Inspirationens varande eller icke-varande

Den kan slå ner som blixt från en klar himmel eller låta vänta på sig i evighet till den arme konstnärens stora förtret. Är inspiration nödvändig för skapandeprocessen, eller bör den estetiske virtuosen hellre förlita sig på rutiner och ett tjockt pannben för att få någonting gjort?

Mitt ibland oss finns de, kreatörerna. Människor drivna av ett behov av att gestalta tankar och känslor i lågmälda och slagkraftiga konstellationer. I det antika Grekland trodde man att det var musorna, poesins, sångens och skaldekonstens gudinnor, som gav ingivelsen att skapa hos mästarna. I dagens samhälle finns så många källor till inspiration att det borde vara omöjligt att någonsin få slut på idéer, oavsett om du är en professionell alstrare eller hemmautövande novis. För den moderne frilansande artisten erbjuds både möjligheter till sysselsättning och inkomst genom webbaserade jobbnätverk med fokus på design och skapande, oberoende av var på jordklotet du befinner dig i förhållande till din uppdragsgivare. Allt som behövs för att verka inom valfri genre – film, musik, skrivande eller någonting helt annat – tycks vara en stabil internetuppkoppling. Eller? Hur är det till exempel med självdisciplin? Är strikta arbetsrutiner nödvändiga för moderna kreatörer eller är det estetiska arbetet främst grundat i lyckosamma ingivelser? Och hur viktigt är det att källan till inspiration aldrig sinar?

Dessa frågor verkar ha flera svar. Det finns de som går så långt i sitt resonemang att de menar att inspiration inte existerar. Att någon som hävdar sig lida brist på inspiration egentligen bara kommer med en ursäkt för att vara lat och oproduktiv. Pablo Picasso har ofta citerats i fråga om inspirationens varande eller icke-varande: ”Inspiration exists but it has to find you working”. Jag tolkar Picassos tes som en påminnelse att vi måste ge musan en chans att hitta oss i situationer där vår kreativitet får möjlighet att blomma ut. En bok skrivs först när författaren sätter sig ned vid sin dator (eller med ett skrivblock, för den som föredrar det), en målning målas först när konstnären tar fram underlag och färg. En viktig poäng är just detta; att det kreativa arbetet kommer att kunna ske först när vi påbörjat det med en intention. Det vill säga, att medvetet förhålla sig till någonting en vill ska hända. Att införa rutiner för att förverkliga ett konstnärligt arbete kan vara just ett sådant intentionsskapande.

Stephen King, Jane Austen, Haruki Murakami och Susan Sontag har alla förverkligat sina intentioner gällande framgångsrikt författarskap genom att införa strikta skrivrutiner i sin vardag. För samtliga inleds, eller inleddes, dagen med några timmars skrivande för att sedan ägnas åt annat, men ingen verkar ha för vana att ta avbrott i processen på grund av brist på inspiration. Dock fann jag det intressant att Murakami beskrivit hur hans debutroman kom till genom just en ingivelse under en basebollmatch. Och Kings första uppslag till den på biodukarna nyligen återupplivade kultskräckisen Det hade sin upprinnelse i den något mer oskyldiga sagan Bockarna Bruse.

Med detta sagt vill jag tro att inspiration är av grundläggande funktion för att vi ska kunna möjliggöra utforskande utanför vår trygghetszon. Om så är fallet skulle det inte heller vara särskilt långsökt att påstå att inspiration är nödvändig för vår utveckling, inte bara i egenskap av kreatör, utan även som människa – med allt vad det innebär.

Men kanske är det så att de bästa idéerna helt enkelt är resultat av en kombination av inspiration och analytisk förmåga – att omsätta känslor och förnimmelser till ett språk som är begripligt för vår omvärld. Ett språk som inte bara kan uttryckas med ord, utan också med bild, form och toner. I all sorts estetisk verksamhet finns lockelsen i att hänryckas ur den pågående kontexten och att finna mening i oförutsedda orsakssammanhang och insikter. En upplevelse av att vi kommunicerar med vårt undermedvetna när vi berörs av det essentiella i ett konstverk, och insikten att vi växer både genom själv­kännedom och när vi tvingas omarbeta vår världsbild. Att världsligheten är större än det vi fysiskt uppfattar och att vår fantasi fungerar som en farkost som kan transportera oss till främmande kontinenter fulla av nya oanade kunskaper och konstnärlig innerlighet. En farkost vars bränsle kan vara inspiration. Men också intention och förverkligande.

Text: Amelie Friberg

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera