Statement Festival
En mansfri musikfestival

En hundra procent mansfri musikfestival. Det har aldrig funnits förut. I alla fall inte i den här skalan eller utanför undergroundsammanhang. Men i år var det dags – i Sverige, i Göteborg, på Bananpiren. Statement Festival skapades som en reaktion på de sexuella övergrepp och trakasserier som sker på andra festivaler. Var Statement något att ha då? Som festival, upplevelse och som statement?

Det är sommar 2017 och Bråvalla Festival är i full gång. Och trots att vi vid det laget borde ha kommit längre som folk, så förekommer det sexuella trakasserier och övergrepp på festivalen. Komikern och programledaren Emma Knyckare läser om det, blir förbannad och skriver tweeten: ”Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?”.

Kritiken kommer som ett kränkt brev på posten; otaliga män hör av sig till Knyckare och berättar hur dum det här idén är. Att våldtäkterna är invandrarnas fel. Och hur skulle det se ut om män gjorde en egen festival, helt utan kvinnor? Men sedan kommer #Metoo och det går inte längre att blunda för att övergrepp begås.

Plötsligt är bollen i rullning. Flera hundra anmäler sig frivilliga att hjälpa till, och även om många är rädda att festivalen inte ska gå att genomföra (på grund av att de kränkta männen ska sätta käppar i hjulen) tar det inte lång tid förrän Statement Festival har uppnått sitt Kickstarter-mål. Året är nu 2018 och världshistoriens första stora mansfria festival, endast till för kvinnor, icke-binära och transpersoner, ska gå av stapeln trettioförste augusti.

Artisterna, arrangörerna, personalen i matvagnarna, vakterna – alla är icke-män.

Poängen är inte att utesluta cis-män, utan att icke-män ska få ta del av en frizon ett par dagar. Så ifall män känner sig diskriminerade för att de i två dagar måste hitta på något annat kanske det ligger mer hos männen än festivalen.

Det långsiktiga målet med Statement Festival är att lägga ner den. Arrangörerna önskar att den här frizonen från sexuella övergrepp inte ska vara nödvändig. Men nu ser samhället ut som det gör och Statement är ingen lösning på problemet – det är en reaktion på det.

På festivalen

Det är svårt att beskriva för cis-män hur det är att gå på Statement. Denna surrealistiska känsla och totala trygghet, som inte går att få på andra än separatistiska event, är överväldigande. En vän uttrycker lättnad över att det bara ska vara icke-män här, för nu slipper hen sminka sig. Medan en annan tycker tvärtom – nu ska hon få sminka sig hur mycket hon vill, utan att det ska komma snubbar och tycka saker om det. Det härliga är att båda får göra precis som de vill.

Brittiska Girlschool

Det är så mycket fantastiska människor här att en känner sig nöjd med att bara hänga på området. Liveshowerna och artisterna är nästan som en bonus. Men det är mycket bra musik! Synd att det blir som med alla festivaler; spelningar missas på grund av att en står i kö, har fastnat i ett gripande samtal eller är på en annan spelning.

På tal om spelningar är det tydligt att långa personer inte bara existerar i mansvärlden. Undertecknad är bara ett par centimeter kortare än det svenska genomsnittet, men festivalen är tydligen så fylld av Amazonkvinnor att det ändå inte riktigt går att se något på spelningarna. Om en är kort kan en exempelvis missa saker som att Nour El Refai avslutar sin standup med att visa brösten.

Ett annat bekymmer är köerna. Kön in till festivalen tar femtio minuter, kön till vissa av matställena tar över en timme och toaköerna är minst sagt frustrerande. Men det här är första gången för festivalen, så lite barnsjukdomar får folk allt räkna med. I sitt mellansnack påpekar Emma Knyckare att Statements besökare är väldigt lugna, speciellt när det kommer till att saker inte går felfritt. Och för att vara en festival är det överlag väldigt lugn stämning. Inga slagsmål, gräl eller folk som kissar utanför toaletterna. Köerna till trots.

Att komma från ett helt separatistiskt event och sedan gå ut i den verklighet som Göteborgs kollektivtrafik utgör blir en kalldusch. Plötsligt måste vi hålla koll igen, se oss om och vara försiktiga. Men detta visar hur speciellt Statement är; där är vi helt trygga – befriade från könsnormer, från dömande blickar och från tafsande män. Vi kan prata med främlingar och inte oroa oss för att sedan bli förföljda hem. Vi kan få rödvin från personerna framför oss i entrékön, utan att behöva bekymra oss för om det är spetsat med något. Vi kan lämna väskorna vid utkanten av scenen, utan att de blir stulna. Folk säger förlåt när de går in i dig. Allt detta är otroligt speciellt.

”Det är som att upptäcka en ny färg. Är det såhär det känns att vara helt trygg?” – Maxida Märak

För alla ni icke-män som missar festivalen och undrar hur det är: har ni någonsin varit på en tjejtoa på krogen, där alla är vänliga och hjälpsamma och det bara är allmänt go stämning? Så är det på Statement Festival. Och jag hoppas faktiskt att den återkommer i många år framöver, för jag har så otroligt trevligt att jag blir varm i magen.

Text och foto: Marika Berndtson

Pris/person
Tvådagarsbiljett: 870 kr (en kunde välja att betala upp till 1120 kr, men jag var fattig.)
Mat och dryck: 1008 kr
Boende: Hemma, eftersom jag bor i Göteborg

Bästa liveshow: Rebecca och Fiona var grymma – det var längesedan jag varit så svettig. Men även Girlschool, det lilla jag såg av JOY och Josefin Johanssons standup
Sämsta liveshow: Mer det faktum att jag missade (bland annat) Loreen, invigningen och MaidaVale

Bästa med festivalen: Bristen på cis-män
Sämsta med festivalen: Köerna

Allmänt sämst: Att Beatrice Eli ställde in samma dag som festivalen startade – det var hon jag varit mest pepp på att se

Allt som allt: Snälla, låt oss få fler Statement Festivaler och snälla cis-män, fatta att det här inte är för er

Det här inlägget postades i Kultur, Musik, Recensioner & reflektioner, Scenkonst, Uteliv & aktiviteter, Vår|Sommar|Kultur och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera