Filmen som nästan dödade Disney

Det finns en Disneyfilm som ingen pratar om, som få har sett och inte många känner till, undertecknad inkluderad. Den har kallats för ”filmen Disney försökte begrava” och ”filmen som nästan dödade Disney”. Dessutom är det ingen som kan sångerna. Är detta oförtjänt? Nästan 34 år efter premiären valde jag att se The Black Cauldron.

Under lång tid kom det en Disneyfilm nästan varje år. Många var stolta över och fick ett särskilt band till den som kom ut på just deras födelseår. Så var det inte för mig. I början av 80-talet bröts denna tradition och mellan -82 och -85 kom det inga Disneyfilmer. Trodde jag i alla fall. I många, många år hade jag fått intrycket av att de bara hade hoppat över att göra någon film mellan Micke och Molle (1981) och Mästerdetektiven Basil Mus (1986), men så var inte fallet. Filmen som kom ut på mitt födelseår 1985, efter fyra år av filmtystnad, var The Black Cauldron (Taran och den magiska kitteln). Och Disney har försökt mörka filmens existens sedan dess.

The Black Cauldron handlar om pojken Taran, en assisterande svinaherde som har som uppgift att vakta den magiska grisen Hen Wen. Samtidigt vill den onde The Horned King (Den hornkrönte) komma åt en magisk svart kittel, som kan återuppväcka de döda – The Horned King vill nämligen skapa en oövervinnerlig armé av odöda. Eftersom Hen Wen kan sia om var kitteln är blir hon snart kidnappad av kungens lakejer. Taran ger sig iväg för att hitta henne och möter på vägen några olika personer/varelser, som både är till hjälp och stjälp. Filmen är löst baserad på Lloyd Alexanders två första böcker i Krönikan om landet Prydain, som i sin tur är baserade på walesisk mytologi.

En läskig Disneyfilm

Don Bluth och Mrs Birsby

Med The Black Cauldron försökte sig Disney på något nytt: en film i vad jag kallar för Don Bluth-anda. Don Bluth är en animatör som slutade på Disney, startade ett eget filmbolag och har gjort filmer som The Secret on Nimh, Landet för längesedan och Änglahund. En film i hans anda är alltså en tecknad barnfilm som är mörkare, allvarligare och till och med läskig. Detta gick käpprätt åt skogen för Disney. The Black Cauldron innehöll blod, zombies, skelett, rinnande sörja, onda häxor och mörka skogar och fängelsehålor. Vissa barn kanske tycker om sådant, men de flesta får mardrömmar och föräldrar är ofta restriktiva med vad deras barn får se. Och den här var den första animerade Disneyfilmen som fick en PG-stämpel (bör ses i föräldrars sällskap). The Black Cauldron var också den första Disneyfilmen som använde sig av datoranimation, även om det bara var i små detaljer.

Produktionen var en enda röra, med alldeles för många medarbetare, avsked och bråk till höger och vänster. Filmrättigheterna köptes upp redan 1971, men produktionen kom inte igång förrän sju år senare. The Black Cauldron var tänkt att ha premiär 1980, men den sköts fram till julen 1984, för att senare skjutas fram ytterligare ett halvår. Det sista skedde på grund av Det Stora Klippbråket. Precis innan filmens planerade premiär 1984 hade de en testvisning. Denna gick sämre än väntat, i och med att stora delar av publiken lämnade biografen på grund av filmens våldsamma och skrämmande natur. Därmed krävde Disneys nytillsatta styrelsemedlem Jeffery Katzenberg att vissa scener skulle klippas bort, medan producenten Joe Hale protesterade. Katzenberg tog ändå filmen till klippbordet samtidigt som Hale skvallrade för Disneys VD Michael Eisner, som i sin tur beordrade Katzenberg att sluta klippa. Trots detta fick Katzenberg ändå sin vilja igenom och hela tolv minuter klipptes bort, vilket bland annat märks genom att det blir hopp i soundtracket på vissa ställen. Några av de bortklippta scenerna finns på YouTube, för den som vill se.

En av de scener som klipptes bort på grund av det grafiska innehållet

The Black Cauldron är definitivt en av Disneys mörkaste animerade filmer. Den var också studions största box office-flopp, i och med att den kostade 44 miljoner dollar att göra, men bara drog in 21,3 miljoner. Detta ledde till att Walt Disney Feature Animation Studio nästan gick i konkurs. På grund av den kommersiella förlusten släppte inte Disney filmen på video förrän 1998 – alltså tretton år senare. Vissa säger att det var på grund av filmens mörka innehåll. Personligen tror jag att de skämdes.

Respons och betyg

Det finns alltså två anledningar till varför jag aldrig såg den här som barn: den fanns ingenstans att se, förrän jag (i praktiken) var lite för gammal för tecknad barnfilm. Den andra anledningen är att jag som barn var rädd för allting – även om den hade funnits på VHS hemma i filmbiblioteket hade jag inte rört vid den ens med en lång, lång pinne.

Efter att ha sett den kan jag svara på en sak som jag tog upp i ingressen: det finns inga sånger med i filmen, vilket kan ha bidragit till varför ingen någonsin sjunger dem. Musik ja, men ingen sång. Därtill är det en enkel film, med simpla premisser och vackra scenerier. Men vad som verkligen inte är till filmens fördel är att huvudpersonen är gnälligare än en treåring och tjatar som en Disneyprinsessa om hur han vill ut och se världen, samtidigt som han är ganska värdelös på allt han företar sig. Dessutom är The Black Cauldron rätt tråkig. Det är i och för sig underhållande med gore i en Disneyfilm, men att den är läskig räcker inte. Personer som växt upp med den har en sorts hatkärlek till filmen, men jag som precis såg den för första gången kan ärligt säga att den är tämligen menlös och att jag nog kommer att glömma bort den inom kort. Kanske för att den saknar hjärta, vilket finns i Don Bluths läskiga barnfilmer: Resan till Amerika (1986) är stundvis riktigt obehaglig, men slutet är värmande, sångerna minnesvärda och allt hemskt blir liksom värt det när Fivel återförenas med sin familj. Disney hittade dock snabbt tillbaka till hjärtkonceptet med sin nästa animerade långfilm Mästerdetektiven Basil Mus, som stundtals också var skrämmande, men ändå kunde vara värmande.

The Horned Kings odöda armé

The Black Cauldron fick blandade recensioner när den kom; vissa positiva, andra riktigt negativa – det pratades om att den riktiga Disneymagin var borta. På recensionssajten Rotten Tomatos har den fått 57 % och på Imdb hela 6.5/10, och den har under årens lopp även fått en riktigt trogen följarskara samt kultstatus. Författaren till ursprungsmaterialet, Lloyd Alexander, har en mer komplex relation till filmen:

”Först, måste jag säga, så finns det ingen likhet mellan filmen och boken. Med det sagt fann jag filmen i sig själv, i egenskap av film, underhållande. Jag hade kul när jag såg den. Vad jag hoppas på är att alla som ser filmen gillar den, men jag hoppas även på att de faktiskt läser boken. Boken är väldigt annorlunda. Det är en väldigt kraftfull, väldigt rörande historia, och jag tror att folk skulle finna mycket mer djup i boken.”

Jag ger The Black Cauldron 4/10 Gurgis Gollumröst i betyg. Kanske borde jag läsa boken istället…

Text: Marika Berndtson

Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera