överhängande; Det kanske inte blir något nobelpris i litteratur i år! Världens bokfantaster darrar. Vad ska vi ta oss till? Mitt bästa förslag är att ta en närmare titt på en roman skriven av fjolårets pristagare Kazuo Ishiguro, nämligen Never let me go.

För några veckor sedan upptäckte jag att Never let me go fanns tillgänglig som radioföljetong på SR-play (nu nedtagen). Eftersom jag var nyfiken på Ishiguros stil och dessutom hade hört en del bra saker om den boken, bestämde jag mig för att ge den en chans. Och det ångrar jag inte.

Boken utspelar sig till en början på internatskolan Hailsham. Miljön är med andra ord inte särskilt originell. Många författare, bland andra Charlotte Brontë, har valt att förlägga sina romaner till just internatskolemiljö. Men Hailsham är inte som andra internatskolor. Eleverna som går där har alla kommit till världen genom kloning och syftet med deras existens är att de i framtiden ska donera sina organ. Efter tiden där tillbringar berättarjaget Kathy och hennes skolkamrater en ganska behaglig tid på en plats som kallas The Cottages. Men lyckan blir inte långvarig. En efter en ger sig ungdomarna iväg för att bli vårdare till dem som har kommit längre i donationsprocessen. Även tiden som vårdare är begränsad och efter det är det enda som återstår för de före detta Hailsham-eleverna att själva bli donatorer.

Historien kretsar kring Kathy och hennes bästa vänner Tommy och Ruth. I början av boken är de i tidiga tonåren och lever då ett relativt normalt liv. Beskrivningen av deras tillvaro på den tiden skiljer sig inte särskilt mycket från andra uppväxtskildringar som utspelar sig på internatskolor. Men med tiden börjar insikten om vad som väntar göra sig påmind. Ishiguro balanserar i berättelsen skickligt mellan å ena sidan ungdomarnas vardag med skola och fritid, och å andra sidan deras fruktansvärda insikt om de kommande donationerna. Efter skoltiden och en kort tid på The Cottages, där det uppstått en konflikt mellan Kathy själv och Ruth och Tommy, väljer hon självmant att börja utbilda sig till vårdare. Hon blir så duktig på detta yrke att hon blir kvar i det längre än många andra. Till följd av detta blir hon så småningom vårdare åt både Ruth och Tommy när de återhämtar sig efter sina donationer.

Handlingen innefattar också ett mysterium. Under tiden på Hailsham uppmanas eleverna ständigt till att rita, skriva dikter och på andra sätt uttrycka sig kreativt. Med jämna mellanrum kommer en person som kallas Madame och samlar in de bästa alstren till sitt galleri. Var detta galleri finns, och vilken funktion det fyller, får eleverna inte veta. De tre vännerna bildar sig så småningom en teori om detta och läsaren (eller i mitt fall lyssnaren) får följa med i jakten på sanningen.

Never let me go är inte en bok som ger några svar. Den ställer snarare frågor: Vem har rätt att bestämma över liv och död? Eller över vad någon annan ska göra med sitt liv? Hur långt är vi villiga att gå för att hitta sätt att bota obotliga sjukdomar? Vilket ansvar har vi för varandras känslor? Sådana frågor är ständigt aktuella och i större eller mindre utsträckning centrala i alla samhällen. Även om ungdomarna i boken lever under extrema förhållanden, kan frågor som rör deras tillvaro vara relevanta i den normala samhällsdebatten. Till exempel kan frågan om rätten att bestämma över liv och död ställas i samband med en diskussion om dödsstraff. Likadant kan frågan om möjligheten att fatta beslut rörande sitt eget liv passa in i en samhällsdebatt om utbildning och så vidare. På så sätt väcker boken frågor som, även om de i första hand gäller personerna i boken, kan appliceras på andra sammanhang.

I bokens nutid är Kathy vuxen och passar på att se tillbaka på sitt liv medan hon kör mellan sina uppdrag på olika rehabiliteringscentra i Storbritannien. Antagligen är det delvis på grund av hennes yrke som Ishiguro har valt att tillämpa en mycket korrekt ton i språket. Formuleringarna påminner ibland nästan om en anställds rapporter till sin arbetsgivare och det finns mycket få utsmyckningar. Trots korrektheten är språket ungdomligt och lättförståeligt. Återigen går författaren en balansgång.

Balans är ett utmärkande drag i boken: Språklig korrekthet utan att språket blir torrt och tråkigt; beskrivningar som är ingående utan att bli det i överkant; känsloskildringar som väcker medkänsla utan att ge ett sötsliskigt intryck. Det enda område där jag upplever att Ishiguro ibland så att säga tappar balansen, är när han skildrar Kathys fokus. Hon tänker mycket på hur det är att vara ung, relationer till vänner, längtan efter kärlek och liknande ämnen som brukar tas upp i ungdomsböcker och romaner där huvudpersonen är yngre. Genom att lägga fokus på sådana ämnen visar författaren i och för sig att även ungdomar som vet att de går en allt annat än ljus framtid tillmötes, tampas med samma bekymmer som andra i deras ålder. Samtidigt blir det fokuset ibland lite väl dominerande. Människor som vet med sig att de har ett slags orättvis dödsdom över sig borde rimligtvis ha med det i tankarna mer eller mindre konstant.

Men förutom den aspekten har jag väldigt lite att anmärka på. Never let me go är en riktigt bra bok. Ämnet är fängslande och skildrat på ett tankeväckande sätt. Jag ser verkligen fram emot att läsa fler böcker av samme författare.

Så, mina medsyskon i bokälskarskaran, vad ska vi ta oss till om De aderton inte kan hitta någon utväg ur den infekterade konflikten innan det är dags att utse årets nobelpristagare? Mitt förslag är som sagt att läsa Ishiguro. Han är en värdig vinnare av litteraturvärldens mest prestigefyllda pris. Låt oss alltså läsa hans böcker och hålla ut!

Originalets titel: Never let me go
Författare: Kazuo Ishiguro
Utgivningsår: 2005

Text: Frida Andersson

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera