Att göra pengar på sjuka individer
Att göra pengar på sjuka individer

Att göra pengar på sjuka individer

Att välja det arbetsförmedlingen kallar utförare av rehabilitering inom RESA-projektet är att studsa runt mellan fluffiga formuleringar som ”fokus på individuella behov”, ”vi ser till hela människan” och ”du behövs”. Med liknande vaga begrepp slåss de ”sociala företagen” om dig som individ. Du är nämligen värd pengar. Som sjukskriven närmare bestämt 2000 kronor plus moms per vecka; pengar som direkt tillfaller utföraren.

Min sjukskrivningsperiod började i mars för tre år sedan. Jag vaknade en morgon, gick upp ur sängen och förstod ingenting. Jag försökte tänka klart, men fick inte en enda ordentlig tanke. Jag trodde att det var en hjärnblödning. Ingenting fungerade. Jag minns inte hur, men jag måste ha tagit mig till vårdcentralen. Ifrån detta har det tagit oändligt med tid, tålamod och acceptans att komma dit jag är nu. Först fick jag bo hos mina föräldrar. De fick tala om när jag skulle äta, när jag skulle sova, de fick sätta mig i en stol i trädgården och bara låta mig sitta där. Impulsen i början var att äta – ”om jag bara äter något kommer jag kunna tänka klarare”, men det fungerade inte. Så här tidigt i det tillstånd som kallas utbrändhet kunde jag överhuvudtaget inte tänka klart. Jag hade bara en vag idé om hur mycket det skulle komma att påverka mitt liv.

När hösten kom fick jag börja i grön rehab. Det var en slags trädgårdsterapi med plantering, sinnesövningar med mera. Tre dagar i veckan, tre timmar åt gången. Bara att ta sig dit var ett stort företag. Väl hemma igen var jag tvungen att sova några timmar för att kunna fungera. Efter tre månader med trädgårdsterapi var det dags för nästa rehabiliteringsinsats; praktik i ett stall. Jag mockade boxar i rasande takt och klarade inte av att ta paus. När hästarna skulle få mat läste jag på skylten, gick en meter, vände och gick tillbaka, läste igen, och gick fram och tillbaka flera gånger innan jag kom ihåg om det var tre eller fyra mått kraftfoder till just den hästen. Här någon gång kom tankarna ifatt. Tänk om jag ska vara såhär för alltid? Tänk om jag aldrig mer kan koppla ihop tankekedjor eller minnas en kort inköpslista? Om alla dagar för alltid ska bestå av tre timmar arbete och resten av dagen vila för att kunna sköta mitt vardagsliv. Rädslorna plågade mig. Jag kände inte igen min egen personlighet. Det var som att själva livsgnistan försvunnit.

Efter några månader i stallet kom jag till en frivilligcentral där jag fick hjälpa till med lite av varje, samt hålla en yogakurs. Yoga var något jag kunde sen tidigare, så det behövdes inte så mycket hjärnaktivitet för att få igång kroppsminnet. Det som hjälpte mig att läka var tidens gång, samt rosenterapi som jag gick i på eget bevåg. Långsamt, långsamt läkte hjärnan och själen.

Efter elva månader bestämde Försäkringskassan att det var dags för mig att byta ställe. Själv var jag ganska nöjd med att äntligen ha uppnått lite lugn, en fungerande vardagsrutin och att få hålla uppskattade yogaklasser. Men istället för att gå upp i tid tyckte de det var dags att jag bytte ställe. Jag upplevde att möjligheten att i det här fallet styra mitt eget öde var i stort sett obefintlig. Mot min vilja var jag tvungen att välja ett företag som skulle hålla i min fortsatta rehabilitering.

Jag ”valde” företaget Iris Hadar. I ärlighetens namn mest för att de flesta beskrivningar av vad företagen gjorde lät likadana, och Iris låg nära min dåvarande bostad. Behållningen av att hamna på Iris Hadar var inte de dagliga schablonliknande uppgifterna som att fylla i ”mina styrkor”, ”vad har jag gjort bra idag” och ”vad har jag lärt mig idag”. Inte heller promenadgrupp eller att välja små uppgifter från listan vad man kunde hjälpa till med, uppgifter i stil med fylla på kaffemaskinen var vad som gjorde min rehabilitering. Behållningen var istället min fantastiska handledare. En människa som såg. Såg att vi som hamnat där trots vår trötta uppsyn, vårt dåliga minne och vår belägenhet i stort fortfarande var människor. Att vi hade många erfarenheter att dela, många igenkännande skratt att bjuda varandra, mycket att komma med, men också en stor sårbarhet. Att vi efter lång tids sjukskrivning inte hade självförtroendet i topp, var osäkra på vart vi var på väg och osäkra på var och om stöd fanns att hämta. Vi hade många likheter, men också många olikheter. Vi var individer i olika åldrar, kom från olika yrken, hade vitt skilda intresseområden och personligheter. Handledaren lockade oss genom lugna samtal och blick för vad som behövdes att sänka garden och våga tro på att det fanns hjälp att få. Som en dag när jag efter två veckors sömnlöshet verkligen inte hade lust att fylla i ”mina styrkor”, utan svarade ärligt på frågan hur jag mådde och fick svaret ”men då tror jag inte alls det är det här du behöver just nu. Då tycker jag vi sätter oss i soffan, tänder ljus och lyssnar på en mindfulness-cd.”. Det gjorde min dag!

emblateckning
Bild: Embla Isaura Källén

Handledaren hjälpte mig att få tillbaka tilliten till min egen förmåga. Jag tror att det gällde för de andra deltagarna också. Att genom samtal plötsligt komma på – det här kan ju jag. Att få tid och plats att fundera över vad man vill ägna sig åt i livet, och få tid och plats i nuet. Långsamt vågade vi börja tro och hoppas.

Så meddelade handledaren att hen blivit varslad och eventuellt skulle sluta om en månad. Den nya grunden vacklade. Allt som byggts upp av förtroende, tillit och styrka hotades. Skulle all den kampen vara förgäves? Skulle det återigen visa sig att “rehabiliteringen” inte alls handlar om individens återhämtning, utan snarare om företags vinstintresse? Orsaken till uppsägningen handlade om en upphandling av ett annat projekt, som ledningen inte visste om den skulle verkställas eller inte. De ville då, för säkerhets skull, spara in vår handledares månadslön. En månadslön mot trettiotalet individers intensiva kamp för tillfrisknande. Handledaren och vi deltagare visste inte hur det skulle bli.

Vi stod helt utan information, och kunde bara spekulera i vad detta betydde. Från företagsledningen hördes ingenting. Handledaren uppdaterade oss deltagare efter hand, helt på eget initiativ, om att inget ännu var klart. Hen hade inte fått besked om hen kunde vara kvar eller inte, ingen eventuell ersättare var tilltänkt; allt verkade överlag helt ogenomtänkt. En vecka innan handledaren skulle sluta, när vi fortfarande inte fått någon som helst information från ledningen, ringde en av deltagarna upp en mellanchef på företaget och föreslog att de skulle komma och berätta för oss vad som pågick. Dagen därpå kom chefen ner när vi satt samlade, sa lite vagt att det var besparingar inom ett annat projekt, upphandlingar som inte var klara och att man inte kunde veta hur det skulle bli. Vi frågade varför vi inte blivit informerade men fick inget tydligt svar; något om att man velat vänta tills man visste hur det skulle bli. Om inte deltagaren ringt hade vi inte fått någon information från ledningen om vad som höll på att hända.

Så behandlades en grupp människor som befann sig i en utsatt situation, en grupp med extra stort behov av trygghet och kontinuitet. Personer som arbetat sig upp ur sjukdom och nedstämdhet, och steg för steg kämpade med att få tillbaka styrka, ork och tro på sig själva.

Jag var redan på väg till nästa ställe, vilket räddade mig från att slungas tillbaka ner i depression och missmod. Men för de som blev kvar, hur blev det för dem?

Tror Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan på allvar att en funktionell rehabilitering kan drivas av företag med vinstintresse? Eller är det på regeringsnivå? Det ser bättre ut att ha personer i åtgärdsprogram än att de är ”synligt” sjukskrivna. Varför ökar utbrändheten så lavinartat, och hur kan vi på en samhällelig nivå arbeta förebyggande? I dagsläget tycks ingen ha en vettig lösning på var man ska göra av alla utbrända människor.

RESA-projektet

RESA-projektet – Rehabilitering, sysselsättning och arbete hos sociala företag för personer med psykisk funktionsnedsättning.

Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har i uppdrag att upphandla rehabilitering och andra typer av stödtjänster för personer som har nedsatt arbetsförmåga på grund av en psykisk funktionsnedsättning. Målsättningen är att engagera sociala företag, eftersom det har visat sig att de kan bidra med att skapa arbete för människor som står långt från arbetsmarknaden. Försöksverksamheten riktar sig till personer som har sin försörjning från aktivitetsstöd, sjukpenning, aktivitetsersättning, tidsbegränsad sjukersättning, icke tidsbegränsad sjukersättning som från och med den 1 januari 2009 kan omfattas av så kallad steglös avräkning, arbetslöshetsförsäkringen eller kommunalt försörjningsstöd.

Målgruppen omfattar både sjukskrivna arbetslösa och sjukskrivna anställda som behöver byta anställning på grund av ohälsa. Projektet kommer att pågå fram till december 2014 och ska omfatta minst 750 personer. Syftet är att fler personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av en psykisk funktionsnedsättning ska få rehabilitering, sysselsättning och arbete.

Källa: forsäkringskassan.se (13-03-04)

Sociala företag
Sociala företag är ett övergripande begrepp för alla företag som kan omfattas av definitionen;
Sociala företag driver näringsverksamhet

  • med ändamål att integrera människor i samhälle och arbetsliv
  • återinvesterar sina vinster
  • skapar delaktighet för medarbetarna
  • är fristående från offentlig verksamhet

De binder samman entreprenörskap med individens behov av arbete och samhällets behov av tjänster. De driver affärsverksamhet där medarbetarna och deras förutsättningar står i centrum. Läs mer på socialaforetag.nu
Källa: socialaforetag.nu

5 Comments

  1. Bra skrivet Maria!

    Att få ett inifrånperspektiv är så viktigt. Det är först då verkligheten kommer till tals. Männsikor som själva inte är i en liknande utsatt situation har tyvärr lätt att bara se siffrorna och inte de reella historierna bakom dem.
    Jag hoppas du skickat den här texten till dina handläggare på arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Du skulle även skicka den högre upp i systemet, till tjänstemän och politiker som har ansvaret för att det ser ut som det gör.
    Även de sociala företag som missköter sig måste avslöjas, det är enda sättet att få till en förändring. Allt det här kräver naturligtvis energi, men om ni är flera som hjälps åt och delar på uppgifterna kanske det skulle fungera.
    Igen vill jag bara säga, bra skrivet Maria!
    Hälsningar,
    Marcus

  2. Medisa

    Hej Maria! Kommit hit efter jag läst ditt inlägg om Rosenterapi. Hittade där att du hade läst en jättebra bok om Rosenterapi som hjälpte dig mycket, kan du vara snäll och berätta vilken bok detta var? Tack!

    1. Maria

      Hej! Vad kul att du är intresserad av Rosenmetoden! Boken heter ” Rosenmetoden Kroppsbehandling för bättre livskvalitet” av Marion Rosen med Susan Brenner. Den finns att låna på biblioteket, och om du istället vill köpa den vet jag att axelsons har den, kanske även andra bokhandlar på nätet. Om du vill ha rekommendation av någon rosenterapeut och vill prova behandling får du gärna höra av dig igen. Ha det gott! Maria

  3. Zpider

    Bättre sent än aldrig, men jag sitter idag på iris, men antagligen inte imorgon.
    jag har hoppat omkring på alldeles för många påhitt från arbetsförnedringen, där nu iris bara är den senaste i raden där jag blir behandlad som en påse skit, och de, som alla andra, bara är intresserade av att hjälpa personer som inte behöver hjälp. ju närmare du står arbetsmarknaden, desto mer hjälp får du. vi andra kostar för mycket tid och engagemang och då blir vi fluff på pappret och slussas vidare med ord som ”det här är inte rätt program för dig”. i 20 år har jag försökt bekämpa depression och varje gång det utlovas hjälp så trycks jag ännu längre mot kanten.

    Skriver för att jag känner att det är viktigt för andra att se att individer som är skrivna hos iris aldrig är värda mer än veckosumman pengar företaget får för att ha individen skriven hos sig. Undvik företaget på alla sätt och vis.

    Jag blir skickad vidare för jag, som har en asperger-diagnos, behöver tydligare instruktioner för uppgifter, och vill ha mer frekvent kommunikation än ett mail i veckan, detta dels för att mer än hälften av uppgifterna i sig säger ”har du frågor prata med din handledare”. ja, men den vill inte prata med mig, jag är för jobbig, jag kan inte göra deras jobb åt dem, så de skiter i mig offentligt.

    Undvik iris i alla omständigheter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.