Bergets Döttrar
En bok av Anna Jörgensdotter

Anna Jörgensdotters prisbelönta släkthistoria Bergets döttrar läses och dissekeras av en av Aspekts skribenter.

Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter är en roman om det lilla samhället Norrby, som ligger i skuggan av Kungsberget, i närheten av Sandviken. Eller främst är den om folket som bor där, främst om familjen Steen. Fast främst om familjens fem barn och då främst om de tre döttrarna: Karin, Sofia och Emilia. Bergets döttrar beskrivs som en kollektivroman och det är den verkligen – den har väldigt många huvudpersoner, om det ens finns någon. Boken börjar 1938 och tuggar sig sedan igenom krigsåren och efterkrigstiden. Språket är annorlunda, snirkligt och berättandet växlar hela tiden från person till person till tanke till miljöbeskrivning och tillbaka till person igen. Detta berättargrepp är ganska förvirrande, speciellt i början. Dessutom ska en hel by presenteras och när inte allas släktskap är helt klarlagt skapas ännu mer förvirring. Därtill använder inte Jörgensdotter talstreck eller citationstecken, så när folk talar blir det oklart om det är repliker eller tankar som läses. Kanske är det meningen att läsaren ska bli förvirrad.

Boken börjar med en brand och en död. Fröken Filipssons död. Den underliga, avståndstagande, beresta och fascinerande fröken Filipsson. Vissa i Norrby är lättade över denna bortgång, eftersom hon var så konstig och inte passade in. Andra sörjer länge, genom hela boken.

Sofia är kär i Milton Andersson, pojken hon har haft som lekkamrat under hela sin uppväxt. Milton blir däremot allt mer avståndstagande och olycklig. Varför förstår Sofia aldrig. Hennes bror Edwin verkar däremot både förstå och vara orsaken till Miltons förändring men gör inget åt saken. Sofia blir senare uppvaktad av Arvid efter att hon åkt premiäråket på Edwins nya slalombacke. Däremot får hon inte tävla med männen, även om hon åker snabbare än dem.

Karin skrattar. Högt och klingande. Berättar sagor för alla och är sin pappas ljus. Och grannpojken Max allt. Max skriver brev till Karin varje dag, även om de är förlovade och precis har setts. Karin går armkrok med Sofia genom skogen och tillsammans väver de sagor om berget och allt runt omkring det. Men sedan blir Karin gravid och allt går fel.

Emilia vill bort. Vart vet hon inte. Bara bort. Hennes lillebror Otto vill också bort, men till skillnad från sin syster vet han precis vart han ska och lyckas dessutom ta sig dit. Han blir cirkusartist, sjöman och runtresande försäljare. Emilia blir kvar i trakterna runt Sandviken. Hon är plötsligt tjugofem år, ogift och lika inåtvänd som hon alltid har varit. Då träffar hon Irma, som är kommunist och aldrig verkar vara tyst. Irma berättar om Rebecka, som var kär i direktören och tog livet av sig. Eller gjorde hon verkligen det?

Samtidigt som alla relationer verkar halvlyckliga rasar kriget i Europa och grisar måste säljas på svarta marknaden, brödet blir utan smör och cigaretter byts i skymundan mot kaffe. Unga män blir inkallade och vissa kommer aldrig tillbaka, järnvägarna utnyttjas av nazister och flera i byn verkar tycka att Hitler inte är helt fel ute. I alla fall inte till en början. Systrarna är omringande av personer som inte är sena med att förmedla sin åsikt, vare sig det handlar om kommunism eller nazism. Men de själva uttrycker sällan sina tankar högt, förutom till läsaren. ”Bara säg det”, vill jag ropa. ”Ut med det – stå på dig!” Men det gör systrarna Steen aldrig.

Folk flyttar, får barn, gifter sig, dör, sörjs och är alla smått olyckliga. Och nu börjar alla längta bort från sina vardagliga liv, från sina makar och från kriget. Eftersom det är så mycket tankar som beskrivs i boken är det också mycket gnällande. Alla människor gnäller, men oftast låter de inte sitt innersta gnäll komma ut i det fria. Eller bli läst. Jörgensdotter är bra på att beskriva tankar, men det blir ganska enformigt efter ett tag.

Vad författaren däremot är väldigt bra på att skildra är hur det var att vara kvinna på sent 30-tal och tjugo år framåt. Det kan kännas som om det inte var särskilt länge sedan, men det har verkligen hänt saker de senaste sextio-åttio åren. Synen på sex, frigörelse, arbete och synen på sig själv. Vissa hade kanske hemliga tankar om att de minsann var lika mycket värda som männen, men männen tyckte inte det. Och inte de flesta kvinnorna heller. Det är en beklämmande och frustrerande läsning på det sättet.

”Det är lönlöst att diskutera med en uppbragt kvinna. Särskilt en uppbragt kvinna som tror att hon vet nånting.” – Arvids tankar.

Varför den här boken har vunnit Ivar Lo-priset 2010 eller Bokcirklar.se:s Stora Läsarpris för årets roman 2009 vet jag inte. Visst är det en bra bok, men är den bra? Inte i min mening. Trevlig att läsa, ibland behaglig att sjunka in i under långa spårvagnsresor, men lovvärd? Njä, inte direkt. Vad är det med mig och att inte gilla prisbelönta böcker? Ju mer hyllning de har fått, desto mer avigt inställd blir jag. Ofta vill jag inte läsa dem alls. Och när jag väl gör det håller jag inte med om all ros. Det är ganska irriterande – jag vill också tycka om böcker på det där lättsamma sättet, som vissa recensenter verkar tycka. Men i slutändan får Bergets döttrar bara 2.5 ransonerade fiskbullar av mig i betyg.

Text: Marika Berndtson

Titel: Bergets Döttrar
Författare: Anna Jörgensdotter
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 2009
ISBN: 9789143501032
Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera