Recension: The Legend of Vox Machina

Efter att ha spelat Dungeons & Dragons under flera år, började en grupp bestående av åtta röstskådespelare att streama sina äventyr under namnet Critical Role. Efter en oväntat stor framgång, och senare en lika oväntat framgångsrik kickstarterkampanj, har nu även den första säsongen av den animerade serien The Legend of Vox Machina, baserad på spelgruppens äventyr, sett dagens ljus.

Titel: The Legend of Vox Machina
Format: Animerad TV-serie
Genre: Fantasy/Action
Säsonger: 1 säsong (12 avsnitt), en andra säsong kommer.
Rekommenderad åldersgräns: 18 år
Var: Amazon Prime Video

Det började med en födelsedag. Röstskådespelaren Liam O’Brien ville spela Dungeons & Dragons och satte ihop en grupp för ett engångsäventyr. Men efter det ville de alla spela mer. Det utvecklades till en riktig kampanj, där åtta röstskådespelare satt i ett rum och spelade Dungeons & Dragons under flera år. Åtta goda vänner, som blev mer och mer bekanta med varandra. När en annan av deras vänner, Felicia Day, hörde om detta uppmuntrade hon dem att streama när de spelade, så att deras privata spel och story kunde nå allmänheten. Gruppen tvivlade på idén och trodde att det bara skulle ta ett par avsnitt på Twitch innan serien lades ner. Nu är deras streamade äventyr, Critical Role, en av de största kanalerna på Twitch. De förväntade sig inte heller att deras kickstarter för en 22 minuters animerad film skulle slå rekord och utvidgas till en hel säsong.

Dungeons & Dragons lanserades 1974, och var en av de första bordsrollspelen någonsin. Det lade grunden för många andra spel, som Pathfinder, Drakar och Demoner, Vampire the Masquerade, Call of Cthulhu, Exalted, bara för att nämna några få. Dungeons & Dragons erbjöd många unika världar att spela i, men den var även perfekt för spelledare som vill skapa sin egen värld och låta spelarna njuta av den till fullo. Spelet mötte en del motstånd från start, många moralpredikare beskyllde spelet för att orsaka självmordsförsök – som snarare handlade om till exempel depression, som med fallet med James Dallas Egbert III – och förespråka satanism. Detta trots att spelet nu är känt för att hjälpa folk med social ångest, och för att man slåss mot demoner. Spelet har ökat enormt i popularitet efter att den 5:e versionen av spelet släpptes, vilken är mer öppet för nybörjare än någonsin. Det är dock omöjligt att inte ge kredd till Critical Role för att ha hjälpt till att öka spelets popularitet. 

De äventyr man har kunnat följa på Critical Roles Twitch- och Youtube-kanaler har inspirerat många att börja spela bordsrollspel, ägna sig åt cosplay samt skapa konst och musik. Critical Role är ett fenomen som har spridit sig från internet till stora reklamskyltar i USA och till och med fyllt hela teatrar de få gånger de har spelat Dungeons & Dragons inför livepublik. De har många lojala fans världen över, som ivrigt tog sig an utmaningen att sponsra satsningen på en animerad kortfilm 2019. Nu, efter nästan 3 år, finns hela serien The Legend of Vox Machina tillgänglig på Amazon Prime. Lever den upp till förväntningarna som fansen haft, och lyckas den fånga känslan av att spela Dungeons & Dragons med sina vänner?

Handling

I världen Exandria finns landet Tal’dorei, ett land fyllt av under och magi, som åtnjuter en era av fred. Men även under tider av fred finns det mörka krafter som söker en öppning för att ta vad de vill ha. Tal’dorei behöver sanna hjältar, som kan stå emot ondska och skydda de svaga.

Tyvärr är våra huvudkaraktärer, en grupp legoknektar som kallar sig själva Vox Machina, inte den vanliga sortens hjältar. De må ha hjärtan av guld, men de också är oerfarna, giriga, narcissistiska och besatta av sina egna mål. Det är en grupp som internt kämpar för att hålla samman, samtidigt som den utåt utgör en kaotisk storm som försöker att se professionell ut. Det sistnämnda känns dock som en perfekt beskrivning av en vanlig Dungeons & Dragons-grupp; en grupp galningar som på något sätt lyckas göra väl.

För de som inte har sett Critical Role, är de första två avsnitten av The Legend of Vox Machina en introduktion till karaktärerna, som ger en bra (om än ofullständig) bild av hur de är är som personer och vad de är kapabla (och inkapabla) till. Detta expanderas ju längre serien pågår.

För de som känner till Critical Role, följer serien i de första två avsnitten historien om Vox Machinas möte med Brimescythe, och resten av serien fokuserar på Briarwood-sagan. Vissa ändringar har fått göras för att få det att funka som tv-serie och vissa detaljer saknas, men atmosfären är kvar. Och att ha en visuell referens till vissa saker man tidigare bara föreställde sig kan ge ett nytt perspektiv på det hela … som till exempel hur våldsamt och mörkt det kan vara i Exandria.

Serien har en väldigt mörk handling. Det förekommer mord, förräderi och hemska monster som är otroligt skrämmande, brutala eller både och. Man kan bli avtrubbad av de många våldsamma scener där blod och bitar flyger omkring, men serien lyckas bryta igenom denna avtrubbning i scener som verkligen ska slå till hårt. Sen har serien en väldigt ohämmad humor. Den är sexuellt suggestiv (du kommer att se nakna bröst inom de första 5 minuterna), och mörk komedi är något man får mycket av, vilket får den att sticka ut mycket från många andra tecknade serier. Nakenhet och våld gör ju inte en serie mogen, men det finns teman kring förlåtelse och hämnd, samt en familj utan blodsband, som kan vara intressant för många.

Animation, musik och röstskådespelare

Många av spelarna i Critical Role växte upp under 80- och 90-talets era av tecknade filmer och program. Och deras talang som röstskådespelare har visat sig i filmer, spel, anime och animerade serier. Deras erfarenhet inom världen av animerade serier har gett dem kontakter och möjligheten att i väldigt hög grad själva leda detta projekt. Och att de varit involverade är tydligt genom hur mycket kärlek som har lagts ner i denna serie.

Animeringen är fenomenal. Ansiktsuttrycken är välgjorda och hjälper till att förhöja komedin och förmedla känslorna hos karaktärerna. Actionscenerna är välkoreograferade, med en blandning av strider i traditionell västerländsk stil och mer anime-liknande strider, där båda kämparna är väldigt rörliga och utför visuellt spektakulära attacker. Det finns få stunder där det tecknade brister i detalj eller inte har mening bakom sig. Det känns som om karaktärerna hela tiden gör saker. Något som dock sticker ut är att de använder 3D-modeller för vissa varelser. Det är för det mesta inte ett problem, men när man ser en datoranimerad drake känns den väldigt malplacerad. Det kanske är poängen, att ge känslan av ett unikt monster, men det känns mer som en distraktion.

Musiken i sig är bra. Den uppfyller det den ska, med övergripande atmosfärisk fantasy-musik, upplyftande musik i stunder av hopp och under, men också skrämmande atmosfärisk musik och latinsk sång. För det mesta står musiken inte ut, utan smälter in väl. Mycket av musiken kan jag tänka mig själv att använda i en Dungeons & Dragons-kampanj, vilket säkert är känslan de gick in för. Scanlan Shorthalt, gruppens bard spelad av Emmy-vinnaren Sam Riegel, framför dock då och då sång och musik som både står ut och hamnar mer i fokus. Denna musik urskiljer sig med sin oftast mindre seriösa ton samt inslag av rock och rap. Men han spelar också låtar som passar in mer och helt enkelt bara är bra musik. Den enda musik jag kan klaga på är musiken som används i introt till varje avsnitt förutom det första och det sista. Introt visar karaktärerna i coola scener, men musiken saknar oomph.

Som förväntat gör spelarna i Critical Role ett fantastiskt framträdande som sina karaktärer. De har trots allt spelat dem i flera år, och skapade dem själva. Det som dock står ut är att Matthew Mercer, spelledaren för gruppen, vanligtvis är den som spelar alla andra personer i kampanjerna. Trots att Mercer är en mästare när det kommer till röster, skulle det vara konstigt för en ny publik om han fortsatte som innan. Därför har nya röster tillkommit, tack vare de många kontakterna som de har inom skådespelar världen. Grey Griffin (Azula från Avatar: The Last Airbender), Darin De Paul (Reinhart från Overwatch), David Tennant (Den 10:e Doktorn från Doctor Who) och Dominic Monaghan (Merry från Sagan om Ringen-Trilogin) är bara några av de många skådespelare som bidragit med sina röster till denna serie.

Critical Role, Dungeons & Dragons och The Legend of Vox Machina

Efter att The Legend of Vox Machina har släppts och allt fler ser på den, kommer nog många att söka sig till Critical Role, som är ursprunget till karaktärerna och storyn. Andra kommer säkert att prova på Dungeons & Dragons, som utgör grunden till de underbara äventyr de har fått uppleva. Serien skiljer sig dock från båda dessa källor, vilket kan göra det värt att ge en inblick i rollspel för de som är intresserade.

Critical Role är livesända avsnitt av en grupp “Nerdy ass voice actors” (deras ord, inte mina) som spelar Dungeons & Dragons tillsammans. Det är i stort sett allt. De sitter vid sitt bord, pratar, rullar tärningar och genomlever äventyr tillsammans som en grupp vänner. För det är vad de är. Om man kommer från The Legend of Vox Machina kanske man blir besviken, då det hela ju inte alls är lika visuellt som serien. Om man tittar på deras första kampanj, där de spelar gruppen Vox Machina, är upplägget väldigt vardagligt. De sitter i vad ser ut som ett kontor, ljudkvaliteten är inte den bästa och man saknar viss kontext för vad som händer, på grund av att Critical Role börjar mitt i en pågående kampanj, mitt i gruppens historia. Och de har redan flera heroiska bravader bakom sig. The Legend of Vox Machina är mer byggt kring att gruppen varken är särskilt stor eller viktig i världen.

Om du försöker att hoppa in i Dungeons & Dragons med förväntningarna att det kommer att vara som The Legend of Vox Machina eller Critical Role är det bäst att du sänker ribban. Det kommer uppenbart inte vara lika visuellt och välbyggt som i den tecknade serien. Den byggdes runt en befintlig story, detaljer som stack ut har jämnats till och handlingen har anpassats till en serie. I en vanlig Dungeons & Dragons-grupp kommer det ofta att vara kaos. Alla och allt kommer inte alltid att vara i karaktär. Det kommer ta tid för folk att bestämma vad de ska göra under sin tur i strid, rulla tärningar och ägna sig åt lite matematik. Och om du tror att det kommer vara som i Critical Role har du också fel. Även innan gruppen började streama hade de spelat ihop i flera år. De är nära vänner, som har vuxit än närmre varandra med tiden. De vet vad de andra har för gränser, för humor, för stil. De är även professionella röstskådespelare, och en majoritet av dem har erfarenhet inom teater. Din grupp med vänner från skolan eller främlingar i Sci-Fi Bokhandeln (där jag själv började spela Dungeons & Dragons) kommer inte att vara lika väloljad. Gruppens spelare kommer inte alla att vara komiska mästare eller kunna sjunga sånger varje gång de kastar magi när de spelar bard. Ni kommer förmodligen inte ha lika välbyggda bakgrundshistorier eller utvecklade karaktärer som i streamen. De har både tid och pengar att lägga på detta.

Så om du samlar ihop en grupp vänner för att börja spela Dungeons & Dragons är det bäst att komma ihåg: det kommer att vara ert äventyr. Med era egna karaktärer, med er egen story, även om ni använder ett förskrivet äventyr från Wizards of the Coast, ägarna av spelet, som släpper nytt material då och då. Jämför er inte med andra. Ni kan ta inspiration av andra, som Critical Role eller andra Dungeons & Dragons-streamers, som Dimension 20, The Unexpectables eller Heroes and Halfwits. Men bara inspiration. Försök inte att vara dem. Låt er egna kreativitet flöda, och anpassa er till varandras stil och intressen.

Framtiden

Så fort serien blev upplockad av Amazon visste vi att det skulle komma ytterligare en säsong med 14 avsnitt. Serien skulle ursprungligen ha kommit ut någon gång under 2020, men tyvärr slog pandemin till och produktionen blev väldigt nedsaktad. Vi vet dock att de har haft tid att börja jobba på den andra säsongen, och med lättade restriktioner kan vi kanske förvänta oss att ha en trailer i slutet av 2022. Om nu inte andra saker kommer i vägen.

Text: Martin Eriksson

Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera