Min kreativa medicin

Som han den där Coldplay

Jag spottar och fräser,
för jag är räddare än påskharen.
Men du bara stänger dig som dyraste ostronet jag
inte vågat smaka på.

Jag önskar jag kunde sjunga
som han den där Coldplay,
i will try to fix you.
Men jag snavade på antennsladden
som du stört dig på så länge,
och jag gråter utanpå,
du gråter inuti.

Jag står fortfarande i givakt under din hand
men du ser inte för din lugg har blivit lång
och om den växer mer i år,
försvinner vi från toppen till botten
precis som timglas sand.


Spermien (20 år senare)

Jag önskar jag kunde krypa in i mig själv
och finna någonting mer än
sönderrökta lungor och ensamheten.

Men när jag känner mitt hjärtas slag
är jag inte fascinerad av människans
fysik.
Jag är rädd för att jag ska lyckas få det
att sluta slå.

när jag föddes brydde jag mig bara om
bröstmjölk och nya intryck.

Jag trivs fortfarande vid en kvinnas barm
men de intryck jag lärt mig att leva med
stod det aldrig om i historieboken.

kanske lärde jag mig inte tillräckligt
på mitt 7-årskalas,
och kanske dansade jag för lite i regnet som barn.

Jag lärde mig allt om hårspray och snobben string,
men ingenting om den stora svarta sorgen.

och medan min spermie befruktade ägget
var det ingen som viskade:
Är du säker på att du verkligen vill det här?

Text och foto: Nellie Jansson

Det här inlägget postades i Depression, Konstnärliga uttryck, Kultur, Psykisk hälsa, Tema och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Min kreativa medicin

Kommentera