Bokrecension av Kattvinden

Kattvinden är en bildroman som med ett stämningsfullt språk och detaljerade illustrationer skapar en personlig och färgsprakande läsupplevelse. En allåldersbok som rör sig mellan flera genrer och utmanar läsarens föreställningsförmåga.

Det var någonting med den här bokens ovanliga uttryck som lockade mig att läsa den. Kattvinden är resultatet av ett samarbete mellan författaren Helena Öberg och illustratören Kristin Lidström. Tillsammans har de skapat en sällsam spökhistoria som förflyttar sig mellan olika tidsepoker och berättarperspektiv. Korta textkapitel kompletteras av långa filmatiska bildsekvenser. Illustrationerna skildrar inte bara olika händelseförlopp utan utgör också metaforer för karaktärernas känslor och tankar. Bildspråket är rikt på symboler och bidrar till en mångbottnad och annorlunda spökhistoria.

Handlingen utspelar sig i både nutid och dåtid, och är berättad ur ett jag-perspektiv. Berättarrösten skiftar mellan att antingen tillhöra tonåringen Manda eller hennes farfar Martin. Martin är mäklare och ska sälja en obebodd herrgård, villa Bellevue, och har till uppgift att värdera alla kvarlämnade saker och möbler. I arbetet med att städa och sortera tar han hjälp av Manda, och tillsammans spenderar de några dagar i huset innan det ska lämnas över till de nya ägarna.  

I nutid är det Manda och hennes liv som står i centrum. Manda känner sig ensam och övergiven. Hon saknar sin bästa vän som befinner sig på andra sidan jorden och sin pappa som försvunnit spårlöst.

Martins tillbakablickar och minnen från en svunnen tid utgör den andra delen av berättelsen. Handlingen förflyttas då till åren under andra världskriget och Martins barndom. Martin bor hos sina morföräldrar, som är tjänstefolk åt familjen i villa Bellevue. Sonen i familjen, Henri, blir Martins bästa vän. De unga pojkarna är båda lungsjuka och vårdas i det stora huset. De spenderar all sin vakna tid tillsammans.   

Historierna knyter an till varandra genom upplevelsen att förlora någon man älskar. Den vemodiga tonen i berättandet ger uttryck åt en längtan efter någonting som varit men inte längre är. Samtidigt rör sig berättelsen framåt och känns modern tack vare tonåringen Manda, som bland annat upptäcker ett av berättelsens spöken när hon tar en selfie.

Kattvinden är både välskriven och lättläst, men det är illustrationerna som verkligen gör den speciell. Jag rekommenderar den varmt till både barn och vuxna, och alla som är intresserade av att ha en väldigt vacker bok i bokhyllan.

Text: Amelie Friberg

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera