TV-spel och dåligt minne

För tre år sedan skrev jag en artikel om dåligt minne och adhd – och hur det ibland kunde sammanstråla, och då riktigt rejält. Hur jobbigt det är att studera och hur vardagen krånglas till. Här vill jag djupdyka i något jag bara snuddade vid då: att spela spel när en har dåligt minne. Det är inte bara jobbigt för en själv, det blir även problem för ens medspelare.

”Du minns ju inte ett skit.” /Kollega på aspekt.nu, när vi pratade om spel på rasten.

Jag har dåligt minne – det fick jag veta i samband med min neuropsykiatriska utredning. Min artikel om hur adhd och dåligt arbetsminne kan höra ihop kan du läsa här. En artikel från Vårdguiden 1177 om vad dåligt minne kan bero på och vad du kan göra själv för att förbättra det finns här. (Där nämns dock inget om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som orsak.) Men det är inte det jag ska fokusera på här, utan hur det dåligt minnet påverkar ens spelupplevelse.

Bakgrund

Idén kom till mig när jag skrev i en Facebook-tråd om cool-skamning. Alltså det folk gör när de säger: ”Har du aldrig bett om att få extra stark mat när du beställer indiskt?” Eller när dem på ett nedlåtande sätt undrar varför du aldrig har läst x, rest till y eller upplevt z. För att ha gjort x, y eller z anses vara coolt, och de som har gjort dessa saker är därmed coolare än vad du är. I Facebook-tråden tog jag upp cool-nörd-skamningen. Vilket är precis samma sak, fast med nördiga saker: ”Vadå, har inte du sett första Star Wars-filmen i sin originalklippning från 1977?”, ”Läser du inte manga på japanska?”, ”Vet du inte vad spelföretaget Blizzards VD heter?”.

Mitt anteckningsblock för Fallout 3

Förr ansåg jag att musikintresserade var värst på att skamma folk – till exempel att inte veta sin favoritartists födelsedatum – men nördar är snäppet värre. De tror fortfarande att de utgör en liten elit av personer med specialintressen, trots att det är väldigt vanligt att tycka om serietidningar eller tv-spel.

Nördminne

Hur som haver identifierar jag mig som nörd. Eller bättre uttryckt jag har accepterat att jag är nörd. Inga konstigheter, ingen skam, det bara är så. Men det är här som mitt problem kommer in: jag är alltså nörden med dåligt minne. Vilket i princip är en motsägelse – en nörd brukar kunna recitera allt den någonsin har läst och kunna prata om sina specialintressen i timmar. Det kan inte jag, eftersom jag har glömt allt. Jag har kunnat allt det finns att veta om Ankeborg och Terry Pratchetts Discworld-böcker. Jag har läst mängder av lore om alla tv-spel jag någonsin har spelat, men inte kommer jag ihåg något intressant. Samma sak gäller filmregissörer, författare, superhjältar – all gone. Jag har för mig att jag i alla fall minns vilka spel jag spelat och vad jag tyckte om dem. Oftast.

Det är därför jag tog upp cool nörd-skammandet; nördar är väldigt bra på att trycka ner andra som inte kan lika mycket som dem själva, och eftersom jag inte minns särskilt mycket om till exempel mina favoritspel ligger jag risigt till. Det händer inte särskilt ofta att jag blir cool-nörd-skammad, men det förekommer. Det är klart att det svider, speciellt om det är ett direkt resultat av mitt dåliga minne och jag vet att jag tidigare har haft kunskap om just det där. Jag känner särskilt av det när det är quiz-dags med något nördigt tema. Personer har gått förbi vårt lag och sagt ”Det kommer att gå bra för er – ni har ju Marika.” Jag har tydligen gett intryck av att kunna saker (kanske på grund av att jag är entusiastisk?). Jag hade skrattat gott åt ironin om jag inte blivit så ledsen.

När jag skrev min förra artikel om dåligt minne pratade jag om Fallout 3 (från 2008). Jag hade anteckningsblock bredvid mig när jag spelade för att få ett hum om vart jag var på väg och var jag lämnat kvar kassaskåp med för hög level av lockpick. Eller detaljer om handlingen jag annars skulle ha glömt, samt saker NPCs har sagt. Men sedan jag skrev artikeln har både Fallout 4 och Fallout 76 kommit ut – och Fo4 är ett gigantiskt spel, som krävde att jag kom ihåg ännu mer, medan Fo76 är fyra (!!) gånger större än fyran och dessutom online. Nu måste jag inte bara försöka komma ihåg platser, hur sjutton jag styr min karaktär och hur jag byter vapen mitt i en strid – nu måste jag även anpassa mig till mina lagkamrater och deras unika spelstilar. Dessutom spelar jag med två personer som har tio år längre erfarenhet av tv-spel än vad jag har. Vilket tyvärr gör att jag ofta känner mig dum och otillräcklig. Jag har svårt att lära mig kontroller, kommandon och allt som behöver studeras in. Muskelminnet funkar inte förrän vid level 30, eftersom mina muskler har lika dåligt minne som jag och jag måste göra aktiva val att trycka på skjutknappen när det kommer en ghoul springande mot mig. Detta gör att jag ofta håller mig lite i bakgrunden för att hinna förbereda mig och få fram rätt vapen, får mindre XP och därmed hamnar efter i levlandet. Det hjälper inte heller att min hjärna tror att spelframkallat adrenalin är samma sak som ångest, vilket får mig att undermedvetet koppla ihop spelandet med något som får mig att må dåligt. Men det är ett sidospår.

En ghoul från Fallout. Gör ett aktivt val. Nu!

Roll- och brädspel

När det kommer till roll- och brädspel har de flesta en jävlans massa regler. Ibland tar regelgenomgången för ett brädspel längre tid än det faktiska spelandet. I perioder spelar jag en hel del brädspel, men jag ogillar verkligen regelgenomgångar. Det är som att sitta på ett långt och invecklat möte, där jag varken hänger med eller kan ta in någon information. Det är här min adhd och mitt dåliga minne verkligen samarbetar för att förstöra så mycket som möjligt för mig; den ena gör att jag tappar fokus var fjärde sekund, medan den andra ser till att inget som sägs faktiskt lagras. Därför gillar jag praktiska spelgenomgångar bättre; att vi spelar samtidigt som vi lär oss reglerna. Men om det är jag som ska gå igenom reglerna skiter det sig ganska direkt. Även om det är ett spel som jag verkligen gillar och som jag har spelat flertalet gånger är jag en dålig regelberättare. Jag tror att ni kan lista ut varför.

Min rollspels-anteckningsbok

Sedan spelar jag rollspel med två olika grupper. I den ena, den Göteborgsbaserade, är vi alla helt nya och vi lär oss allt eftersom. Men den andra, den Laholmsbaserade, är till största delen full av erfarna rollspelare som dessutom är vana vid att spela med varandra. Uppå detta ska vi spela online, över Discord och genom hemsidor. Så inte nog med att jag är helt ny som rollspelare, nu ska jag därtill spela på ett helt nytt sätt. Dessutom är det en helt ny fantasy-värld att utgå från, med loder av böcker, information och karaktärer. Och jag har verkligen försökt att läsa på, studera, ställa frågor, hänga med i gruppchatten och i reglerna, men det är riktigt svårt. De andra har haft åratal på sig att lära sig att spela, medan jag ska kunna det på någon månad. Det kommer att bli extra jobbigt när vi väl börjar spela och spelledaren och de andra i gruppen kommer att få samma frågor från mig varje spelomgång, antagligen flera gånger på raken: ”Hur var det man gjorde det där nu igen?” För jag lär mig inte. Speciellt inte så snabbt som andra gör. Och jag är rädd att det ska tolkas som nonchalans från min sida; som om jag inte har försökt att lära mig eller inte lyssnat på instruktionerna. Fast det har jag gjort. Det fastnar bara inte.

Ytterligare sätt det kan bli störigt för mina medspelare är att jag aldrig minns vad vi gjorde förra gången eller vilka stats jag ska plussa på mina tärningskast. Jag har i och för sig ett anteckningsblock här också, vilket rekommenderas av många spelledare, men jag märker skillnad på hur mycket mina medspelare minns och vad jag kommer ihåg. Det skiljer sig väldigt mycket. Och när jag lägger mycket av min tid och energi på att försöka minnas saker blir det mindre över för att hitta på coola scenarion och handlingar. Det är också är störigt för mina medspelare, eftersom jag blir en rätt tråkig och förutsägbar spelare. Vilket jag inte borde vara, med tanke på hur mycket fantasy jag läst i mina dagar. Men det, som allt annat, har väl inte fastnat tillräckligt.

Nu har faktiskt inga av mina medspelare någonsin klagat, suckat eller himlat med ögonen, och väl är väl det. (Antagligen för att de är fina människor.) Men det sitter djupt och skaver att ha den här funktionsnedsättningen som förstör för mig och i förlängning andra. Kanske är det ingen som märker det förutom jag, men oj, vad jag märker det.

Skoja, klart de har märkt något – det är ganska uppenbart.

Slutligen

Det är här jag brukar komma med lösningar, förslag eller praktiska knep. Men jag har inga. Inga knep, inga trix, ingen forskning. Bara lite allmänt gnäll och sedan önskan om förståelse från andra nördar och icke-nördar när jag inte hänger med, ber om förklaring av samma sak för fjärde gången eller råkar välta när fienden kommer springande. Jag är inte nonchalant – jag är bara glömsk. Riktigt jävla glömsk.

Du som läser det här och känner igen dig; kanske har du också adhd. Kanske är det en depression eller utbrändhet som ligger och spökar och långsamt äter upp din hjärna och minneskapacitet. (Vilket brukar ordna upp sig när du börjar må bättre.) Kanske har du bara otur när det kommer till gener. Men som jag brukar skriva i slutet av sådana här texter: du är i alla fall inte ensam. Även om det är lätt att glömma bort.

Text: Marika Berndtson

Det här inlägget postades i Kultur, Psykisk hälsa, Recensioner & reflektioner, Spel, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera