I tonåren gjorde jag ett flertal diagram över Disneyfilmer och deras tropes (trope = an overused plot device/ett överanvänt intrigverktyg). Främst de med döda mödrar, väna prinsessor och kärlek vid första ögonkastet. Dessa dokument är sedan länge borta – därför tänkte jag göra om dem, samt reflektera över och undersöka hur det kommer sig att Disney älskar att använda samma tropes om och om igen.
En kort recension av Dylan Morans show Dr Cosmos på Göteborgs Konserthus den fjärde mars 2019.
Kattvinden är en bildroman som med ett stämningsfullt språk och detaljerade illustrationer skapar en personlig och färgsprakande läsupplevelse. En allåldersbok som rör sig mellan flera genrer och utmanar läsarens föreställningsförmåga.
Vi lever i en skrämmande tidsålder. Samtidigt som de reella katastroferna tar ett allt hårdare grepp om mänskligheten har påhittade hotbilder, i form av monster, stort inflytande på kulturscenen.
Häromdagen såg jag John Carter (2012) – den omtalade megafloppen från Disney. Men är den så dålig som det sägs? Och vad var det egentligen som hände som gjorde den till ett sådant fiasko?
Att söka bekräftelse är inget ovanligt i dagens lajktörstande samhälle, men det kan snabbt bli en stor stress och skapa problem. Men om någon bara vill höra att den är duktig efter att till exempel ha dammsugit, trots att denna någon är över trettio år gammal. Hur farligt är det egentligen?
För tre år sedan skrev jag en artikel om dåligt minne och adhd – och hur det ibland kunde sammanstråla, och då riktigt rejält. Hur jobbigt det är att studera och hur vardagen krånglas till. Här vill jag djupdyka i något jag bara snuddade vid då: att spela spel när en har dåligt minne. Det är inte bara jobbigt för en själv, det blir även problem för ens medspelare.
Långt innan boken och filmen Ready Player One släpptes fanns bokserien Otherland av Tad Williams. Den tacklar frågeställningen om VR (virtuell verklighet) och internet flera år före dessa fanns i vart och vartannat hem. Och den är väldigt välskriven, trots att varje bok har mellan sju- och niohundra bibeltunna sidor.
Har du några timmar till övers en tråkig onsdagskväll? Då kan det prisbelönta tv-spelet What Remains of Edith Finch vara något för dig. Det tar två-tre timmar att spela igenom och är både sorgligt och vackert.
Jag är ett enormt fan av spelstudion CD Projekt Red och deras spelserier The Witcher. Spelstudion jobbar just nu på ett nytt spel: Cyberpunk 2077, ett kolossalt förstapersonsskjutar-rollspel. Och jag är väldigt peppad.
Under sensommaren 2018 valde jag att spela igenom The Nathan Drake Collection, plus det fjärde spelet A Theif’s End. Uncharted 1-4 var en spännande tv-spelsupplevelse, med en tydlig utveckling i både dialog och spelmekanik. Varning! Denna spelrecension kan innehålla några mindre spoilers.
Vi lever i en tid då det är möjligt att vara aktiv dygnet runt. Du kan jobba, shoppa, festa, träna eller spela 24/7. Med sådana möjligheter är det oundvikligt att det blir för mycket för många människor, och att många blir sjuka. Oftast rör det sig om psykisk ohälsa, sjukdomar som inte ”syns”, men i regel är även somatiska krämpor, samsjuklighet och generellt försämrad hälsa vanligt förekommande.
Den kan slå ner som blixt från en klar himmel eller låta vänta på sig i evighet till den arme konstnärens stora förtret. Är inspiration nödvändig för skapandeprocessen, eller bör den estetiske virtuosen hellre förlita sig på rutiner och ett tjockt pannben för att få någonting gjort?
Rimworld är ett datorspel skapat av Ludeon Studios, och är en singelplayer kolonisimulator där din uppgift är att skydda din koloni och se till att den frodas och utvecklas. Invånarna i kolonin är av olika skäl fast på en planet i ytterkanten av galaxen.
En hundra procent mansfri musikfestival. Det har aldrig funnits förut. I alla fall inte i den här skalan eller utanför undergroundsammanhang. Men i år var det dags – i Sverige, i Göteborg, på Bananpiren. Statement Festival skapades som en reaktion på de sexuella övergrepp och trakasserier som sker på andra festivaler. Var Statement något att ha då? Som festival, upplevelse och som statement?
Redan på min första festival, Hultsfred 2005, visste jag att det här inte var något för mig. Ändå gick jag på fler och fler festivaler. Varje gång kände jag ”det här är inte min grej”. Det var för bullrigt, för mycket folk, för skräpigt och bara för mycket. Trots detta skulle jag, under mitt trettiotredje levnadsår, på min första metalfestival. På Öland dessutom.
