Cineastens sista scen
Cineastens sista scen

Cineastens sista scen

I flera år hade jag sett notiserna om Cinemateket, tittat igenom programmet som kom ut varje vår och höst för att överväga om det fanns något att se. På den tiden hade jag ännu inte gått på någon visning. Inte förrän allt fler av Göteborgs biografer lades ner, och variationen av film inte längre sträckte sig förbi det strikt kommersiella, besökte jag till slut Bio Capitol. Singelbiografer som Draken fanns då endast kvar som minne av det som en gång varit.

Vid Skanstorget, omgärdad av caféer, restauranger och en och annan affär och i Skansen Kronans skugga, finns en liten biograf. Den är en av de sista biograferna från det gamla Göteborg. För länge sedan, då sådant faktiskt visades på bio, sägs den ha huserat porrfilm. Få besöker den men den har ändå överlevt som singelbiograf trots nedläggningshot, när även etablerade biografkedjor som SF och Sandrews var tvungna att lägga ned sina biografer. Filmstaden och Palladium är sedan länge borta, och kritiken var stor när sedermera Bonnierägda SF, i skapandet av en svensk biografmonopol, köpte upp det resterande Biopalatset och Bergakungen.

Gamla biografer i Göteborg har alla gått olika öden till mötes; de flesta har lagts ner och med åren glömts bort, och Biopalatset återstår mest som ett centralt alternativ till Skånegatans Bergakungen. Bergakungen omskrevs negativt på grund av en lång och besvärlig produktionshistoria där en av upphovsmännen, Svensk Filmindustris dåvarande vice VD Conny Plånborg, hann gå bort innan biografen till sist invigdes. Bergakungen satsade på café, restaurang och dyra VIP-platser som skulle locka när vanlig film inte sålde som förr.

Utbudet på biograferna utgörs nästan uteslutande av masskommersiella storsatsningar med gigantiska budgetar från storproducenter med stark lanseringsförmåga. Det är framförallt filmer från USA som alla i Sverige ska se. De enda kvarvarande biograferna som på något sätt kan sägas ha ett annat utbud än marknadens, med visningar av filmer från ett annat upphovsland än de konventionellt engelskspråkiga och de med lägre budgetskala, är Hagabion, Aftonstjärnan och just Bio Capitol. Bio Capitol huserade länge Cinemateket och då uppstod några otroliga visningar för dem som fick uppleva det.

Filmklubben Cinemateket, som funnits sedan 1960-talet, förekommer i tre städer: Göteborg, Stockholm och Malmö, och har som syfte att visa kvalitétsfilm. Cinemateket är en dröm för cineaster och erbjuder olika teman och visningar av klassiska filmer. Varje vår och höst ges en katalog ut, vilken kan plockas upp lite varstans i Göteborg. Den innehåller ett program med filmer från hela världen, och obskyra titlar som kan vara nästan omöjliga att få se på något annat sätt. Inför våren 2013 är ett tema HBTQ- och Queerfilmer – några nyproducerade och andra kultförklarade. Vid utvalda tillfällen väljer göteborgsprofiler ut sina egna favoritfilmer, vilket kan leda till intressanta visningar. Ibland kan det även uppstå filmmagi som den vi föreställer oss fanns i filmens begynnelse.

Jag upplevde själv detta vid visningar av Mauritz Stillers och Victor Sjöströms gamla svenska stumfilmsklassiker, Herr Arnes Penningar och Körkarlen vilka baserades på verk av Selma Lagerlöf. De gavs nytt liv med en liten ensemble bestående av unga musiker som framförde nykomponerad musik, inspirerad av dåtidens anda, för att ackompanjera de snart hundra år gamla bilderna. En tid då filmen ännu var ung och inte var i behov av att anpassa sig efter publikens förväntningar, marknadens krav eller desperata försök att locka publik när biobesökandet minskar. Då filmen fick tala för sig själv.

One comment

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.